KRÖNIKA – av Sven Cavallin, f d rådman i bl a Blekinge tingsrätt
Bland oss stackars räddhågade fiskalsaspiranter på den skånska hovrätten i början på 1970-talet cirkulerade något dokument i lösbladssystem, kallat kaninbibeln. Information gavs där hur man borde bete sig och – inte minst – vad man absolut inte borde göra.
Ett av postulaten löd: ”Misslyckad bluff är säker stupstock!” Naturligtvis bröt jag även mot det budet…
Vid en av mina tidigare föredragningar var det någon ”fiskalsdödare” bland hovrättsråden som gnälligt undrade om ”fiskalen kontrollerat stavningen”. ”Javisst”, ljög jag frejdigt. Ordet ifråga var det då ganska nya ordet ”mervärdesskatt”, som jag alltså hade stavat med två ”s”. Så stavas det förvisso mestadels idag men dåförtiden var det alls icke självklart och fortfarande finns i SAOL (Svenska Akademiens Ordlista upplaga XIII) även stavningen med ett ”s”. Måhända fick det passera som en lyckad bluff – jag undslapp i allt fall stupstocken.
En annan sådan regel var att det var likställt med tjänstefel att undanhålla ledamöterna någon lustifikation. En av fiskalerna hade lyckats få tag i en utvikningsbild på någon yngre dam, vars häktningsfråga skulle prövas efter föredragning i hovrätten. Han vecklade efter föredragningen ut tidningen och höll upp den inför ledamöterna samt utbrast med en teatralisk gest: ”Så här ser hon ut förresten!”
Det var inte jag, fast jag har hört ryktas att jag i någon hovrättsdomares memoarbok häromåret utmålats som skyldig till denna exposition.
Inte heller var det jag som föredrog en kvarstadsfråga i ett Karlshamnsmål – 1974 eller så… Det var en inlånad kammarrättsfiskal, som föe övrigt senare blev kammarrättslagman i Jönköping. Målet avsåg en tvist om kycklingfoder och detta såldes av ett tyskt företag under namnet ”Küken Alleinfutter”. Bland hovrättsledamöterna kunde enligt uppgift förmärkas en viss munterhet vid den föredragningen. Därmed kan förhoppningsvis den snaskigare avdelningen lämnas därhän.
I kaninbibeln fanns rekommendationer om att man borde generöst dela med sig av sina egna rättsutredningar till andra fiskaler. Det budet efterlevde jag nog, men det är tveksamt om mina olycksbröder – och dito systrar – hade någon större glädje av mina rättsutredningar… Den konkurrenssituation vi fiskalsaspiranter befann oss i medförde tvivelsutan att vissa var mycket njugga med att dela med sig av sina egna med möda förvärvade kunskaper. Nesan att bli ”spräckt” som fiskalsaspirant ville ju ingen av oss uppleva! En del var räddare därföre än andra.
Kaninbibeln förespråkade också att en bra föredragning tarvade noggranna förberedelser. En fiskalskamrat tog verkligen detta ad notam och hade inför en föredragning i något vapenmål från en sporthandel i Malmö lyckats få låna ett flertal harpungevär.
En sen kväll då jag arbetade över i hovrättshuset vid kanalen i Malmö hörde jag plötsligt en kraftig smäll från korridoren utanför mitt tjänsterum, som då utgjordes av fiskalsbiblioteket och vilket jag delade med två andra fiskaler, vilka då emellertid båda gått för dagen. Det visade sig att smällen kom från en avlossad harpun. Den satt i dörren till min fiskalskamrats rum och hade minsann trängt igenom trävirket.
Det var tur att inte någon kvällsarbetande fiskalsdödare till hovrättsråd den aftonen hade gjort sig ärende till det fiskalsrummet och i det ögonblicket öppnat den dörren! Harpunskottet satt nämligen just i ögonhöjd. Då hade säkerligen hovrättsrådet ifråga dödat sin sista fiskal. Rollerna hade så att säga blivit ombytta.
Min fiskalskamrat syntes mig något skärrad när han vid mitt besök förtvivlat försökte få loss den drygt halvmeterlånga kraftiga harpunen ur dörren. Förmodligen var han mer försiktig med de där inlånade sakerna vid sin föredragning av målet ifråga.
En klädkod gavs ju också i dessa regler. Man skulle vara korrekt klädd, helt enkelt. Fullt acceptabelt var emellertid till exempel blazer och udda byxor – kostym tarvades alltså inte – men man borde bära slips vid huvudförhandlingar och föredragningar.
I ganska färskt minne hade jag ju bevarat de krav den kortväxte men synnerligen energiske profeten Gerhard Hafström ställde på korrekt klädsel vid tentamenstillfällena – nämligen mörk kostym, vit skjorta och slips. Han var en charmerande man, intensivt uppfylld av sina hundare och tolfter, men med kärva krav på sina studerande.
Malisen visste att förtälja att en fåvitsk juris studerande infunnit sig i blazer och golfbyxor till en muntlig tentamen i rättshistoria. När denne släppts in konstaterade Hafström kort: ”Jag ser att kandidaten är sportklädd. Tentamen kan ske vid annat tillfälle.” Huruvida detta är sant eller bara en av många skrönor från studentlivet vet jag inte men jag vet att jag tillbringade sammantaget omkring 20 timmar i skriftliga och muntliga tentamina i det ganska begränsade ämne som rättshistoria ändå utgjorde (en knapp halv termin vid Juridicum på 1960-talet).
Jag har aldrig riktigt kunnat förlika mig med det där slipstvånget och i hovrätten löste jag problemet med en fluga, försedd med plasthakar. Den hade jag i fickan på min kavaj och i hissen på väg ned till föredragning eller huvudförhandling kunde jag snabbt applicera denna propeller under hakan efter att ha knäppt den översta knappen i skjortan.
Jag insåg dystert att min upproriska tid med T-shirt och jeans, vilka plagg jag ibland som notarie och protokollförare bar vid huvudförhandlingar i tingsrätten, nog var till ända och efter denna första hovrättssejour fick jag fortsättningsvis mestadels foga mig i att ha en slips knuten runt halsen.
Någon gång i början av min tid som tingsfiskal i Ronneby försökte jag mig på att avstå från slipsen och utan kavaj men med en kolorerad kurbitsmönstrad skjorta satte jag mig då en varm sommardag till doms. Nästföljande dag fick jag se en artikel i någon lokaltidning, där någon reporter förfasade sig över att ”dagens domare sitter i rätten med öppen skjorta och utan slips”.
Som domare bör man nog inte ”sticka ut” genom sin klädsel utan även i sitt yttre hålla en låg profil. Omsider tog jag – med viss bedrövelse – detta till mig. Svårmodigt knöt jag alltså därefter alltid en slips runt halsen inför mina förhandlingar.
Jag klädde mig efterhand också i övrigt mera diskret men fann ju snabbt att det man fick på domarbordet att hantera inte alltid gick i ”nämndemannagrått”. Den ”gråa verkligheten” innehåller minsann en hel del färgstarka inslag!
