KRÖNIKA – av Leif Hallberg, fd informationsdirektör för Rikspolisstyrelsen, numera ledamot av Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden samt nämndeman i Svea hovrätt
Regeringen har inbjudit den borgerliga oppositionen till en dialog om strängare lagstiftning i kampen mot brottsligheten. Från många politiska håll ropar man högt och ljudligt på hårdare och längre straff, som om detta skulle vara en mirakelkur. Det är det inte.
Förvisso är det lätt att bli både djupt upprörd och allvarligt oroad av brottslighetens hänsynslösa framfart mot individer och samhälle, inte minst våldsbrottslighetens uppenbara brist på respekt för medmänniskors liv och säkerhet. Det blir även jag. Frustrerad också över rättssamhällets ofta tafatta och ineffektiva reaktioner.
Men är strängare straff verkligen den kardinallösning många tycks tro? Knappast, så enkelt är inte problemet.
I alla tider har grova förbrytelser följts av högljudda krav på stränga straff. Enkelt att förstå som en mänsklig reaktion, låt vara primitiv, men svårare att acceptera som politiskt förslag från folkvalda lagstiftare som fått förtroendet att för allas vårt bästa tänka både grundligt och klokt.
Visst – hårda och långa påföljder kan ses som mått på det straffvärde lagstiftaren på samhällets vägnar vill ge allvarlig brottslighet, även om den preventiva effekten av hårda och långa straff förblir obevisad. Visst kan också ett “rejält” straff uppfattas som ett erkännande av brottsoffrets och närståendes lidande och förlust. Och visst kan i enstaka fall ingen annan åtgärd än långvarig inlåsning stå till buds vid uppenbar och bestående risk för allvarlig samhällsfara.
Men även de som döms till stränga straff ska en dag ut från fängelset för att leva bland oss andra igen. Och ytterst sällan har kriminalvården förmått leva upp till det ambitiösa ordet ”’vård”. En pinsam och vilseledande eufemism, låt vara att en del ärliga försök görs.
I början av 70-talet var jag nyanställd informationschef i Kriminalvårdsstyrelsen. Kriminalvårdens humanisering var tidens politiska mantra, matstrejkerna avlöste varandra på kåkarna, generaldirektören satt i förhandlingar med de intagnas kommittéer och pressens förstasidor fylldes med dramatiska rubriker. För mig var det naturligt att i samtal med olika kolleger snabbt försöka förstå vad, hur och varför.
En av dessa var kriminalvårdens forskningschef och jag fann det intressant att ta del av hans erfarenheter som mångårig fängelsedirektör i Storbritannien, hans rön som expert hos Europarådet och hans iakttagelser vid åtskilliga studiebesök i andra kriminalvårdssystem världen runt.
”Leif, jag har studerat de strängaste och mest repressiva straffregimer och även de till synes progressiva och humanitära. Det verkar inte göra någon skillnad, resultatet är lika dåligt!”
När det nu åter ropas på strängare straff, vet vi då verkligen att detta är det primära och bästa svaret på brottsproblematiken?
Är inte lösningen istället att se och ta tag i problemen innan de vuxit sig stora och verkligt allvarliga? Att man i skolan slutar titta åt ett annat håll när enskilda elever kommer “på glid”? Att stat och kommun ännu mer backar upp ideellt arbetande föreningar att engagera barn och ungdomar i justa och meningsfulla fritidsaktiviteter? Att tanken på närpoliser som på plats ute bland människor kan ana sig till problemen tidigt, äntligen får bli verklighet!
Och, framför allt, att skapa goda och stabila uppväxtmiljöer för barn redan i mycket tidig ålder (i tonåren kan det vara för sent) och ge alltfler chans att utvecklas till harmoniska och trygga individer med en klar idé om rätt och fel och respekt för andra? Jag tror det.
I arbetet för att stärka medborgarnas och samhällets skydd mot brottslighet behövs realism, inte ryggradsreflexer.
