KRÖNIKA – av Olle Ekstedt, jur.dr och före detta hovrättslagman
Vi behöver reformera vårt rättssystem. ”Det har vi ju just gjort”, svaras det. Ja, och nu ser vi att det inte blev bra. Därför måste vi börja den mödosamma vandringen mot förbättringar. Frågan är hur länge det skall dröja innan arbetet kommer i gång. Skall jobbet överlämnas till barnen eller barnbarnen?
Det måste nu tas helt andra grepp än man gjort förut. Man måste börja med att ställa sig frågan hur man skall kunna göra ett bra rättssystem och för vem det skall vara bra.
Märkligt nog brukar man inte ställa de frågorna i reformarbetena. I stället fixas och trixas det i systemet utifrån en rad andra intressen. Man kan jämföra med andra samhällsfrågor. Inom sjukvården frågar man ju hur vi skall kunna skapa det bästa systemet där de senaste framstegen inom medicinsk vetenskap förs ut till medborgarna. Så är det inte med rättsfrågorna.
Frågorna om vad som är bra och för vem det är bra höljs i fråga om rättsfrågorna av juridiska överväganden där mål och mening ofta är fördolda. Det handlar så klart om politiska frågor och de borde därför ventileras öppet.
Börjar man med medborgarperspektivet får man intressanta resultat på önskelistan:
Medborgarperspektivet kräver fler tingsrätter på närhåll, kunniga domare, gärna två tillsammans.
Det kräver muntliga förhandlingar och information från domstolssidan om förutsättningar för rättegången.
Det kräver full klagorätt och full omprövning och rätt till muntlighet i överrätt.
Det kräver rätt till advokat och verksam ekonomisk rättshjälp.
Det kräver en tredje instans för omprövning, samhällshjälp med resning och resningsregler som beaktar fel i tidigare förfarande utan falluckor för sökanden.
De senaste två årtiondena av fixande i rättssystemet ger en uppsjö av exempel på händelser där medborgarintressena legat långt i bakgrunden och i vart fall inte lyfts fram som ledande frågor. En av de stora frågorna har varit domstolsorganisationen. Där gick man i tidigt 1990-tal ut med proklamationen att antalet tingsrätter skulle minskas.
Här aktualiserades olika intressen. Det var statsfinansiella intressen, kommunala intressen, domarnas intressen, advokaternas intressen – m.m. Även medborgarna berördes ju men man frågade sig aldrig direkt hur organisationen bör se ut för att vara bra för medborgarna. Det gjordes överväganden på hög nivå om att medborgarna gott kunde ta sig till avlägsna domstolar eftersom det var sällan de behövde göra det.
En annan stor fråga har gällt borttagandet av hovrätterna och andra överinstanser i största möjliga utsträckning. Även den frågan aktualiserades i början av 1990-talet och den pågår än. Här är de statsfinansiella intressena och domarintressena starkt berörda. Så även medborgarintressena. Det har dock aldrig frågats på vad sätt man kan göra en instansordning som är bra för medborgarna.
Medborgarna efterfrågar sannolikt domar och beslut som vilar på sanning och rättfärdighet och begriplig lag. Men hur man tillgodoser önskemålen är inte en fråga man börjar med i reformarbetena. Vad vi kan se är att man i praktiken tagit bort den andra instansen i tvistemål och ärenden i allmänhet och gjort motsvarande inskränkningar på olika rättsområden i övrigt. Det ser märkligt ut mot bakgrund av att det för inte så länge sen ansågs vara behövligt med tre fulla prövningar för att rättsreglernas konstigheter skulle kunna bemästras. Vi har ännu tidigare haft fyra instanser.
Allra längst i försämring för medborgarna har man gått i fråga om ekonomiska tvistemål och även olika slag av andra frågor som kallas ”ärenden”.
För tvistemålen är verkligheten den att medborgaren kanske i tingsrätten möter en ung fiskal eller assessor med något års domarerfarenhet. Domen kommer inte upp i hovrätten utan prövningstillstånd och sådant ges bara i trängande fall eller efter slumpens inverkan. Kommer domen upp blir det inte sällan feldömt i hovrätten. Högsta domstolen står då inte till förfogande för rättelse eftersom där bara prövas ett fåtal skönsmässigt utvalda fall som anses ha prejudikatintresse. Något medborgarintresse finns inte med i beaktandena över huvud taget.
En sorts svar på vem rättssystemet skall vara bra för får man i Olaus Petris domarregler från 1500-talet som roar många även i dag. (Se till exempel Gunnar Brolins artikel på Dagens Juridik den 27 juni 2014.) Olaus Petri skrev att den menige mans bästa är den yppersta lagen (art. 13). Han tänkte nog i sin tid mest på att domare och andra lätt frestades att berika sig och hade nog inte så vida vyer utöver det.
Olaus Petri hade en internationell utbildning och kritisk blick. Han blev obekväm för den politiska makten – Gustav Vasa – som i vanlig politisk ordning försökte lösa sina personalproblem med en dödsdom som dock senare upphävdes.
Europakonventionen har en medborgartillvänd utgångspunkt. Här ställer man kravet på rättvis rättegång som grundregel. Bakgrunden till konventionen visar att det är rättvisa för den enskilde medborgaren som avses.
Vill man söka upprinnelsen till konventionen bör man studera Konrad Adenauers verksamhet. Han blev ju Västtysklands förste förbundskansler. Vid krigsslutet hade han slutligen blivit gripen av nazisterna och satts i koncentrationsläger i Köln men lyckats rymma i kaoset när nazisternas tid var i sitt slutskede. Han var också en central gestalt i formulerandet av det nya tyska kristdemokratiska partiets program.
I dokumenten kring denna skapelse ser man grunddragen till Europakonventionen uppdragna. Bland bakgrundsmaterialet finns den amerikanska konstitutionen och FN:s rättighetsstadga. Adenauer är tillsammans med Frankrikes Robert Schuman skaparna av det som blivit Europaunionen. Lämplig läsning är Adenauers memoarer Erinnerungen 1945-1963 i svensk översättning 1965 som Minnen 1945-1963 och Henning Köhlers biografi Adenauer: eine politische Biographie med senaste utgåvan 1994 och ännu inte översatt till svenska.
I Sverige ratificerades Europakonventionen redan 1952. Politiker gjorde proklamationer i en sorts självbelåtet övermod av typen: ”Sveriges rättssystem är så högtstående att det svarar upp mot alla de krav som kan ställas nere ifrån Centraleuropa.” Som alla vet har erfarenheterna visat hur fel detta var. Ändå har politiker och jurister gått vidare på gamla vägar. Man verkar inte kunna tänka utifrån medborgarnas värderingar.
Sverige har en lång tradition av att domstolarna är ett utflöde av den politiska makten. I gamla tider ansågs rätten och domsmakten vara given av Gud som delegerat lämpliga delar till Konungen som delegerat vidare nedåt. När Gud och Konungen fallit bort har deras roller övertagits av den politiska makten oavsett vilken politisk färg den har. Synsättet ger egentligen ingen plats för medborgarna annat än som mottagare av vad som bestäms över deras huvuden.
Man kan ibland få höra av jurister från regeringskansliet att det finns en svensk rättskultur som bör utvecklas framför den som grundas på Europakonventionen. Det är en rättskultur med just överhetsperspektivet. Men motståndet mot Europakonventionen har kostat pengar. Särskilt tydligt är det i fråga om dubbelbestraffningen. Det svenska systemet har sedan långt tillbaka i 1990-talet framstått som oförenligt med Europakonventionen men har bevarats till the bitter end 2013.
Orsakerna till det bristande medborgarintresset är flera. Främst ligger politikernas bristande känsla för medborgarna och avskärmning av den svenska rättskulturen från omvärlden. Härtill kommer traditioner som innebär att jurister lärt upp sig i tron att skickliga jurister skall sikta på den juridiska rättvisan och inte på medborgarhänsyn och verklig rättvisa. På samma sätt läste bibelläsande unga teologer generation efter generation in sig på ett föråldrat kvinnoprästmotstånd. Efter årtionden av prästerliga samtal om samvetets krav har de fått ge med sig.
När vi skall vrida rätt det som gått fel i rättssystemet måste alltså perspektivet ändras. Det måste bli medborgarens perspektiv som bildar utgångspunkt. Frågan måste vara hur vi skall skapa ett bra rättssystem – ett system som är bra för medborgarna. Givetvis skall statens ekonomiska intressen, makthavande partiers intressen, intressena hos domarna, advokaterna och alla andra berörda beaktas. Men det bör ske i öppen redovisning av hur skilda intressen beaktas.
Om politiker och jurister skall övergå från överhetsperspektivet till medborgarperspektivet fordras det kanske ”samtal” i likhet med vad som behövts för att bekämpa prästernas kvinnoprästmotstånd.
