KRÖNIKA – Sven Cavallin f d rådman i bl a Blekinge tingsrätt
Många bäckar små är ju inledningen på ett gammalt talesätt, där sensmoralen är att även smärre bidrag kan vara till nytta. Välgörenhetsorganisationer bygger ju sin verksamhet på just detta.
Man kan ju leka med tanken att själv starta en insamling till något förment gott ändamål. Om 50 000 naiva och generösa människor bidrar med varsin femtiolapp så har jag – vips – fått in ett par miljoner, vilket ju högst väsentligt skulle dryga ut pensionen.
Det vore mig fjärran att omsätta sådana tankar i praktiken men en del har nock försökt sig på aktiviteter i den vägen… Förvisso har det också förekommit att personer, knutna till etablerade välgörenhetsorganisationer, skott sig själva. Till exempel dömdes ju någon mansperson, tillhörig en i detta sammanhang tydligen icke helt idel ädel adel, till fem års fängelse för ungefär lika många år sen efter slikt agerande i Cancerfonden och Röda Korset…
Det var ju sammanlagt miljoner av mina och många, många andras sammanlagda småslantar han gjort till sina. En del sådana här organisationer väljer att i sin marknadsföring gå ut med realanbud (det vill säga man skickar diverse icke beställda varor som någon slags present, men naturligtvis med baktanken om pekuniär ersättning). Icke sällan skickas inbetalningskort med ifyllda belopp.
Det där är metoder jag reagerat emot och ibland har jag – efter mottagande av sådana försändelser – tillskrivit organisationen ifråga och tillrått dem att istället låta framställa något slags helgmärken och saluföra dessa – till exempel 50 märken för 200 kronor. Efter beställning kan man då leverera dessa märken med bifogade och då befogade fakturor. Många är nog de, som genom påklistrande av slika välgörenhetsmärken på sina epistlar vill skylta med vilka hedervärda och goda människor de är…
I en urtid fanns sådana helgmärken att köpa på Posten. Jag och säkerligen många med mig köpte gärna dessa helgmärken och bidrog därmed till Rädda Barnen, Röda Korset med flera organisationers insamlingar. Idag är postlokaler sparsamt förekommande och sådana där helgmärken finns varken där eller i de butiker, där man numera vanligen köper frimärken.
Man kan vad gäller ”många bäckar små” knyta an till tändstickskungen Ivar Kreuger. Det handlade ju om småslantar för varje ask men i mycket stort antal så blev det ju en ganska god drös med pengar. Hr Kreuger kunde en tid ägna sig åt lyxliv med allt vad därtill hörde – fina motorbåtar och sådant…
Den här ”affärsprincipen” är alltså mycket frestande för mången att dra fördel av. Jag minns att jag i början på 1980-talet – såsom hovrättsassessor och förstärkningsdomare i Kristianstad – hanterade ett mål om sopsäckar, som egentligen var lottat på någon rådmansrotel men som jag som då ganska ung domare naivt övertog hanteringen av efter att ha haft ett par häktningsförhandlingar i saken.
Det var den verkställande direktören på det kommunala renhållningsbolaget som hade slagit sina påsar ihop med någon säckleverantör i Stockholm. De hade dragit undan ganska stora summor – flera miljoner hade de kunnat dela på. Varje sådan där papperssäck kostade ju inte så många kronor men flera miljoner sådana innebar ju rätt mycket pengar. Det handlade alltså om fiktiva leveranser av en hel del papperssäckar. Jag vill minnas att de båda fick tre års fängelse för den där hanteringen….
Förskingring är kanske det brott som ger det mest tydliga innehållet åt ordspråket om ”många bäckar små”. De flesta fall av förskingring börjar nämligen med att man i brist på andra likvida medel tar några smärre ”handlån” ur den kassa man är satt att förvalta. Det där tänker man sig naturligtvis att betala tillbaka inom kort men så kommer något emellan och ytterligare medel behövs etc.
Så där rullar det så sakta igång och de flesta förskingrare blir utomordentligt och ”ärligt” förbluffade när de vid polisutredningen får klart för sig vilka summor det faktiskt kommit att handla om. En del sådana fall av förskingring har jag under senare år haft till rakning och ett sådant fall minns jag särskilt – det är av någorlunda färskt datum – 2009 eller så…
En kvinna i övre medelåldern hade arbetat som kassör inom PRO:s lokalavledning och dessvärre hade hon via internet börjat spela på diverse lotterier – och även om hon då och då vann en del pengar så förlorade hon naturligtvis stort i slutändan.
Det hela ändade upp i en grov förskingring om tillhopa en och en halv miljon kronor. Hon dömdes för detta och vid huvudförhandlingen var pensionärerna i Blekinge rikt representerade. Så många rullatorer har nock sällan skådats i tingsrätten som den dagen.
Kvinnan erkände allt vad hon åtalades för och medgav skadeståndsyrkandena fullt ut. Tingsrätten fann i en mångordig och måhända något motsägelsefull dom att kvinnan för grov förskingring skulle dömas till skyddstillsyn jämte maximalt möjligt antal timmars samhällstjänst, 240 timmar. Hon var djupt ångerfull och hade redan börjat undergå behandling för sitt spelberoende.
Åklagaren lät sig inte nöja med den domen och fick i hovrätten gehör för sitt yrkande om fängelsestraff. Hovrätten bestämde nämligen påföljden till skyddstillsyn jämte två månaders fängelse enligt 28 kap 3 § brottsbalken. Den typen av fängelsestraff, som kan utdömas jämte en skyddstillsyn, utmärkes av dels att fängelsestraffet inte kan bytas ut mot så kallad fotboja – det vill säga intensivövervakning med elektronisk kontroll – dels att straffet i sin helhet måste avtjänas. Villkorlig frigivning sker alltså inte från sådant fängelsestraff.
Att hovrätten inte bestämde fängelsestraffet till den maximala tiden – som är tre månader – berodde på att kvinnan under tiden fram till huvudförhandlingen i hovrätten hunnit avtjäna en del av samhällstjänsten. (Om inte domstolen förordnar annat träder en dom på skyddstillsyn omedelbart i kraft oavsett om den överklagas. Denna ordning har naturligtvis tillkommit eftersom det är angeläget att en skyddstillsynspåföljd med övervakning och ofta innehållande föreskrifter om program och slikt kan så snart som möjligt är befordras till verkställighet. Innan dom i hovrätten meddelas kan det ju ha hunnit förflyta inemot något år och ibland till och med mer.)
Mig tycktes denna fängelsepåföljd för den nu förkrossade kvinnan tämligen onödig, men hovrätten visste måhända bättre…
