KRÖNIKA – av Hanna Hansson, attorney at law, Awapatent
Jag älskar att skriva krönikor! De senaste åren har jag dessutom haft den stora förmånen att Legally Yours faktiskt också vill publicera dem. Kanske gillar folk till och med att läsa dem, jag vet i alla fall ett par stycken helt säkert (ja, jag pratar om familj och nära vänner).
Därför blev jag mycket glad när jag fick frågan om det var OK att min krönika även publicerades på Dagens Juridik. Vad kul att ännu fler kan läsa min krönika, var min första tanke. Ganska snart ersattes tyvärr glädjen av en isande skräck.
De senaste åren har jag ju haft det så lugnt och skönt. Det är inte så många som varken hissar eller dissar bara så där eftersom det innebär att de antingen måste prata med mig direkt eller skicka ett e-mail adresserat till undertecknad. Men nu – Dagens Juridik! Med kommentarsfunktion… Herreminje…
Jag är själv en frekvent besökare på Dagens Juridik och vet minsann hur det kan låta i de där kommentarerna. Och krönikor ska ju följa konceptet fullt ut, ni vet, man tar ett ämne och drar det till sin spets och kryddar det ännu lite extra, det är ju som upplagt för att få elaka kommentarer.
Nej huh, det är lika bra att låta bli tänkte jag resignerat och var på vippen att tacka nej. Jag tvingade mig dock att tänka en runda till. Är det acceptabelt att vara så rädd för att bli kritiserad att jag inte ens tackar ja till en möjlighet när den inte bara ringer på dörren, utan även öppnar dörren helt själv och hoppar upp i knäet på mig? Svaret är nej.
Helst av allt skulle jag vilja vara en supertuffing som kan hantera vilken kritik som helst och som reagerar på elaka kommentarer eller personangrepp med en axelryckning. Det är jag inte. Men jag tänker skriva mina krönikor ändå. Varför? Jo, för att det är viktigt att vi jurister har en öppen debatt – inte bara om juridik, utan även om våra arbetsvillkor och våra arbetsplatser. Och här kan vi nog alla bidra till debatten genom att bete oss på sätt som vi inte riktigt är helt bekväma med. Ännu.
En bra början är att lyssna på varandra och respektera varandras erfarenheter. Det innebär bland annat att vara öppen inför andras upplevelser, även de upplevelser som man inte själv delar. Det är farligt att tro att det som man själv inte har upplevt inte heller kan ha hänt andra. Det gör sig verkligen inte heller som ett särskilt övertygande argument därför, vilket konstigt nog många ändå försöker använda det som.
Tyvärr appliceras det också ofta på mycket allvarliga frågor. Diskriminering? Det har inte jag upplevt/sett/hört på min arbetsplats så det förekommer inte. Någonstans. Punkt slut.
Med en lite mer öppen attityd kanske man inser att det kan vara möjligt att två personer, med olika bakgrund, erfarenheter och synsätt, upplever en och samma sak på olika sätt. Eller att några personer ser saker som andra mer eller mindre medvetet blundar för. Och om man själv trivs jättebra på sin arbetsplats och inte upplever något negativt så är det ju toppen, men innebär det verkligen per automatik att man tappar allt intresse för hur kollegorna på den egna arbetsplatsen eller i branschen i övrigt upplever det? Det vore ju allt bra sorgligt i så fall.
I debatten kan vi inte heller utgå från att vi alla är samma person. Vi är i olika åldrar, vi har olika yrkesmässiga mål och olika drivkrafter. Det vi har gemensamt är att vi är jurister och vi arbetar inom samma bransch. Vi kommer alltså att behöva samarbeta och visst vore det samarbetet lite enklare om vi förstår varandra, eller i alla fall försöker?
I dagens debatt används istället förutfattade meningar som ammunition – ett tydligt exempel är det här med ålder. 80- och 90-talister blir anklagade för att vara arbetsskygga och söndercurlade och äldre jurister kallas för osympatiska och – förlåt, men ordet gubbe har jag hört mer än en gång…
Kanske har 80- och 90-talisterna egentligen bara andra yrkesmässiga mål än tidigare generationer som kan vara nog så värda att lyssna på. För att nå dit kanske vi måste lära oss av den äldre generationens erfarenhet och kunnande. Men då krävs att vi försöker lyssna på varandras åsikter på riktigt och att vi måste anstränga oss för att se saken från den andras synvinkel istället för att bara förutsätta att personen med en annan åsikt är lat/elak/självisk eller annat valfritt skällsord som frekvent används i debatten.
Men det är klart – det sistnämnda alternativet är ju helt klart mycket enklare. Så om vi vill ha en debatt som drivs av bekvämlighet och som aldrig kommer att leda någonstans så är det ju bara att fortsätta på den inslagna vägen. Men jag röstar helt klart för förändring!
Oavsett ålder, mål, drivkraft och erfarenhet så bör vi väl alla kunna skilja på sak och person. Så det här med personangrepp – kan vi inte bara komma överens om att sluta med det?
Krönikan har ursprungligen varit publicerad i senaste utgåvan av Dagens Juridiks systertidning Legally yours.
