KRÖNIKA – av advokat Ismo Salmi, Advokatfirman Salmi & Partners
Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (”EKMR”) fortsätter att sätter sina spår i rättspraxis. I Finland har Högsta Domstolen den 24 september 2014 (KKO:2014:67) meddelat en dom vari ett åtal för smitning ogillades med hänvisning till skyddet enligt EKMR mot att behöva ange sig själv för brott.
Bakgrunden var att A påstods att under en parkeringsmanöver med sin bil ha vållat en smärre lackskada på en annan bil. A påstods vidare ha avvikit från platsen utan att meddela sina uppgifter till den skadelidande och/eller polisen.
Åtal väcktes mot A för vårdslöshet i trafik samt för att denne i strid med skyldigheten jämlikt Vägtrafiklagen 59 § 3 mom hade avvikit från platsen utan att underrätta vare sig polis eller skadelidande om händelsen.
A:s förstahandsinvändning var bland annat att han inte hade varit vårdslös och heller inte hade orsakat någon skada samt att han inte hade märkt att han skulle ha orsakat någon skada.
I andra hand anförde A att det inte kunde anses vara förenligt med skyddet mot självangivelse att han skulle behöva underrätta någon om olyckan.
Tingsrätten – som fann att A hade gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik och smitning samt att påbudet att underrätta om en trafikolycka inte stred mot skyddet mot självangivelse – fällde A till ansvar för smitning med påföljden 15 dagsböter.
A överklagade domen såvitt avsåg smitningsdelen och yrkade att åtalet skulle ogillas eftersom skyldigheten att underrätta om trafikolyckan skulle ha berövat honom möjligheten att försvara sig själv mot åtalet avseende vårdslöshet i trafik.
Hovrätten, som åberopade FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (Art 14 st 3 punkt g) och Europadomstolens praxis, fann att om A hade kvarstannat på olycksplatsen eller underättat om olyckan, hade detta försvårat för åklagaren att föra talan om vårdslöshet i trafik, varför A:s avvikande från olycksplatsen inte utgjorde något brott. Straffet sänktes till tio dagsböter.
Åklagaren, som överklagade och fick prövningstillstånd, yrkade i Högsta domstolen att A skulle fällas till ansvar för smitning.
Högsta domstolen anförde i dom att det var klarlagt att A hade gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik och att A hade avvikit från olycksplatsen utan att meddela vare sig pollis eller skadelidande.
Högsta domstolen anförde vidare att FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (Art 14 st 3 punkt g) angav att ingen skall under en brottsutredning behöva tvingas vittna mot sig själv eller erkänna skuld samt att bestämmelsen ifråga anses i Europadomstolens praxis (t.ex. Johan Murray v. UK, 8.2.1996 punkt 45) medföra skydd mot sj älvkriminalisering.
Härefter redogjorde Högsta domstolen för Europadomstolens praxis och den inhemska lagstiftningen i aktuella delar, varvid Högsta domstolen fann att eftersom en misstänkt har rätt att inte medverka i en brottsutredning rörande den misttänkte själv är det följdriktigt att ingen heller kan anses vara skyldig att anmäla eget brott, även om en brottsutredning i och för sig kan igångsättas först i och med anmälan, varför hovrättens dom fastställdes.
Mot denna bakgrund torde finnas anledning för HD att pröva respektive för lagstiftaren att fundera över huruvida den svenska lagstiftningen om straff för smitning är i överensstämmelse med skyddet för mänskliga rättighter.
Smitningsfall torde i praktiken oftast handla om mindre parkeringsskador där det för den skadelidande förvisso är enklare att få ersättning från ett försäkringsbolag om det finns en identifierad skadevållare med i bilden. Men denna omständighet torde väga lätt jämfört med behovet av skydd för de mänskliga rättigheterna, varför ett slopande av smitningslagstiftninen torde vara befogat.
