KRÖNIKA – av Nils Funcke, tryck- och yttrandefrihetsexpert
Bara minuterna efter beslut av myndighetschefen får Säkerhetspolisens operatörer tillgång till uppgifter i teleoperatörernas register. Där kan de bland annat se vilka mobiler som varit uppkopplade mot en basstation vid en viss tidpunkt, vem som ringt, försökt ringa eller e-postat vem. Trafikuppgifterna används bland annat för att klara upp allvarliga brott.
Tappningen av systemen är omfattande. Polisen för ingen statistik men uppskattningar som redovisats i statliga utredningar anger att det 2004 rörde sig om 4 000 fall. Enligt Säkerhetspolisen var tillgången till historiska trafikuppgifter av större betydelse för brottsutredningar än realtidsuppgifter.
Antalet fall har exploderat. År 2006 uppskattades antalet fall till 6 000 för att två år senare vara upp i hela 10 000. Några färska övergripande uppgifter finns inte men med lite pusselläggning går det att uppskatta antalet fall per månad till i varje fall 1 500, vilket skulle ge en helsårssiffra på 18 000.
Uppskattningen baseras på att bara Tele2 varje månad lämnar ut uppgifter i 500 fall, ”ärenden”, enligt det föreläggande Post och Telestyrelsen (PTS) utfärdat för företaget. Tele2 har 30 procent av marknaden för samtal och datatrafik via mobiltelefon. Företagets andel av bredband och fast telefoni är betydligt lägre varför 18 000 fall per år sannolikt utgör en underskattning.
Värdet för brottsbekämpningen förutsätter att teleoperatörerna verkligen sparar uppgifterna och att deras system är anpassade till polisens behov av snabb åtkomst. Sverige drev igenom ett det datalagringsdirektiv som reglerade lagringen. Detta direktiv har EU domstolen ogiltigförklarat.
Utslaget fick flera telebolag att sluta lagra trafikuppgifter och trots tillsynsmyndighetens förläggande avvaktar Tele2 med att återuppta lagringen. Andra bolag som till exempel TeliaSonera har heller inte börjat lagra igen.
Därmed har polisen och övriga myndigheter med brottsbekämpande uppgifter som Tullverket i varje fall delvis blivit av med ett effektivt verktyg för att fullgöra sina uppgifter.
Lagring av trafikuppgifter utgör i sig ett intrång i den personliga integriteten oavsett hur uppgifterna eller om de ens överhuvudtaget används. Därmed inte sagt att den inte är försvarlig när integritetsskyddet vägs mot andra intressen, i det här fallet brottsbekämpningen.
Argumentationen i utredningen, Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpning, (SOU 2007:76) är övertygande. Utredningen ger flera exempel på trafikuppgifternas betydelse för att utreda grova våldtäkter, rån, mord, narkotikabrott, människohandel med mera är lång. Tillgång till trafikuppgifterna beskrivs som ”fundamental” för polisen. Och har ökat i betydelse genom att kriminella i allt större utsträckning krypterar själva innehållet i till exempel e-brev.
Teleoperatörernas skyldighet att tillgodose polisens behov anges i LEK (lag om elektronisk kommunikation). När det gäller själva utlämnandet av uppgifterna kan det ske enligt tre lagar, utöver LEK även enligt Rättegångsbalken och inhämtningslagen.
För att få ut uppgifter enligt Rättegångsbalken krävs domstolsbeslut. Det är också först efter domstolsprövning som polisen får avlyssna själva innehållet i samtal där misstänkta personer deltar eller bugga platser de kan förväntas vistas.
Antalet tillstånd för avlyssning av elektronisk kommunikation inklusive telefoner har de senaste åren legat på 3 500 till 4 000. Antalet telefoner och personer som avlyssnats är betydligt högre.
Det som borde diskuteras och som även engagerade samhällsdebattörer missat är att utlämnandet av trafikuppgifter enligt LEK och inhämtningslagen inte kräver domstolsprövning.
LEK ålägger teleoperatörerna att bland annat lämna ut uppgifter om abonnemang till polisen när det gäller brottsbekämpningen och vid efterforskning av personer som försvunnit.
Enligt inhämtningslagen har polisen rätt att få del av trafikuppgifter, till exempel var en mobiltelefon befunnit sig och vem som ringt vem när i de fall där åtgärden är av ”särskild vikt” för att ”förebygga, förhindra eller upptäcka brott” som kan ge minst två års fängelse. Det krävs inte att det finns någon misstänkt för ett brott för att teleoperatörerna ska tvingas ge polisens tillgång till uppgifterna. Den kontroll som sker görs av Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden i efterhand. Någon förhandsprövning görs inte utan det räcker med beslut av myndighetschefen för polisen, Säkerhetspolisen eller Tullverket eller den om delegerats uppgiften.
Regeringen har avvisat kravet från flera remissinstanser att utlämnandet av trafikuppgifter enligt LEK och inhämtningslagen ska prövas i förväg av domstol. Det är främst av effektivitetsskäl som regeringen inte lagt något sådant förslag eftersom det skulle kräva domstolar som är öppna dygnet runt.
Enligt regeringen riktar sig inte inhämtningslagen mot en misstänkt person varför det inte finns något tvåpartsförhållande. Det är lättviktiga argument med tanke på betydelsen av rättssäkerhet och skydd mot statliga intrång.
Även om integritetsfrågan hittills lyst med sin frånvaro i valrörelsen har regeringspartierna drivit den hårt. Bland annat har det införts en generell bestämmelse i grundlagen, regeringsformen, som ska skydda alla från betydande intrång i den personliga integriteten genom övervakning och kartläggning från myndigheterna. Bestämmelsen ska vara styrande och undantag från den får bara ske om det kan anses godtagbart i en demokrati och åtgärden är proportionerlig.
Lagring av trafikdata är försvarlig så länge de som lagrar uppgiften har tystnadsplikt och ett utlämnande till myndigheterna sker först efter domstolsprövning eller särskild nämnd. Då kan både intresset hos brottbekämpningen och skyddet av enskildas integritet gentemot staten anses tillgodose.
En förhandsprövning skulle sannolikt stoppa de fall som inte är klart motiverade. Även om det inte sker ofta så är det vad som skett när det gäller prövningen i domstol enligt rättegångsbalken.
I valrörelsen sista skälvande minut vore det ett sundhetstecken om formerna för utlämnandet av uppgifter enligt LEK och inhämtningslagen ägnades om så bara ett förstrött intresse. Hur kan politikerna bara ha låtit det eskalera så att polisen i princip har direktaccess till känsliga uppgifter genom att den utan förhandsprövning kan ålägga teleoperatörerna att öppna sina system.
I avvaktan på politikerna börjar minnas och tillämpar den ståtliga portalbestämmelsen och inför förhandsprövning är det ett sundhetstecken att teleoperatörer väljer att obstruera och inte registerar uppgifter om vem vi talat med och var vi befinner oss.
