KRÖNIKA – av Christer Danielsson, advokat och delägare på Advokatbyrån Frank
Alla vet att Sverigedemokraterna har en invandringspolitik som helt skiljer sig från övriga riksdagspartiers politik. Vad som är betydligt mindre känt är att samma sak gäller kriminalpolitiken.
Märkligt nog uppmärksammar media nästan inte alls den extrema kriminalpolitik som SD går till val på. Tystnaden blir än konstigare i ljuset av att SD-ledningen själv förklarat att kriminalpolitiken är en profilfråga för partiet.
Det är med hjälp av den och invandringspolitiken man ska bli riksdagens tredje största parti och – hoppas man – ett oundvikligt stödparti för det block som blir störst i höstens riksdagsval.
En ideologisk utgångspunkt för SD-politiken finner man i en motion av partiets två ledande rättspolitiker, Richard Jomshof och Kent Ekeroth. Där skriver de: ”Sverigedemokraterna ser straff och påföljder för brott inte bara som en fråga om rehabilitering utan även som en moralisk fråga… Utgångspunkten är att brottslingar förtjänar att straffas för att straffet har ett egenvärde i sig och för att ge offret och dess anhöriga upprättelse.”
Det kan man till exempel jämföra med den andra extremen på den svenska kriminalpolitiska skalan – vänsterpartiet – som på sin hemsida skriver att kriminalvårdens viktigaste uppgift är att rehabilitera brottslingen till ett liv i frihet.
Så hur ser då SD:s kriminalpolitik ut rent konkret?
”Tuffa tag mot brottsligheten” är avsnittsrubriken i den partimotion (2013/14:Ju379) där partiet talar om vad man vill göra. Det är ett understatement när man granskar de förslag som läggs fram. Det bör ske ”kraftiga straffskärpningar på våldsbrott” och ”en rejäl höjning” av minimistraffen.
Vid så kallad flerfaldig brottslighet döms ett samlat straff ut. Man får således inte X år för brott 1 och ytterligare X år för brott 2 osv. Däremot kan det bli ett visst påslag på straffet jämfört med vad som kunde ha dömts ut om man bara fällts för ett brott. SD vill nu att straffet ska kunna bli upp till åtta år längre än maxstraffet för ett av brotten. Idag är taket fyra år.
”Tredje gången gillt” är benämningen på en föreslagen nyordning där den som för tredje gången inom en viss tidsrymd begår ”ett våldsbrott, sexualbrott eller narkotikabrott i någon form, eller en kombination av dessa, per automatik [ska] dömas till lagens maxstraff för det brott som har det högsta maxstraffet plus det maxtillägg som ges vid flerfaldig brottslighet”.
Om motionstexten ska förstås bokstavligt – och det får man väl anta – kan tredje resan resultera i många, många år i fängelse ”per automatik” även om inget av de tre brotten är särskilt grovt. Detta liknar alltså den ordning som finns i vissa amerikanska delstater där domaren vid tredje lagföringen inte har något val utan måste döma till ett mycket strängt straff, ofta livstid.
Ungdomar i åldern 15-18 år som begår brott mot person ”av grov och hänsynslös karaktär” ska i straffhänseende kunna dömas som om de vore vuxna. Jag antar att det betyder att en 15-årig mördare ska kunna dömas till ”riktig livstid”.
För inte så länge sedan frigavs fångar villkorligt efter halva strafftiden. Det har ändrats till frigivning efter två tredjedelar av straffet. SD vill nu avskaffa även den automatiska 2/3-frigivningen. Åtta år ska alltså vara åtta år. Punkt.
Detsamma ska gälla livstidsstraffet. SD ”vill se införandet av verklig livstid där det även ska vara möjligt att utdöma livstid utan möjlighet till benådning”. Verklig livstid ska kunna bli påföljden inte bara vid mord (alla livstidsdomar i modern tid utom en – för spioneri – har gällt mord) utan också för ”upprepad grov våldsbrottslighet av särskilt hänsynslös och våldsam natur”. Som ett exempel nämns grov våldtäkt. Det ska införas ett offentligt register över dömda pedofiler och ”flerfaldigt dömda våldtäktsmän”.
Den som friges efter att ha avtjänat (hela) straffet för ett allvarligt brott ska bära fotboja i ytterligare 1–2 år. På så sätt kan man ”uppnå en dämpande effekt på den frisläppte”.
SD vore inte heller SD om man inte hade några särskilda förslag där man knyter ihop sina två profilfrågor, invandringen och brottsligheten. Ett sådant förslag är att kriminalisera hjälp till ”illegala invandrare”. Det som nunnorna gjorde i klostret i Alsike på 80-talet – för er som är gamla nog att minnas det – ska nu jämställas med brottet skyddande av brottsling.
Vidare ska det vara obligatoriskt att utvisa utlänningar på livstid – oavsett förhållandena i övrigt – för ”våldsbrott, sexualbrott, narkotikabrott, rån, stöld och tillgreppsbrott eller organiserad brottslighet”. Slutligen ska det också införas ”ett uttryckligt förbud för utlänningar att bedriva tiggeri” och ertappas de med det ska de omedelbart avvisas från landet med förbud att återvända. Utländska yrkestiggare är något helt annat – framhåller SD – än tiggeri som utförs ”då och då av svenskar som till exempel har alkoholproblem eller dylikt”.
Så ser den ut, SD:s kriminalpolitik. För att använda en terminologi som borde kännas bekant för partiet skulle man kunna beteckna politiken som osvensk. Visserligen har både socialdemokraterna och moderaterna förespråkat hårdare tag mot brottslingar under de senaste årtiondena, men om SD:s politik skulle vinna gehör vore det fråga om något helt annat; det skulle innebära ett systemskifte till en kriminalpolitik av amerikanskt slag.
Nu är det väl ingen som tror att en sådan politik kommer att börja drivas efter valdagen i september ens om SD – vilket tyvärr verkar fullt möjligt – blir tredje största parti i riksdagen och regeringen (röd eller blå) blir beroende av dess stöd. Istället ligger faran – den högst realistiska faran, skulle jag vilja hävda – i något som en krönikör på Aftonbladets ledarsida påpekade härförleden: ”Högerextrema partier förändrar inte ensamma opinionen. Däremot kan de smitta andra partier”.
Christer Danielssons krönika har ursprungligen varit publicerad i senaste utgåvan av Dagens Juridiks systertidning Legally Yours.
Foto: Magnus Laupa
