KRÖNIKA – av Gunnar Brolin, advokat och doktorand vid Uppsala universitet
En domstols viktigaste uppgift är att avkunna domar och beslut i inkomna ärenden som är korrekta sakligt och legalt – ”materiellt korrekta”. Frågan är om man inte till och med kan säga att det är en domstols enda uppgift av betydelse. Härvid bortser jag från de eventuella frågor som följer av ett påstående att i detta, att domen skall vara sakligt och legalt korrekt, ingår att en dom eller ett beslut bör vara rättfärdig.
Rättfärdighet i rättsskipning är dock en fråga som är värd en helt egen krönika och som dessutom är tämligen ovan för det stora antalet svenska jurister – inlärda som de är att följa den skandinaviska realismens filosofiska tankar, så som dessa tankar har kommit att utformas inom svensk rättsfilosofi (”Uppsalaskolan”).
Min grundsats är att för att uppnå detta resultat av sakligt och legalt korrekta domar och beslut, är det en klar fördel, i många fall till och med en nödvändighet, att flera personer funderar och analyserar de problem som uppkommer i ett mål. Ju fler kockar, desto sämre soppa – gäller inte juridikens värld.
Jag skulle vilja påstå att det nästan alltid är det omvända förhållandet. Sannolikheten för att ett domslut är sakligt och legalt korrekt är större i en tremannasits än i enmanssits och hade det funnits möjlighet till en femmannasits torde sannolikhet för att domslutet ”träffa rätt” vara än större.
För att kasta ut en brandfackla; lagstiftaren tycks dock vara av rakt motsatt åsikt och anser – uppenbarligen – att talesättet om korrelationen mellan antalet kockar och soppans kvalitet jämväl har betydelse för resultatet av det juridiska arbetet i domstolar.
Med det perspektiv på dömandet som jag anger ovan, ger utvecklingen i svensk processrätt under ett antal decennier anledning till eftertanke. Det finns en mycket klar tendens till att minska antalet personer som är involverade i dömandet.
Nämnden har minskat från tolv personer till tre och enligt Nämndemannautredningen ligger på förslag på ytterligare minskningar (även om det här snarare är en fråga om antalet mål nämnden skall delta i).
Som ombud upplever man en klar strävan från tingsrätternas sida att försöka avdöma så många mål som möjligt med endast en domare. Små ändringar har förekommit vid ett antal tillfällen i den ursprungliga regeln i RB 1 kap 3 §, vilka allt eftersom har medfört en allt mer ökad möjlighet för tingsrätten att avgöra mål med endast en ensamdomare.
Enligt min första lagbok, införskaffad när jag läste juridik på 70-talet, skulle rätten i civilmål bestå av tre domare (om det inte var ett FT-mål). Nu kan rätten konstatera att målet är av enkel beskaffenhet och, utan att höra parterna, låta det avgöras av en ensamdomare – hur ofta det faktiskt sker låter jag dock vara osagt.
Får att åter gå tillbaka till 70-talet. Såvida det inte var fråga om ett FT-mål så var en part tillförsäkrad att hans tvist skulle kunna komma att bedömas av upp till sju personer, tre i tingsrätten och fyra i hovrätten. Idag är en part, på samma sätt, endast tillförsäkrad att hans tvist kan komma att bedömas av en person, i tingsrätten – varefter det måste till ett prövningstillstånd för att tvisten skall kunna komma upp i hovrätten.
Låt oss då ställa frågan: Är dagens domare så mycket skickligare än de för 40 eller 50 år sedan att parterna är återförsäkrade samma möjlighet till ett sakligt och legalt korrekt (och rättfärdigt) utslag med en domare, som när det förut ansågs behövliga med sju domare för att uppnå samma grad av sannolikhet för ett sakligt och legalt korrekt utslag?
Dagens domare må ursäkta mig, men jag tror inte att de är så mycket skickligare och kunnigare än dåtidens domare. Det är andra faktorer som lagstiftaren har låtit inverka när man, allt eftersom, har minskat ned de antal domare som en part har rätt att ha deltagande i utformningen av domslutet.
Jag har inga statistiska belägg för att antalet felaktiga domar har ökat och det är egentligen inte heller syftet med min argumentering här. Vad jag gör gällande är att risken för ett ökat antal felaktiga domar bör vara större ju färre domare som är med i funderandet och analyserandet. De senaste decenniernas förändringar på det aktuella området har påtagligt ökat risken för felaktiga domar.
I detta perspektiv finns all anledning att ifrågasätta kravet på prövningstillstånd till hovrätten. Visst – det finns många mål där det är tämligen uppenbart att det inte kommer att ske någon ändring vid en förnyad prövning. Sakomständigheterna är tämligen uppenbara (inte omöjligen vitsordade i sin helhet) och tillämplig lagregel ger inte mycket utrymme för alternativa utfall – med hänsyn till omständigheterna.
Varför belasta överrätten med vad som synes vara onödigt arbete. Här har vi tanken bakom prövningstillståndet till hovrätten. De mål där det aldrig kan bli fråga om en ändring skall inte heller belasta hovrätten.
Emellertid förutsätter det att prövningsförfarandet träffar rätt, så att det endast är de mål som uppenbart inte kommer att ändras vid en förnyad prövning som rensas bort. Och vidare, vilket pris är vi beredda att betala vad avser antalet mål som skulle kunna komma att ändras men som inte för prövningstillstånd. Är det för mycket med ett missat mål, där tingsrättens utslag var tveksamt, eller tio, eller hundra? Det är helt enkelt en variant på de underliggande argumenten för rättssäkerhetsprinciperna i brottmål, hellre tio skyldiga som går fria än en oskyldig som fälls.
Det är väl just av denna anledning, att undvika att missa mål som skulle kunna komma att ändras, som RB 49 kap 14 § föreskriver att prövningstillstånd skall meddelas om något av de fyra efterföljande rekvisiten är uppfyllt. Det vill säga att om rekvisiten är uppfyllda är det frågan om ett obligatorium. Hela regelsystemet är alltså avsett att försöka hitta de mål som skulle kunna komma att ändras, varefter de målen skall prövas i hovrätten – och övriga, som ändå inte skulle ändras – för nöja sig med tingsrättsdomen.
Är då utfallet detta. Hovrätterna har väl egentligen aldrig gjort gällande något annat, inte ens inledningsvis när de generellt låg långt under den av lagstiftaren förutsedda nivån av prövningstillstånd. Numera erkänner de dock att de inledningsvis kanske var något för hårda i sina bedömningar om prövningstillstånd skulle beviljas, men grundinställningen, att man hittar de mål som skulle kunna komma att ändras, är densamma. Och så pekar man på att andelen mål (av den som tas upp) som ändras är ungefär densamma, kanske till och med något högre, jämfört med före det att prövningstillstånd infördes.
Men om nu drygt hälften av inkommande mål rensas bort genom att prövningstillstånd inte beviljas, borde inte det innebära att andelen mål som ändras, av de som tas upp, borde öka? Till och med borde öka ganska dramatiskt? Mer än fördubblas?
Nu är det ju det där med statistisk. Mark Twain påstås ha myntat uttrycket ”lögn, förbannad lögn och statistik”. Ett annat uttryck för samma sak är att allt kan bevisas med statistik. Trots det skall jag göra ett litet försök.
Enligt uppgift skall Svea Hovrätt ha fått in cirka 12 000 mål och ärenden föra året. Hur stor andel som är brottmål av den sort, där det ej behövs prövningstillstånd, är för mig okänt. För den poäng jag vill illustrera har det dock en tämligen ringa betydelse – så låt oss anta att samtliga är prövningstillståndspliktiga.
En annan uppgift jag har fått mig till del är att före det att kravet på prövningstillstånd ändrade hovrätterna någonstans mellan ett på fyra och ett på fem (det vill säga 20-25 procent. Annorlunda uttrycket någonstans mellan tre av fyra och fyra av fem ändrades inte. Dock, om antalet inkommande mål var 12 000 skulle det betyda att cirka 2 500 till 3 000 mål ändrades och cirka 9 000 till 9 500 förblev oändrade.
Numera skall, åter igen enligt uppgift, cirka 40 procent (fyra av tio) erhålla prövningstillstånd. Detta innebär att av de 12 000 inkommande målen beviljas prövningstillstånd i cirka 4 500 till 5 000 fall. Om andelen ändrade domar är densamma som tidigare, innebär det att mellan ett av fyra till ett av fem av dessa 4 500 till 5 000 mål ändras. Det vill säga det sker en ändring i 1 000 till 1 500 mål.
Under de givna förutsättningarna, så skulle det ske en ändring i hälften så många fall (räknat i absoluta tal) efter det att kravet på prövningstillstånd infördes, jämfört med innan samma krav förekom. Det är således ett ganska stort antal mål som ändrades före införandet av prövningstillstånd, som inte blir ändrade efter införandet av prövningstillstånd.
Argumenten här bygger inte på att jag har någon omfattande statistik framför mig, utan på vad olika företrädare – framför allt från hovrätterna – har sagt vid olika tillfällen. Det är således inte fråga om exakta siffror, men principerna torde ändock gälla.
En ändring i överinstans är, naturligtvis, inget självändamål. Men förekomsten av ändringar visar på att de behövs en översyn över underrätternas verksamhet. Som jag omnämnt tidigare, en av de sannolikt viktigaste, men samtidigt minst diskuterade (och analyserade), effekterna av inrättandet av Svea Hovrätt, var en ökad grad av kontroll över underrätternas verksamhet. Deras skyldighet att årligen skicka in sina domböcker var ingen tom bokstav – det var således inte enbart de mål där det anförts vad (eller besvär) som kom under överrättens ögon.
Underrättsdomaren utsattes för granskning och risk för kritik, även om parterna hade valt att inte gå vidare. Att det inledande 1600-talets sannolikt tämligen oprofessionella domare på intet sätt torde kunna jämföras dagens högutbildade domare (med därtill lång erfarenhet när de till slut får fast tjänst) torde vara ställt utom all tvivel. Men principen om att det föreligger ett behov att kontrollera att domstolarna verkligen levererar sakligt och lagligt korrekta domar, torde vara densamma – trots allt.
Under de senaste decennierna har vi haft en utveckling som innebär att allt färre domare deltar i dömandet av respektive mål, därtill allt sämre förutsättningar för utövandet av kontrollen av huruvida underrättens domar är korrekta. Risken att den dom som meddelas faktiskt inte uppfyller kravet på att vara sakligt och legalt korrekt ökar för vart steg vi tar på den inslagna vägen. Oavsett om det skett några förändringar till det sämre än, vet vi var vi kommer att hamna och vågar vi ta risken?
Samtidigt kan man ju, som Horace Rumpole (en Old Bailey hack av den gamla skolan), göra gällande att civilmål handlar bara om pengar, brottmål är betydligt viktigare, de handlar om människor. Är vi beredda att ta risken av ett större antal domar som inte är korrekta sakligt och/eller legalt och som inte kommer att ändras genom att införa prövningstillstånd till hovrätten i alla brottmål?
Gunnar Brolin är advokat, med juristutbildning från både Sverige och USA, och doktorand i rättshistoria vid Uppsala universitet.
