KRÖNIKA – av Thomas Ahlstrand, vice chefsåklagare, Internationella åklagarkammaren i Göteborg
Det är ganska mycket jäv nu, mer än någonsin förut; mycket stora brottmålsrättegångar måste ofta tas om – en sensation bara för några år sedan, nu notis på sidan 3 – till glädje bara för de advokater vars klienter fällts till ansvar och som aktivt söker efter möjliga jävsgrunder för att skapa en tredje eller fjärde chans.
Och det var väl ingen som blev direkt glad när Högsta domstolen häromåret (i NJA 2014 s 482) beslutade att åklagare, tvärt emot vad som tidigare gällt, inte kunde adjungera som domare i hovrätten under sin tjänstledighet. Åklagarna skulle nämligen kanske uppfattas som jäviga.
Måste det vara så? Nej, inte alls. Här handlar det om en onödig särutveckling i Sverige, om en pågående lagtolkning längs ett sluttande plan efter en sammansmältning av diskurserna ”Caesars hustru får inte misstänkas” och ”Jag är heligare än du”.
Dessutom en sammanblandning av principen att domare skall vara opartiska med missuppfattningen att domare inte skulle ta preliminär ställning och bilda sig en uppfattning under löpande rättegång. Det är nämligen deras jobb att ta ställning, och att döma.
En gång i tiden, och senast 1993, antogs rättegångsbalkens regler om domarjäv, och där ser man tydligt hur lagstiftaren tänkt sig: jäv föreligger ganska sällan, och bara i situationer som är rätt tydliga. Familjejäv föreligger mellan makar (och likställda), mellan föräldrar och barn och mellan syskon och svågrar. Punkt. Släktskapsjävet är med andra ord ordentligt snävt: bara den innersta kretsen är jävig, tänker lagstiftaren, inte ens kusiner eller mostrar eller farbröder kan anses vara jäviga per se.
Och därutöver har vi dem med större gemensamma ekonomiska intressen (”kan vänta synnerlig nytta eller skada” står det i lagtexten) eller som tidigare avgjort frågan och därmed bundit upp sig, eller om ”särskild omständighet föreligger som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet”.
Och det är tolkningen av den här sista lokutionen som fört ut oss på det sluttande plan där vi är idag. Här är det inte längre fråga om synnerlig skada eller nytta, eller om något som liknar nära släktskap. Domstolarna ställer allt lägre krav på vad som kan tänkas rubba förtroendet för opartiskheten.
För det är ju inte precis självklart, att en nämndeman som satt i en polisnämnd och åhört ett externt föredrag med ungefär samma innehåll som åklagarens sakframställning därför skulle bli jävigare än, till exempel målsägandens kusin. Och lika lite självklart att en nämndeman som uttryckt beundran för ett utredningsarbete därmed skulle bli jävigare än en som kunde vänta ”ganska stor nytta eller skada” av ett visst beslut (och som därför, enligt lagtexten, inte med automatik är jävig).
Och det är väl inte heller helt solklart att en nämndeman som under en längre rättegång kontinuerligt bildar sig en uppfattning i olika frågor därmed är opartisk. Och eftersom vi har politiskt tillsatta nämndemän från de partier som existerar och vi har att dras med, får vi ju utgå från att de har, och står för, och för fram, åsikter som är gängse och har stöd i deras partier: och att lagstiftaren insett, och godtagit detta.
I ett internationellt perspektiv ser det annorlunda ut. Europadomstolen för mänskliga rättigheter har till exempel valt att inte jäva ut en domstol för att en enstaka juryman uttryckt, till exempel en enstaka möjlig rasistisk åsikt.
När det gäller frågan om vem som kan sitta i domstol, har Europadomstolen i några avgöranden ansett att det förelegat för nära band mellan domare och andra särintressen. I ett fall var en domare deltidsanställd som professor vid det universitet som var den klagandes motpart, i ett annat hade ett ombud för klagandens motpart, en statlig myndighet, medverkat vid överläggningarna vid det aktuella avgörandet.
Även i denna fråga framstår det svenska beslutet om åklagarnas domarjäv som minst sagt udda. Europadomstolen har aldrig varit i närheten av att ogiltigförklara att en tjänstledig åklagare (eller advokat) sitter i rätten. De rättsfall från domstolen som HD åberopar i sitt avgörande, och som återkommer i en del artiklar i frågan, ger inte, för den som gitter kolla upp dem, stöd för något sådant. De handlar om helt andra, och framför allt långt mer allvarliga förhållanden.
I Frankrike, som jag vet lite om, har blivande domare, undersökningsdomare och åklagare efter universitetsstudier samma treåriga yrkesutbildning vid samma högskola (i Bordeaux), och arbetar sedan hela sitt yrkesliv tillsammans i olika korridorer i samma byggnader, söker och byter och utnämns till samma tjänster, omväxlande som domare, undersökningsdomare och åklagare, har kafferast och äter lunch i samma kantin och går på samma personalfester, vårbaler och julkalas (ja: goda middagar, vederhäftiga viner, och dans, och allt som hör till). Utan att någon kommit att tänka på jäv.
Men hos oss är det som det är, och vi får förhålla oss till det. Och det kommer inte att ta slut. Varje nytt beslut om jäv skjuter gränserna för vad som är jäv lite längre bort, lite längre ut.
Eller kan man våga hoppas att domstolarna en dag ska kunna tillämpa lagen som den är skriven och tolka den utifrån vad som står där?
Eller kan man våga hoppas att lagstiftaren sätter ner foten? Eller måste vi leva med, och planera för, ett förfarande med minst tre rättegångar: första tingsrätt, andra tingsrätt, första hovrätt…
