KRÖNIKA/ANALYS – av Marie Karlsson-Tuula, docent och lektor i civilrätt vid Karlstads universitet
Domstolsverkets rapport, ”En mer rationell konkurshantering”, lämnades i slutet av 2013. Förslaget har nu överlämnats till departementet som håller på att utreda domstolsverkets förslag. Detta arbete ska redovisas i ett betänkande som beräknas vara klart inom två till tre månader.
Mina farhågor om förslagets konsekvenser, som nedan presenteras, kommer kanske att besannas genom den lagstiftning som kan komma att införas. Det är dock inte min mening att här på något sätt föregå lagstiftarens arbete. Men jag tycker att frågan är så viktig att den bör lyftas fram och ges ett särskilt fokus för diskussion redan nu.
Undertecknad höll tillsammans med bland annat advokaten Rolf Åbjörnsson ett seminarium på SCCL vid Stockholms universitet i februari 2014. Seminariet var välbesökt och flera uttryckte förvåning över rapportens innehåll och över vilka långtgående konsekvenser förslaget skulle kunna få för handläggningen av konkurser. Detta, dels för de olika intressenterna vid en konkurs, dels för tillsynsmyndighetens framtida roll och sist men inte minst för de utländska borgenärernas tilltro för vår konkurshantering. Utländska borgenärer utgår vanligen från att det är domstol som har beslutande rätt i och ansvaret för konkurserna och inte myndigheter.
I förslaget från Domstolsverket framhölls särskilt att tingsrätten även fortsättningsvis ska fatta beslut om konkurs och förordna om att konkursförvaltare utses. Konkursdomstolen ska också hantera tvistiga fordringar.
När tingsrätten har kungjort beslutet om konkurs ska ärendet avslutas. Det fortsatta ansvaret flyttas sedan från tingsrätten till tillsynsmyndigheten. Det får till följd att kronofogden kommer att ansvara för akthållning och arkivering samt hanteringen av inbetalning och redovisning av avgifter och utbetalning av ersättning när staten ska stå för kostnader i konkursen.
Detta ansvar ska åläggas den nuvarande tillsynsmyndigheten som ändå måste anses fungera väl i sin tillsynsfunktion.
Det obligatoriska edgångssammanträdet inför domstol avskaffas.[1] Edgångsplikten ersätts av en skyldighet för gäldenären att på heder och samvete skriftligen underteckna och bekräfta konkursbouppteckningens riktighet, inför konkursförvaltaren.
Om gäldenären eller annan vägrar att avlägga ed ska bouppteckningsed på begäran av förvaltaren, avläggas inför tingsrätten. Utöver förvaltaren ska även borgenär och tillsynsmyndigheten kunna framställa en sådan begäran. Om edgång ska avläggas i tingsrätten ska ett nytt ärende läggas upp som sedan avskrivs när eden är avlagd.
Alla frågor om begränsning av uppgiftslämnarens rörelsefrihet såsom anmälningsplikt, reseförbud, hämtning och häktning prövas fortfarande av tingsrätten.
Huvuddelen av bevaknings- och anmärkningsförfarandet kommer att hanteras av konkursförvaltaren istället för av tingsrätten. Förvaltaren ska således, efter hörande av tillsynsmyndigheten, fatta beslut om att bevaknings- och anmärkningsförfarande ska äga rum. Förvaltarens beslut ska inte kunna överklagas.
Kungörelser och underrättelser i samband med bevakning och anmärkningar ska hanteras av kronofogden. Tvister i anledning av gjorda bevakningar och anmärkningar ska avgöras slutligt av tingsrätten vid ett förlikningssammanträde. Förvaltaren bör, innan fråga om förlikningssammanträde väcks vid tingsrätten, verka för att en borgenär justerar eller efterger en uppenbart felaktig bevakning.
Beslut rörande entledigande av förvaltare och förordnande av ny förvaltare liksom medförvaltare ska fattas av tingsrätten.
Vid avslut i konkurs ska tillsynsmyndigheten vara behörig att fatta beslut i de konkurser där myndigheten inte har någon erinran mot arvodesyrkandet. Detsamma ska gälla förskott på arvode.
I de fall tillsynsmyndigheten på någon grund ämnar föreslå en nedsättning av arvodet ska arvodesframställningen tillsammans med ett yttrande överlämnas till tingsrätten som beslutar om arvodet. Avskrivningskonkurserna avslutas genom tillsynsmyndighetens avskrivningsbeslut och i utdelningskonkurserna uttalar sig tillsynsmyndigheten över slutredovisningen och fastställer utdelningsförslaget. Syftet med de förslagen är att man ska uppnå bibehållen rättssäkerhet, en snabbare hantering, ett mer enhetligt arbetssätt och minskade totalkostnader.
Vad får då detta, kraftigt utökade ansvar för tillsynsmyndigheten, för konsekvenser?
Tanken med dagens system är att tillsynsmyndigheten ska utöva tillsyn över bland annat att konkursförvaltarna följer konkurslagens bestämmelser. En tillsynsmyndighet ska vara helt frånkopplad från någon direkt eller indirekt inblandning i den verksamhet som ska granskas och granskningen ska ske på ett opartiskt och objektivt sätt.
En tillsynsmyndighet ska vara helt fristående för att kunna utöva tillsyn på ett rättssäkert och trovärdigt sätt.
En bärande förutsättning för ett väl fungerande konkursinstitut är att institutet framförallt har borgenärernas förtroende såväl nationellt som internationellt. Det finns rättsområden där det har saknats ett internationellt förtroende.
Ett exempel på detta var svensk lagstiftnings innehåll beträffande handel med finansiella värdepapper och valutor om motparten försätts i konkurs eller inledde företagsrekonstruktion. England var ett av de länder som inte ville handla om en part i Sverige inte kunde klargöra gällande rätt de lege lata.
I svensk rätt råder det oklarheter huruvida 63 § KöpL innehåller tvingande rättsgrundsatser och om det på något sätt går att begränsa ett konkursbos inträdesrätt i gäldenärens avtal vid konkurs eller företagsrekonstruktion. En motpart i ett avtal måste i förväg ha kännedom om vad som händer med gäldenärens avtal vid konkurs så att de inte fortsätter handel med ett konkursbo utan att denna möjlighet begränsas vilket då gjordes genom införandet av 5 kap. 1 § i lag om handel med finansiella instrument.
Internationellt sett är dessutom en domstols inblandning i konkurser ett centralt inslag för rättssäkerheten. Ett sådant exempel utgör bland annat den federala konkursdomstolen i USA som är en specialdomstol.
Men även i närliggande länder inom EU har domstolen en viktig roll vid konkurser. Det faktum att det föreslås att domstolens roll ska minska är, enligt min mening, ett sätt att undergräva rättssäkerheten och det föreligger en stor risk för att förtroendet för konkursinstitutet på sikt kommer att minska.
Dessutom är det också av största vikt att behålla den trepartskonstellation som i dag fyller en viktig funktion och garanterar rättssäkerheten – det vill säga domstol, konkursförvaltare och tillsynsmyndighet. Eftersom vissa arbetsuppgifter läggs på förvaltaren istället för på domstol måste det få till följd att konkursförvaltarna måste omorganisera sig vilket i sig föranleder kostnader.
En annan nackdel med det av Domstolsverket lämnade förslaget är att svårigheterna kommer att öka för att man med enkelhet vid behov ska kunna få en insyn i konkurshanteringen. Eftersom den, om förslaget står sig, kommer att hanteras på olika håll och av flera aktörer samtidigt.
Det är min innerliga förhoppning att detta förslag stöts och blöts innan det leder till en ny lagstiftningsprodukt och en förändring av ett redan väl fungerande system för konkurshantering och konkurstillsyn.
[1] Ett edgångssammanträde hålls i tingsrätten och innebär att de ställföreträdare som konkursförvaltaren utser ska avlägga ed på att de uppgifter om tillgångar och skulder i bouppteckningen är riktiga. Till ett edgångssammanträde kallas vanligen gäldenären, konkursförvaltaren och borgenärer.
