KRÖNIKA – av Sven Cavallin, f d rådman i bl a Blekinge tingsrätt
JO-anmäld, det vill säga anmäld till Justitieombudsmannen, har jag naturligtvis blivit en del gånger men det har faktiskt inte skrämt mig alls. Vid sådana tillfällen gäller det att vara totalt frank och uppriktig. Fel kan vi ju alla begå och det dummaste man kan göra är att försöka mörka något misstag.
Har man gjort ett fel är det bara att bära det så kallade hundhuvudet och göra i vart fall en mellanstor pudel…
I domarkåren finns dock ofta en viss rädsla för JO och JK – och benämningarna ”Jöns Olsson” och ”Jöns Karlsson” förekom i alla fall på min tid, ibland som något slags noanamn.
Anmälarna utgörs ju oftast av, med domstolshanteringen, missnöjda människor som blivit olyckliga och förbittrade. De har kommit på kant med samhället. Rättshaverister brukar man tala om och enligt min erfarenhet finns många gånger i bakgrunden någon form av felhantering från en eller annan myndighets sida.
När sedan en sådan här person vid fortsatta konfrontationer med olika myndigheter med diverse lagliga och ibland olagliga metoder krigar för sin sak leder det ofta till att myndighetspersoner i rädsla ”gömmer sig bakom paragraferna”. Den rättframma och naturliga kommunikationen mellan myndighet och rättssökande försvinner. Detta ”triggar” rättshaveristen ytterligare och det blir liksom en ond cirkel.
Åter andra sådana JO-anmälningar har naturligtvis kommit från folk, vilka kan sägas ha haft ett mera befogat intresse av att få prövat om ett eller annat fattat beslut varit i överensstämmelse med lag.
Kritik av JO har jag förvisso fått men det var inte efter någon anmälan utan efter en inspektion 1992 av Karlskrona tingsrätt som JO gjorde. Man hittade vid den genomgången en dom från min penna i ett mål om vårdslöshet i trafik där jag i domen avvisat målsägandens skadeståndsanspråk.
Det var så att målsäganden, som inte företräddes av något ombud, inte hade åberopat någon bevisning för sitt yrkande. Då detta bestreds av den tilltalade skulle det ha ogillats vid en prövning. Min tanke var ju att målsäganden efter avvisningsbeslutet, som ju inte innebar något rättskraftigt avgörande, skulle kunna återkomma och då ha ”bättre på fötterna” för en prövning av saken.
JO ansåg emellertid att mitt avvisningsbeslut i detta sena skede var en felaktig hantering. Flera sidor i JO:s ämbetsberättelse avseende det året ägnades åt detta ganska ringa spörsmål. Den här saken berörde mig föga.
Även om nu JO-anmälningar och/eller kritik inte bekymrat mig särskilt mycket har jag ändå ibland farit illa på grund av mitt arbete som domare. Det har då handlat om så kallade mediedrev. I sådant drev trummas ihop en kader av diverse ”förståsigpåare” i skepnad av till exempel pensionerade straffrättsprofessorer, överåklagare och andra ”orakel”.
Slika drev kan faktiskt orsakas av illa formulerade domskäl, vilket jag fått erfara. Vid ett tillfälle hade jag idiotiskt nog skrivit oövertänkt i domskälen i ett misshandelsmål med äkta makar inblandade. Jag skrev att mannen borde ges viss ”rabatt”, eftersom det nu var ”femtioelfte” gången hustrun anmälde honom…
Det var synnerligen korkat och illa formulerat! Erkännes och medges oförbehållsamt! Drevet gick den gången – 1994. Jag hängdes ut – inte bara i lokaltidningarna utan även i rikspressen. I Expressen fanns jag – med en dessbättre äldre och någorlunda hygglig bild från körkortsregistret – utmålad som ”rabattdomaren”.
Jag led tyst men gruvligen den helgen på ett hotellrum i Stockholm – om natten riden av maran jämte en och annan demon (hustrun och jag samt ett par goda vänner skulle se ”Fantomen på operan” och gjorde så).
Det där har lärt mig att hysa en viss förståelse för andra ”makthavare”, vilka genom åren utsatts för mediedrev – hr Marjasin och fr Sahlin till exempel…
En del ytterligare sådana mediedrev har jag förvisso genom åren upplevt. Senast ett mera lokalt i Karlskrona år 2010.
Jag hade dömt i ett mål om sexuellt ofredande, där målsäganden var en asiatisk kvinna och den tilltalade en tämligen oborstad blekingsk man. Han var ju van vid klara verba och dito handlingar från det täcka könet om inte uppvaktning önskades och förstod föga av den här kvinnans mera finstämda signaler i samma riktning. Det hela utmynnade i ett beskedligt bötesstraff och jag skrev i domen något om en kulturkrock för hans del vad gällde uppsåtet.
En ung kvinnlig journalist på en lokaltidning läste domen som någon potentat läser bibeln och vädrade ett smärre scoop. På förstasidan utmålades domen och därmed även jag som rasistisk. Domare anser sexualbrott mot kvinnor från andra kulturer mindre straffvärda!! – etc.
Hon fick lokalradion med på vagnen så att säga och man ville intervjua mig, men jag avböjde.
Åklagaren fick hon däremot inte med sig – där förstod man dessbättre vad jag menade. Ganska snart gick luften ur den ballongen – säkert till den unga journalistens förtrytelse men till min lättnad.
Ibland har medial anstormning kommit åstad utan min förskyllan. Jag minns särskilt ett fall 1992 med en ganska märklig och utomordentligt ”medial” kvinna, som då hade en sejour i Karlskrona, där hon i ett familjemål anlitats som ”juridisk expert”.
Utöver sitt ”biträde” i det målet hann hon tydligen med en del annat vid sina besök i staden. Hon lyckades med konststycket att uppta en helt orimligt stor del av tingsrättens tid i det mål som lagts upp gällande sexuellt ofredande av hennes person. Hon begärde ideligen kopior av dagboksbladet i det målet, vilket dagboksblad tenderade att utveckla sig till en mindre roman.
Hon ringde oupphörligen till tingsrätten och en kvinnlig tingsnotarie hade under ett flertal månader nästan en heltidssyssla med att betjäna den människan. Hon anmälde förvisso till JO men gjorde även polisanmälningar och en sådan riktade hon mot mig då hon ansåg att jag inte tillräckligt snabbt kontaktat henne sedan hon sökt mig för att kritisera ett avslagsbeslut vad gällde förordnande av målsägandebiträde.
Jag blev sedan kontaktad av tidningar och lokalradio. Frustande reportrar ville ha kommentarer.
Samtliga domare i dåvarande Karlskrona tingsrätt blev genom ytterligare anmälningar efterhand jäviga att handlägga brottmålet och en pensionerad lagman från Karlshamn fick engageras. Enligt vad jag fick mig till livs från den ovannämnda belastade tingsnotarien uttryckte kvinnan ifråga vid något av sina ideliga telefonsamtal stor förtrytelse över att en pensionerad domare skulle handlägga brottmålet . ”Han har ju ingen karriär jag kan förstöra…”
Medierna hade alltså hoppat på den här karusellen och dansat efter hennes pipa. Sedan begick hon emellertid det fatala misstaget att rikta sin destruktiva ilska även mot medierna – hon anmälde alltså en tidning till PO (Pressombudsmannen). Därmed kom hon att sakna medierna bakom ryggen.
Christer Gerlach – som då var chefredaktör på Blekinge Läns Tidning – skrev, sedan brottmålet hade avdömts med en ogillande dom och turbulensen avklingat, ett eftermäle med rubriken ”Kvinnan som duperade oss alla”. Gerlach redogjorde för brottmålet och den här kvinnans otaliga anmälningar. Han skrev bland annat:
”Den här kvinnan satt i Siewert Öholms ’Svar direkt’ och talade om sin ångest och rädsla. Hon berättade i tidningar och TV om sig själv och som ombud för andra olyckliga kvinnor och blev uppenbarligen trodd. Förmodligen har hon levt och verkat i tidsandan när vi alla drogs med i en ambitiös strävan att komma tillrätta med mäns övergrepp på kvinnor. Hon lyckades till exempel få en 60-årig man i Stockholm dömd sex gånger på sju år för att ha terroriserat henne per telefon. Mannen kunde inte gå ut på stan och till slut blev han så rädd för henne att han frivilligt, trots att han avtjänat sitt straff, satt inne för att slippa henne.”
Gerlach avslutade med: ”Hon övertygade oss alla – inte minst vi journalister som älskar det enkla och tydliga. Jag hade inte varit många veckor på BLT förrän hon ringde och vältaligt berättade om sina olyckor. Hennes vanligaste slutreplik till den som ställer obekväma frågor, är: Vi ses i tingsrätten. När vi skrev om rättegången här i Karlskrona anmälde hon mig som ansvarig utgivare för pressens opinionsnämnd. Mannen i Karlskrona hade tur som klarade sig undan med bara skrapsår.”
Jahau, som det heter i Blekinge, vad kan man lära av den här historien? Förvisso manar den till eftertanke hos medierna – man bör vara försiktig med att okritiskt rapportera om anmälningar av diverse slag, de kan faktiskt vara helt grundlösa.
Den kan ju också belysa svårigheterna att rätt bedöma trovärdighet vad gäller bland annat då sexualbrottmål. Rent allmänt kan man tala om vikten av att människor är sansade och uppriktiga i sina kontakter med rättsväsendet. När en sak så kommer till rättegång förutsätter en god rättsskipning också att domare såväl som de processuella representanterna – åklagare, advokater och andra ombud – uppträder balanserat och saktmodigt.
Jag har i min domargärning alltid försökt att gjuta olja på de vågor, vilka naturligtvis kan svalla ganska så högt när man är inblandad i en process, och strävat efter att lugn och fridsamhet ska råda i rättssalen så att problemen kunnat lösas på ett bra sätt i en för alla deltagande så god miljö som möjligt. I åtanke kan man ju ha inskriptionen på en målning av fru Justitia med bindel för ögonen och våg i handen, vilken tavla hänger i sydvästra hörnet av den större tingssalen i tingshuset i Karlshamn.
Inskriptionen i ganska så stora bokstäver på en guldmålad platta lyder nämligen: Rättvisa och trefnad.
En och annan styvnackad advokat har förvisso försynt ombetts att försöka vrida på huvudet för att ta del av det budskapet.
