KRÖNIKA – av Carina Berg, polis, förundersökningsledare och mamma till ”Peter”
Jag heter Carina Berg. Jag är polis och mamma till en son med kriminellt förflutet. Det är ingen lätt kombination. Jag har jobbat med utredningar och som förundersökningsledare i många år. I den här artikeln vill jag förmedla mina upplevelser och reflektioner som mamma. Jag kallar min son Peter (som egentligen heter någonting annat).
Peter är dömd till nio års fängelse för ett grovt brott. Han har hela tiden förnekat brott. Efter domen tog vi kontakt med en juridisk konsult som har hjälpt oss att analysera och utreda polisens material. Det slutade i en resningsansökan som blev avslagen med en enda mening ”Peter har inte inkommit med några nya omständigheter”.
Redan från första stunden kändes det obekvämt och märkligt att utredningen skulle bedrivas på min gamla arbetsplats av mina före detta arbetskamrater. Jag hade slutat där knappt sex månader tidigare och då jobbat tolv år tillsammans med de utredarna som utredde brottet. Med andra ord har utredarna haft en nära arbetsrelation med mig och vissa av utredarna har även haft en privat relation med min familj.
Det kändes också fel att den åklagarkammare som jag jobbat med tog sig an ärendet. Under alla dessa år i det polisdistriktet har jag haft ett nära samarbete med åklagarna på den kammaren. Peter har varit dömd tidigare och vid de flesta fall har utredningarna bedrivits på andra polisstationer av kollegor jag inte känt.
Vid något tillfälle har ärenden med Peter skickats till en annan åklagarkammare. En åklagare som vid ett tillfälle flyttade Peters ärende från kammaren sade ungefär så här till mig; det är aldrig bra att handlägga ett ärende när man har en relation till någon, man ska inte blanda sig i det, det blir aldrig bra.
Vid de tidigare tillfällena har det inte varit fråga om ett så grovt brott och naturligtvis är det alltid viktigt med objektiviteten – men ju grövre brott desto viktigare torde det vara med tanke på konsekvenserna.
Jag har funderat mycket på jävsituation och på att utredningen inte skötts helt objektivt, oavsett bakomliggande ambition. Under den juridiska konsultens genomgång har det visat sig vara många delar där vare sig åklagare eller polis varit helt objektiva. Jag ska inte gå in närmare på utredningen men kort ge ett exempel som visar på att utredningen inte skötts på ett objektivt sätt.
I ett ganska tidigt skede gör åklagare och polis en rekonstruktion på platsen med en av målsägandena. En rekonstruktion är ett utvidgat förhör på plats och det finns noggrant reglerat hur det ska gå till och vilka som ska närvara. Rekonstruktionen skall också dokumenteras och förhöret skrivas ut.
Denna rekonstruktion utfördes utan att Peters försvarare var närvarande eller ens hade kännedom om den. Informationen om rekonstruktionen lämnades varken då eller senare.
Enkelt är reglerna sådana att den misstänktes advokat ska beredas möjlighet att närvara om det inte är försvårande för utredningen. När han inte får närvara ska han informeras och få ta del av materialet. I det här fallet fick han inte det. Rekonstruktionen skrevs aldrig ut och redovisades inte – inte ens i ”slasken” (överblivet utredningsmaterial).
Jag citerar en av advokaterna som uttalade sig i resningsansökan till Högsta domstolen: ”Således har jag aldrig av åklagare eller polis informerats om någon sådan films existens. Jag finner det ointressant huruvida en sådan skulle ha legat undanstoppad i slasken då sådant material torde vara av vikt för utredningen och således ingå i det ordinarie materialet”.
I arbetet med resningsansökan svarar Riksåklagaren till Högsta domstolen att rekonstruktionen var under ”övervägande sekretess”. Jag undrar hur länge och kom det något beslut om detta? Peter har som misstänkt rätt att ta del av allt material som läggs honom till last. Var fanns objektiviteten?
Det här är ett av flera graverande exempel på att utredningen inte skötts objektivt av vare sig polis eller åklagare. I boken ”Rättssäker rättsprocess” skriver författaren att det är viktigt ur rättssäkerhetsperspektiv att en utredning är robust och gedigen. Författarna menar att det är viktigare ju grövre brottet är. Det är naturligtvis viktigt i alla utredningar men när det handlar om grova brott blir det oerhörda konsekvenser om det inte blir rätt.
Min känsla är att Peter är dömd i förväg av polis och åklagare. I den juridiska konsultens utredning visar flera uppgifter på att åklagare och polis vinklat utredningen för att dölja vissa fakta som talat till Peters fördel samt överdriva andra fakta som talar för Peters skuld.
Den här situationen önskar jag inte någon, känslan att ens barn inte får en rättvis bedömning. Det jag upplever som värst är att Peter inte fått en objektiv, robust och rättssäker utredning och att rätten inte fick möjlighet att göra en rättvis bedömning. Jag kan inte få bort känslan av att en del är på grund av mig och mitt jobb som polis.
Jag har också förundrats över varför åklagaren vid flera tillfällen under förhandlingen tog upp att jag var polis och förundersökningsledare. Vad hade det med saken att göra? Var det relevant och i sådant fall ur vilket perspektiv?
Men hur skulle det se ut om polisens son gått fri från ett grovt brott? Vad kunde det leda till för spekulationer? En jävsituation kunde slå lika illa åt båda håll, i alla fall i den här situationen. Hade Peter blivit frikänd hade målsäganden kunnat hävda jäv eftersom Peter är son till utredarnas arbetskamrat. Det gör att det var desto viktigare med utredare och åklagare som inte haft någon relation till vare sig mig eller min familj.
Som förälder gör man sitt bästa för att ens barn ska kunna göra bra val i livet. Det blir inte alltid så oavsett vad man har för yrke, men för mig är alla människor värda en rättvis förundersökning och en rättvis rättegång.
