KRÖNIKA – av Annika Hamrud, författare och journalist
Ida och Anders har tillsammans barnen Mio och Lovi. De är båda förskollärare och barnen bor växelvis med föräldrarna. Men Anders är inte juridisk förälder eller vårdnadshavare till Mio. Därför har han ansökt om att få adoptera Mio.
Eftersom Ida och Anders inte är gifta sa tingsrätten nej.
För tio år sedan skrev jag en bok som bland annat handlade om att vi i Sverige har en familjenorm som säger att föräldrar ska ha sex med varandra. Häromdagen kom det en dom som bekräftar detta.
Mio får bara rätt till en av sina föräldrar eftersom de inte sover tillsammans. Föräldrarna bor på samma gata och Mio och hans syster bor halva tiden hos de två föräldrarna. Systern får dock ha två föräldrar eftersom de båda har ett biologiskt band till henne. Lovi kom till genom heminsemination med Anders som donator, medan Mio kom till med anonym insemination.
Vid en närståendeadoption – eller ”styvbarnsadoption” – undersöks båda parter. Såväl den som redan är förälder som den som vill bli förälder. Frågorna som ställs till paret handlar om hur de har det tillsammans. De ska visa att de är ett bra par.
I den teorilitteratur som socialarbetare studerar beskrivs hur en familj ska innehålla ett parsystem och ett föräldrarsubsystem. Det är samma personer i bägge, men de har olika saker för sig. Föräldrarna ska helst ha ett blomstrande parförhållande, med sex, för att kunna vara bra föräldrar.
Tingsrätter brukar oftast följa socialnämndens utredning. Men nu har det hänt något. För Skarpnäcks stadsdelsnämnd har rekommenderat adoptionen, trots att föräldrarna inte är ett kärlekspar. Men då kunde tingsrätten inte följa rekommendationen.
I föräldrabalken står ingenting om att föräldrar måste ha det gott tillsammans, däremot står det att man måste vara gifta för att adoptera tillsammans eller adoptera partners barn. Och tingsrätten håller sig till detta även när lagen aktivt går emot principen om barnets bästa – vilket nämns lite längre ner i samma föräldrabalk.
Nu skulle ju Mios föräldrar kunna gifta sig med varandra. Kan man tycka. Fast det vore ju bättre om inte bara de tänkte på Mios bästa, utan även tingsrätten.
Det skulle också kunna varit så att Mios föräldrar redan var gifta med någon annan. Precis som vilket frånskilt par som helst skulle de kunna ha träffat en partner men ändå fortsätta att vara föräldrar tillsammans. För det är ju den nya normen i Sverige. Att man inte kan ångra sig när barnet väl har en anknytning – som Mio har till Anders.
När möjligheten för samkönade par att adoptera kom så infördes även då denna regel. För att kunna adoptera måste man vara partner eller gift. Men för spermadonation finns inte samma krav.
Det går bra att vara bara sambo om man vill inseminera och partner blir då förälder efter att ha gett sitt medgivande. Men det går ändå inte att inseminera som två kompisar. Att paret har ett gott samliv undersöks i stället av en kurator som ska godkänna paret inför behandlingen.
Sverige har länge varit ett biologistiskt land. Föräldraskap som bygger på biologiska band har alltid haft högre status även i fall då det uppenbart inte är det bästa för barnet. Nu börjar saker röra på sig.
Förhoppningsvis överklagar Mios föräldrar tingsrättens dom. Högsta domstolen har i en dom där en biologisk far drog tillbaka sitt samtycke till att hans fru skulle adoptera det barn som de gemensamt skaffat med hjälp av en surrogatmor (mannens syster) konstaterat att barnets bästa måste gå före det legala. Kvinnan var genetisk mor och hade haft hand om barnet sedan dess födsel och den födande kvinnan hade gett sitt medgivande till adoptionen.
De flesta anser nog att Mio, som tillkommit efter spermadonation och därför bara har en legal förälder, borde kunna få laglig rätt till sin far. Därför ska det bli intressant att se om det är möjligt för högre rättsinstanser att sätta principen och barnets bästa framför paragrafen om att föräldrarna måste vara gifta.
Anders och Ida har själva skrivit om sitt fall på SVT Opinion.
