KRÖNIKA – av Thomas Ahlstrand, vice chefsåklagare, Internationella åklagarkammaren i Göteborg
Den jurist som letar efter att spegla sitt sjaskiga, förspillda eller heroiska – stryk det som ej önskas – yrkesliv i den moderna skönlitteraturens huvudfåra får läsa länge. Visserligen finns det gott om advokater och andra jurister i relationsromaner men det är så gott som aldrig deras professionella liv som skildras; yrket är bara en signal för ”borgerlig och välbeställd” och om vi möter dem på kontoret är de på språng för att genast gå hem och utveckla sitt trassliga privatliv.
Detta är för övrigt sant för nästan all modern skönlitteratur, undantaget kriminalromanerna; den vanligaste huvudpersonen i valfri roman är så gott som aldrig finansierad; hen ältar sina svårigheter i chica innerstadslägenheter, hänger på barer och reser plötsligt till Lissabon eller Paris, men hur hen försörjer sig får vi aldrig veta.
Undantaget är just kriminalromaner; men långt ifrån alla jurister kan hitta sin egen vardag gestaltad där.
Man kan stilla undra varför jurister aldrig skildras; yrket rymmer ju spännande inbyggda konflikter och en viss, tilltalande glamour. Kanske juristernas värld är alltför främmande för den genomsnittlige romanförfattaren.
Därför är det med viss förväntan man öppnar Ian McEwans senaste roman, The Children Act (2014, ännu ej översatt, titeln betyder ungefär ”Lagen om barn”).
Ian McEwan framstår allt mer som den främste engelske romanförfattaren i sin generation; med titlar som Atonement, Saturday, Sweet Tooth, Enduring Love och många fler bakom sig, har han gjort sig känd för välskrivna och spännande romaner om vardagliga moraliska problem och deras följdverkningar. Och läsaren av The Children Act blir inte besviken.
Romanens huvudperson, Fiona, är en överrättsdomare i London, nära sextio fyllda, specialiserad på familjerätt, gift i ett en gång lyckligt äktenskap som är på väg att kanske haverera, och med en vardag fylld av svåra avgöranden som rör vårdnadstvister, skilsmässor, eller omhändertaganden av barn.
Hennes viktiga arbete skildras med insikt och respekt. Men det är när hon får ett särskilt svårt avgörande – skall en leukemisjuk 17-årig pojke som är ett Jehovahs vittne tillfälligt omhändertas för att han skall kunna få den blodtransfusion som är absolut nödvändig för att han ska överleva men som han och hans föräldrar vägrar ta emot – som hennes noggranna och svåra avgörande får oväntade konsekvenser som kan få hennes självbild och privatliv att krackelera.
Jag ska inte avslöja mer av handlingen här; boken är på ett plan oerhört spännande och man vill, som läsare, när man andlöst vänder blad, veta hur det går: kommer pojken att överleva, kommer Fiona att acceptera och komma över sin yrkesrolls begränsningar, hur ska det gå med hennes äktenskap.
Men det är inte allt. McEwan får in mycket på 200 extremt laddade sidor där varje sparsamt förekommande adjektiv bär avgörande betydelser. Där är skildringen av det sociala livet i Londons juristkollegiers slutna värld som tecknas med pregnanta, noggrant utvalda detaljer. Där är genomgrå, kyliga och regniga junidagar. Där är den häpnadsväckande blandningen av trådslitna möbler, iskalla rum och den mest utsökta lyx – chaufförer och butlers, och det är Chateau Latour i glasen på förrättningsmiddagen – som präglar de höga domarnas omgivning.
Där beskrivs och berörs flera kända engelska rättsfall, bland andra några upprörande justitiemord, lätt förklädda av hänsyn till en sträng förtalslagstiftning och där levandegörs och förklaras en för oss exotisk och egendomligt auktoritär rättegångsordning, med dess ofta märkliga resultat.
Men framförallt ligger romanens värde i beskrivningen av hur Fiona når fram till sitt domslut. McEwan har absolut läst på och beskriver, så vitt jag kan förstå, kunnigt och tydligt vilka alternativ som står till buds och vilka juridiska bedömningar Fiona måste göra i sin domarroll – uppenbart inspirerad av hur välskrivna, resonerande domar ser ut i England.
Men McEwan lyfter inte bara fram hur avgörandet präglas av hennes juridiska kunnande utan också av hennes egna, privata känslor och övertygelser, och vad hennes val, inom den gällande rätten, sedan medför för henne på ett yrkesmässigt och personligt plan. Det är verkligen en roman om en domares svåra dilemma.
(Boken utkommer i svensk översättning, Brombergs förlag, i september i år och kommer att heta ”Domaren”.)
PS. Andra lästips om jurister som verkligen utövar sitt yrke: Colm Toibin ”Flammande ljung” (Heather blazing) 1995 om en domare på Irland; Emmanuel Carrère ”Andra liv än mitt eget” (”D’autres vies que la mienne”) 2011 om bl a två landsortsdomare i södra Frankrike; Torbjörn Flygt ”Verkan” 2004 om en åklagare i Malmö och ”Outsider” 2011 om juriststudenter och senare tingsnotarier från 90-talets Lund; Malin Persson Giolito ”Dubbla slag” 2008 om att arbeta på en stor affärsjuridisk byrå.
