ANALYS/KRÖNIKA – av Ulf Lundqvist, docent i processrätt och verksam som konsult vid Bokbyrån
Det är 30 år sedan Högsta domstolen gav sin dom i målet med den obehöriga laboratorieassistenten (NJA 1986 s. 489). Målet gällde rattfylleri där blodprovet hade tagits av en laboratorieassistent och inte av en läkare eller legitimerad sjuksköterska, vilket var villkoret enligt RB.
HD:s majoritet fann efter viss tvekan att analysresultatet fick användas som bevis. Sedan frågan om att tillåta beviset besvarats jakande övergick HD därefter till att pröva bevisvärdet av beviset. Vid en sammanvägning av omständigheterna befanns beviskravet i brottmål vara uppfyllt. Straffet lindrades från fängelse en månad till 14 dagar som en slags gottgörelse för de särskilda omständigheter som förelåg i målet.
Resan från 1986 fram till idag visar på en utveckling där otillåtet åtkommen eller upptagen bevisning har fått en ökad uppmärksamhet i lagstiftningen och i rättspraxis. Förutom det nygamla stadgandet i 2:11 st.2 RF om rättvis rättegång kan exempelvis nämnas reglerna i 27:23 a RB om förbud mot tillfällighetsfynd från hemlig avlyssning och 27:21 a st.3 om förbud mot information som har åtkommits efter ett intermistiskt beslut av åklagare.
Bevisets bevisvärde saknar betydelse för tillämpningen av dessa förbud, likaså om den misstänkte skulle kunna få strafflindring som en slags kompensation för den kränkta rättigheten. Förbuden är tillämpliga även under förundersökningen och omsluter således hela förfarandet i brottmål. Uppgifterna ska gallras bort från förfarandet och avvisas.
Praxis från HD har över perioden grovt sett gett resonans åt Europakonventionen och dess rättspraxis om rättvis rättegång. I NJA 2007 s. 1037 prövades provokationer där HD fann det vara en materiell straffbarhetsbetingelse att brottsprovokation inte hade ägt rum. Om så har skett ska åtal inte väckas och i förekommande fall ska en frikännande dom meddelas.
Av domen framgår även att handlandet av en privatperson som sker enligt en överenskommelse med myndighet leder till ett sådant resultat. Rättsfallet ger närmast uttryck för en nullitetsverkan avseende hela förfarandet.
Vikten av att parterna och domstolen får kunskap om att okonventionella polisiära arbetsmetoder har förekommit innan eller under utredningen påpekas som en särskilt viktig garanti för rättssäkerhet och rättsskydd i resningsmålen NJA 2009 s. 475 I och II. Sådana påståenden ska prövas ingående och noggrant för att inte kränka rätten till rättvis rättegång.
I NJA 2011 s. 638 antog HD efter en analys av rättspraxis från Europadomstolen ett bevisanvändarförbud mot information som har åtkommits genom en kränkning av värden som skyddas av artikel 3 i Europakonventionen. Förutom tortyr innefattas således även omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, som bland annat svarar upp mot 23:12 RB om förbjudna förhörsmetoder.
HD antog även principen om förbud mot frukten från det förgiftade trädet. Den inledande oegentliga bevisåtkomsten medför under vissa villkor att bevis som åtkoms i senare led ”smittas” och träffas därför av en utsträckt rättsverkan av bevisanvändarförbudet. Avgörandet vilar på en teori om bevisrättslig angriplighet, som är mera vanligt förekommande i praxis. Förbud mot husrannsakan eller beslag har prövats i NJA 2010 s. 122 och 2015 s. 298.
I NJA 2015 s. 631 uttalade HD ett absolut bevisanvändarförbud mot information som har beslagtagits med åsidosättande av undantagen i 27:2 RB.
Beträffande praxis från Europadomstolen är den rik och klarläggande. Som exempel kan nämnas fallet Jalloh v. Tyskland, Gäfgen v. Tyskland, Pishschalnikov v. Ryssland, Allan v. Storbritannien, Mostipan v. Ryssland och Othman (Abu Qatada) v. Storbritannien. Listan kan göras mycket lång.
En förklaring till denna rättsutveckling är Europakonventionen, men också en ökad medvetenhet av grundläggande värden i straffprocessen. Den misstänkte förlorar inte sitt människovärde på grund av utredningen om brott eller vid verkställigheten av straffet. En stärkt ställning för domstolarna i grundlagen visar också på en ökad tilltro från politikernas sida till principen om maktdelning. Domstolarna är inte och ska inte vara en del av en funktionell rättskedja.
Rättskipning handlar om att envar är lika inför lagen och domstolarna där legalitetsprincipen är ett minoritetsskydd mot en i teorin godtycklig och maktfullkomlig stat. En opartisk prövning inför oberoende domstolar där parterna uppträder som processuellt likställda kan knappast överskattas i sin betydelse för att upprätthålla rättsstaten och skyddet för grundläggande värden.
Lagstiftaren och domstolarna har avslöjat och avlivat myten om att den fria bevisföringen innebär att otillåtet åtkommen bevisning alltid får användas.
Ulf Lundqvist är docent i processrätt och verksam som konsult vid Bokbyrån.
