I förra veckan följde jag SVT Debatt med programledaren Belinda Olsson. Ett av debattämnena var den något infekterade debatten om Sverige skall införa en lag om civilkurage. Personligen ser jag många problem med en sådan lagstiftning. Efter att ha granska argumentationslinjerna hos debattörerna Carolina Szyber (riksdagsledamot, KD) och Stefan Wahlberg (chefredaktör, Dagens Juridik) anser jag följande: Lagstiftning är ett yttersta vapen. Innan en handling kriminaliseras eller annan lagstiftning beslutas måste en proportionalitetsbedömning göras. Vad är syftet med lagen, kommer den att få verkan och vad kommer den att få för följder.
Carolina Szybers argumentationslinje är tydlig men också något motsägelsefull. Hennes resonemang bygger på att det utomlands finns en lagstadgad civilkurage, vilket då torde tolkas som att även Sverige skall lagstifta om detta. Ett sådant argument är inte hållbart. Ser man till argumentet om lagstiftning och proportionalitet fallerar Szybers korthus samman.
Samtidigt nämner Szybers att vi inte skall ha någon övertro på lagstiftning eftersom folk agerar på olika sätt. I nästföljande mening säger hon att hon vill att folk ska agera och att lagstiftning är ett sätt. I detta sammanhang kryper det fram att hon dessutom är jurist.
Om man ser hennes uttalande i en större kontext blir jag orolig. Givetvis skall man inte ha en övertro på lagstiftningen men det är av synnerlig vikt att det vi lagstiftar om påverkar samhället. Exempelvis, menar Szybers, att lagstiftningen om barnaga på 1970-talet har förändrat vår bild kring barnagan. Det är givetvis sant. Jag är dock helt övertygad om att folk inte slutat slå sina barn enbart till följd av lagstiftning utan snarare till följd av en förändrad mentalitet hos medborgarna. Lagstiftning ändrar i och för sig inte mentaliteten. Snarare skall lagstiftning vara ett uttryck för vår mentalitet. För att en civilkuragelag skall vara effektiv måste alltså medborgarna känna lika starkt för civilkurage som för barnaga.
Även om Szybers är jurist så förstår i alla fall Stefan Wahlberg syftet med lagstiftning. Wahlberg instämmer i att det finns lagstiftning utomlands om civilkurage men att denna är verkningslös. Även här fallerar Szybers argumentationslinje. Vad är egentligen poängen med att lagstifta när resultatet är verkningslöst? På något sätt måste en civilkuragelag innehålla straffrättsliga bestämmelser för att det ens skall bli på tal om lagstiftning. Att lägga fram en lagstiftning som enbart är baserat på moraliska överväganden strider mot grundläggande principer vad gäller lagstiftning.
Om en civilkuragelag skulle införas torde det därför behövas straffrättsliga sanktioner – annars är lagen tandlös. Enligt Wahlberg får detta långtgående konsekvenser genom att man faktiskt kriminaliserar rädsla. Detta vet vi ingenting om men poängen är värdefull i sammanhanget. Ser man till Szybers resonemang, som torde innefatta straffrättsliga sanktioner, nämner hon att någon som bevittnar våld skall agera efter egen förmåga. Ett sådant rekvisit i lagstiftningen skulle vålla problem för våra domstolar.
Att agera efter egen förmåga är otroligt subjektivt och svårt i bevishänseende. Jag skulle vilja se den åklagaren som kan styrka ett sådant subjektivt rekvisit med objektiva medel. Situationen jag ser med rekvisitet ”efter egen förmåga” är att man inte kommer längre än att man skall anmäla snarast möjligt till polisen, under förutsättning att vi har en mobiltelefon på fickan.
En sista fråga man kan ställa sig är hur man skall trygga rättssäkerheten och allas likhet inför lagen. Hur skall två personer med samma förmåga kunna åtnjuta likhet inför lagen i dessa avseenden? Det har jag i alla fall svårt att se.
Filip Henriksen, jur. stud. Uppsala universitet
