KRÖNIKA – av Mårten Schultz, professor i civilrätt, Stockholms universitet
Vad behöver en polis stå ut med på jobbet? Polisens uppgift är att upprätthålla ordningen och stärka tryggheten. Det är en uppgift som jag gissar ofta kommer till kostnaden av att poliserna själva tvingas tillbringa sin arbetstid i oordnade och otrygga miljöer. Vilket i sin tur är en arbetsmiljöfråga.
Samhället har poliser till att ingripa mot människor i kris och i våldsamma situationer. Det är deras jobb. Men samhället har också en skyldighet att i den utsträckning det är möjligt skydda poliser från att skadas eller utsättas för brottsliga kränkningar i tjänsten. Ingen ska till exempel behöva stå ut med att bli kallad ”hora” på jobbet.
Häromveckan dömde Svea hovrätt, i en knapphändigt formulerad dom, en man för förolämpning. Mannen hade gripits av polis. I samband med gripandet hade han upprepade gånger skrikit ”hora” och ”fitta” till de kvinnliga poliserna.
Han åtalades för brottet förolämpning. Förolämpning är när någon ”genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende”, som den ålderdomligt formulerade regeln lyder.
Tingsrätten friade mannen (för förolämpning; han dömdes för andra brott). Motiveringen var att det ”måste finnas en viss tolerans mot att personer som blir föremål för ingripande ger uttryck för sina känslor i mindre väl valda ordalag”.
Tingsrättens dom är inte förvånande. Polisers integritet har ofta värderats lågt i modern svensk rätt.
Hovrätten kom till motsatt slutsats. Även i beaktande av situationen hade den gripne mannen ”överskridit gränsen för vad som kan godtas”. Hovrättens dom är glädjande men också något överraskande.
Det finns i och för sig äldre domar som talar i samma riktning. Uttalandet ”Era jävla as, jag hatar er, era jävla fascistjävlar” var i ett HD-avgörande från 1994 över gränsen för det tillåtna och medförde ansvar. Men 1994 är nu ganska länge sedan. Och just den här typen av sexualiserade kränkningar mot kvinnliga poliser har i färskare domar ansetts tillåtna.
Tidigare fanns det ett särskilt straffbud, ”missfirmelse mot tjänsteman”, som tog sikte på kränkningar av till exempel poliser. Brottet avskaffades på 1970-talet med motiveringen att tjänstemän inte behövde något särskilt skydd, annat än det som gavs av förolämpningsregeln. Men tanken var aldrig att det skulle vara fritt fram att skymfa poliser.
Det är en sak att samhället måste ha en ordningsmakt med människor som kommer att behöva placeras i våldsamma och potentiellt farliga situationer. I gengäld kan man kräva av samhället att sätta upp regler som på ett rimligt sätt ger ett skydd åt dessa personers integritet.
Det emellanåt baktalade förolämpningsbrottet fyller i dessa situationer en viktig roll men det har under senare tid vuxit fram ett tvivel om regeln åstadkommer det den är till för. Hovrättens dom är därför glädjande.
