”Offentlig danstillställning? Jag friade med hänvisning till ett rättsfall från HD år 1886”

KRÖNIKA – av Sven Cavallin, f d rådman i bl a Blekinge tingsrätt

I en kommentar till en krönika i juni 2014 från min penna skrevs att jag framstod som småtokig (och nöjd med detta). Det är måhända att slå huvudet i spiken på mig eller vad det heter… Lite galen måste man nog vara för att till exempel finna glädje i att kunna åberopa rejält åldriga rättsfall i domskälen.

Det tyckte jag mig ha anledning att göra i en dom i Karlskrona tingsrätt 1999. I det målet var tre pojkar i åldern 16 – 18 år åtalade för brott mot ordningslagen för det att de den 19 december 1998, tillsammans och i samråd, hade anordnat offentlig tillställning (danstillställning) i Folkets hus i Nättraby, Karlskrona kommun.

Pojkarna hade vidgått att de anordnat den aktuella danstillställningen men bestritt ansvar för brott under påstående att denna inte varit tillståndspliktig.

Av deras berättelser framgick att ett hundratal biljetter tryckts upp för att delas ut till kompisar och klasskamrater. Det skulle vara dans och musik via stereoanläggning. De tog inte betalt för biljetterna men de flesta betalade ändå frivilligt en mindre summa – 25 kronor –  till täckande av kostnaderna för hyra av lokalen m m.

Under festen hade man en person stående i dörren för att kontrollera att de som släpptes in i lokalen hade inbjudningskort. Pojkarna menade att det var en privat fest och att man inte hade en tanke på att det kunde krävas något tillstånd eftersom det var fråga om ett slutet sällskap.

Av vittnesmål från en polis framgick att det hela uppfattats som en offentlig tillställning men att man vid en gjord utryckning ändå inte hade funnit skäl att avbryta festen. Polismannen hade dock klargjort för arrangörerna att de riskerade åtal för brott mot ordningslagen.

Tingsrätten antecknade att tillämpliga lagbestämmelser var ordningslagen 3 kap 3 § och 4 § samt 29 §, i vilket senare lagrum straffbestämmelser återfinns. Tingsrätten fortsatte i domskälen (här väsentligt nedkortade):

Skälet till lagstiftningen på det här området är det samhälleliga intresset att i samband med ansamlingar av många människor upprätthålla ordningen för att skydda medborgarna men det finns också ett visst så kallat fiskaliskt intresse i botten. Sedan lång tid tillbaka har ju förlustelser av olika slag beskattats genom så kallad ”nöjesskatt”. I dagens samhälle torde dock skyddsintresset vara det centrala, katastrofen i Göteborg vid en tillställning för ungdomar är ju allom bekant, och det finns många – dessbättre inte lika förödande – exempel på de risker som är förknippade med offentliga tillställningar, där kanske hundratalet eller flera människor finns samlade.

Det handlar här om en fest med dans och musik i en hyrd lokal. Det har uppenbarligen  förekommit viss alkoholförtäring, men det är inte den saken tingsrätten har att bedöma. Frågan är istället huruvida det varit en ”offentlig tillställning” och – om så befinnes vara fallet – om det kan anses att pojkarna uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåtit att söka tillstånd hos polismyndigheten för att hålla denna fest.

En riktig bedömning härvidlag kräver en viss djupdykning och det kan inte anses fel att söka ledning i tämligen åldriga rättsfall. Det är nämligen så att ordningslagens kriterium att tillställningen anordnas för allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den – såvitt tingsrätten kunnat finna – inte  inneburit någon radikal förändring i förhållande till tidigare lagstiftning på området (allmänna ordningsstadgan m fl lagar från 1956 och dessförinnan ordningsstadgan den 24 mars 1868 för rikets städer). 

I propositionen 1992/93:210 sägs i specialmotiveringen till exempel att ”för att en tillställning skall anses som offentlig krävs, på samma sätt som nu, att den anordnas för allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den”.

Redan ett något dammigt rättsfall, NJA 1886 s 369, kan därför ha viss betydelse. Det handlade om åtal för ”anställande av lekstuga utan erhållet tillstånd” och tvenne herrar, Nilsson och Månsson, blevo åtalade efter ett kalas på Bredgatan 24 i Lund.

”De tilltalade har vid ifrågavarande tillfälle anstält dans, hvartill de inbjudit åtskilliga personer. Dessa skulle till inbjudarne erlägga frivillig afgift. Några betalade 1 kr, andra 50 öre, men andra åter ingenting. För lemnad traktering, som utgjordes af brännvin samt kaffe med konjak eller s. k. gök, erlades icke särskild afgift.”

Det blev fällande dom i rådhusrätten i Lund. Hofrätten över Skåne och Blekinge frikände de tilltalade, då den av Månsson och Nilsson ”anstälda lekstugan icke, såvidt styrkt blifvit, hållits tillgänglig för allmänheten”. Man dömde emellertid för utskänkningen av sprit.

I Högsta Domstolen blev domen helt frikännande och man skrev då: ”Enär annat förhållande icke blifvit ådagalagdt, än Nilsson sjelf uppgifvit, eller att han och Månsson efter överenskommelse med åtskilliga personer om anordnande för gemensam räkning af ifråga varande, för allmänheten icke tillgängliga dansnöje, hyrt lokal, anskaffat musik samt inköpt kaffe, bröd och spirituosa samt dertill förskjutit erforderliga medel, äfvensom att Nilsson och Månsson derefter af andra deltagare i dansnöjet uppburit på dem belöpande andel i kostnaden” motiverade Högsta Domstolen sin frikännande dom.

I ett annat rättsfall av något färskare datum, Regeringsrättens Årsbok (RÅ) 1936 s 137, hade ungdomar i ett samhälle, efter att ha samlat ihop pengar, anordnat nöjestillställning med deltagande av inbjudna gäster – ungdomar från ”kringliggande bygd”, något som inte ansågs utgöra en offentlig tillställning enligt Regeringsrättens bedömning.

Ännu ett rättsfall, NJA 1946 s 89, handlar om en biografföreställning, anordnad av en arbetarkommun med tillträde för medlemmarna däri samt två fackföreningar på orten, socialdemokratiska ungdoms- och kvinnoklubbarna på orten jämte arbetarkommunen i en närbelägen ort. Inte heller detta ansågs vara en offentlig tillställning. Å andra sidan har en av arbetarkommunen och facklig centralorganisation anordnad revyafton med förtäring till självkostnadspris ansetts utgöra en offentlig tillställning med hänsyn till omfattningen av den krets som haft tillträde till tillställningen (RÅ 1949 ref 49 I) och i ett fall från nästan modern tid, SvJT 1971, ref s 68, har danstillställningar som anordnats av ”De Ensammas Förening” ansetts som offentliga. Medlemskap kunde där erhållas vid entrén.

Mot de sistnämnda fallen kan ställas till exempel rättsfallet SvJT 1943 ref s 82, där en politisk ungdomsklubb anordnat en danstillställning och det till medlemmarna lämnats ut en biljett med rätt att inbjuda en utomstående person. Inträdesavgift togs också ut. Den tillställningen ansågs inte vara offentlig.

Samma bedömning gjorde hovrätten i rättsfallet SvJT 1965 ref s 57, där danstillställningar anordnats på en pråm och i fallet RÅ 1951 ref 49 II, där en förening inbjudit ca 900 personer (varav 375 kom) till samkväm med dans och servering fann Regeringsrätten det inte vara fråga om en offentlig tillställning.

Tingsrätten noterade härefter något förvirrat att av ovanstående genomgång torde i vart fall kunna utläsas att det inte är särskilt lätt att avgöra om en tillställning är att anse som offentlig eller inte samt fortsatte:

I en kommentar till 1993 års ordningslag (Carl G Persson, Göran Rosenberg och Kazimir Åberg – utgiven i Göteborg 1994) sägs följande: ”Som ett exempel på ett arrangemang som enligt bestämmelsen (2 kap 3 § ordningslagen) bör betraktas som en offentlig tillställning kan nämnas att en skolklass avser att anordna en danstillställning och varje elev ges möjlighet att bjuda in fem personer, vilka inte behöver ha någon anknytning till den aktuella skolan eller till den person som står för inbjudan. Antalet deltagare kan då komma att uppgå till 100 – 200 personer och förutsättningarna för tillträdet till tillställningen är därför sådana att den bör anses som en tillställning som allmänheten har tillträde till.”

I nästa stycke (s 75 i kommentaren) omnämns rättsfallet RÅ 1951 ref 49 II och anges att ”utgången torde ha blivit den motsatta med tillämpning av ordningslagen”. Detta kan tingsrätten inte instämma i. Det är nämligen svårt att se att det egentligen skett någon förändring vad gäller rekvisiten för vad som är att bedöma som en offentlig tillställning.