KRÖNIKA – av Sven Cavallin f d rådman i bl a Blekinge tingsrätt
Då och då blossar en debatt upp om ”sovande nämndemän”. Det kan vara en advokat eller någon annan som reagerat över att någon nämndeman synts frånvarande mentalt under en förhandling.
Det leder ofta till att en del inblandade i det aktuella målet upprörs och att även allmänheten förfasar sig efter tidningsartiklar om sådant. Det är naturligtvis högst förståeligt.
Jag har förvisso genom åren upplevt att någon nämndeman ”tappat koncentrationen” under en lång förhandling. Det var nog vanligare förr – då ett större antal nämndemän i häradsrätterna ju var lantbrukare och alltså normalt idogt verksamma ute i friska luften. När de så istället befann sig sittandes inomhus i en någorlunda bekväm stol hände det ibland att någon av dem helt enkelt nickade till.
”Den som sover syndar icke” heter det ju, men det där är ju som så mycket annat en sanning med modifikation – den gäller inte alla gånger.
Till exempel inte vid kyrkogången förr i tiden då säkerligen icke blott en utan ofta flera av besökarna – trots de nog så obekväma kyrkbänkarna – hamnade i Morfei armar under långa predikningar. Det fanns då ofta en därtill utsedd kyrkvärd, vilken med en lång käpp knackade till den inslumrade och upptäckte syndaren på axeln eller annorstädes. Kyrkstöten kallades detta för – både åtgärden som sådan och den som utförde densamma.
När det nu emellanåt i medierna framförs synpunkter på att rättsskipningen inte bara varit blind, som den ju anses skola vara, utan även delvis avsomnad kan man ju börja fundera på om det kräves någon form av uppryckning i de svenska domstolarna. Dock skulle nog införandet av ”tingsstöt” i rättssalarna upplevas som otidsenligt och kanske rentav – om uttrycket tillåtes – stötande.
Själv har jag mig veterligen aldrig somnat under någon förhandling men gudarna ska veta att jag ibland under en del longörer haft tankarna på helt annat än den förhandling jag just då suttit som ordförande i.
Dessvärre har man som ordförande inte någon egentlig uppsikt över nämndemännen – de sitter ju vid ömse sidor om en och det skall till en ganska avancerad så kallad split vision om man ska kunna notera något annat än vad nämndemannen närmast till höger om en sysslar med (där sitter normalt häradsdomaren eller den annars äldste i tjänst varande nämndemannen). Man har ju sin uppmärksamhet riktad på vad som tilldrar sig i rättssalen framför en.
Någon gång har jag på grund av reaktioner hos åklagare, advokater eller åhörare kunnat förstå att någon nämndeman tett sig frånvarande och insett att det varit dags för en paus. Ibland har protokollföraren till vänster om mig gett en försynt antydan i sådant hänseende.
Både juristdomare och nämndemän är ju vanliga människor med ty åtföljande brister. Rättsskipning kan naturligtvis av det skälet aldrig bli ofelbar. Men vi måste förstås sträva efter att förutsättningarna för ett klokt avgörande i de mål domstolarna har att avgöra blir så bra som möjligt och att nämndemän somnar in under förhandlingar är givetvis inte godtagbart.
Dock är min erfarenhet alls icke den att det förekommit att nämndemän sovit sig igenom förhandlingar. Det gäller att man som ordförande har vett att ta pauser och se till att få vädrat sammanträdeslokalen samt att det finns vatten att dricka etc.
På tal om mänskliga svagheter i domstolssammanhang kan nämnas en episod jag minns från en förhandling i hovrätten 1974 eller så – då även den snuvigaste näsa kunde förmärka tydliga spritångor från den åtalades bänk.
Ordföranden förebrådde i ganska så bryska ordalag den tilltalade och menade att han ju borde ha haft vett att inställa sig nykter till förhandlingen i hovrätten. Denne tittade i golvet och sade intet. I en paus kom jag vid ett toalettbesök i ganska omedelbar närhet av den tilltalade såväl som hans försvarsadvokat och jag kunde då notera att spritdoften väsentligen härstammade från advokaten.
En ytterligare association här blir då naturligen att under de tingsluncher, vilka avåts förr om åren i samband med brottmålstingen, icke sällan tärdes en del spirituosa. ”Tingshusbyggnadsskyldige” hade ju på sin tid en ganska så god kassa och den bekostades nog även dessa luncher. Inte för att jag någonsin varit med om någon sådan tingslunch men jag kan ana mig till att de säkerligen goda rätterna innefattade en och annan ”tingssup”…
Eftermiddagens mål kan näppeligen ha varit helt opåverkade av den förtäringen – lika lite som domstolens ledamöter. Men så gick det till när farfar var ung om man så säger…
Min mening är att förutsättningarna idag vad gäller att få en ”fair trial” – med vakna domstolsledamöter – i svenska domstolar ändock får bedömas som ganska så goda! Dock har på senare år andra problem vad gäller nämndemän vuxit fram och det handlar då mestadels om olämpliga uttalanden på så kallade sociala medier med mera.
Det är ju förvånande att ett antal nämndemän idag tycks vara i behov av utbildning i elementära ting och visar sig brista i vanligt folkvett. Nämndemän bör enligt min mening fortsatt finnas med vid dömandet i första instans men bör måhända i en framtid utses helt utan partipolitisk inblandning och med mycket rigorösa krav på oförvitlighet och omdöme.
Lokalanknytningen för nämndemännen har ju genom domstolssammanslagningarna alltmer kommit i bakgrunden och därmed tappar också den lokala partipolitiken mycket av sin betydelse i detta hänseende. Domstolen, där nämndemännen ska verka, finns ju ofta inte i kommunen utan betydligt längre bort.
Kanske nämndemännen även i fortsättningen kunde utses av kommunalfullmäktige som bolagsjuristen och landstingspolitikern Rickard Wessman föreslår i en debattartikel i Dagens Juridik 2014-11-17, där han vänder sig mot att det ropas efter ett avskaffande av nämndemännen ”för att väljarna röstat fel”.
I en ny debattartikel i Dagens Juridik 2015-04-07 lyfter Rickard Wessman tanken att grundlagsskydda nämndemannarepresentationen i underrätt som en propå till de stora ansvarstagande partierna att kunna träffa en överenskommelse om. (Det är inte utan att man instämmer. Det vore la görbra, dö…)
