KRÖNIKA – av Louise Roslund, snart färdig med juristutbildningen vid Stockholms universitet
Att kvinnor är en förtryckt grupp i samhället har i och med feminismens framväxt blivit en allmän uppfattning i det svenska rättsmedvetandet. Genom att synliggöra kvinnor har denna grupp fått ett förstärkt skydd i bland annat lagstiftningen.
Gemensamt för många feministiska debattörer är att de identifierar det mansdominerade samhället som en förutsättning för, och starkt bidragande orsak till, våldtäkternas systematiska natur av övergrepp mot kvinnor. Faktum är dock att 17 procent av alla män mellan 18 och 29 år har utsatts för sexuella övergrepp enligt RFSU.
Att enbart fyra procent av de våldtäktsbrott som anmäldes år 2012 enligt RFSU hade ett manligt sexualbrottsoffer tyder dock på att fenomenet av manliga sexualbrottsoffer i brottsstatistiken i det närmaste är obefintligt. Det tycks således finnas en diskrepans mellan begångna sexualbrott mot män och anmälda sexualbrott mot män.
Enligt den rådande samhällsuppfattningen är sexualbrottsoffret präglat av en kvinnlig stereotyp. En konsekvens av att manliga sexualbrottsoffer inte på ett seriöst sätt uppmärksammas i samhället är att antalet anmälda sexualbrott med ett manligt offer hålls på en relativt låg nivå.
En annan konsekvens är att det manliga sexualbrottsoffret får en undanskymd roll i rättstillämpningen.
Mannens förbisedda roll i rättstillämpningen tar sig indirekt till uttryck i våldtäktsbestämmelsens heteronormativa utformning. Dagens rättstillämpning av våldtäktsbestämmelsen tenderar på så sätt att bidra med en negativ särbehandling för manliga sexualbrottsoffer.
Den rådande våldtäktsbestämmelsen är nämligen utformad på så sätt att det är samlag – då ett manligt och ett kvinnligt könsorgan som kommer i beröring – som sätter nivån för den integritetskränkning som våldtäktsbestämmelsen avser att reglera. Analsex, oralsex och liknande sexuella handlingar är inte samlag i juridisk mening. För att sådana sexuella handlingar ska vara jämförliga med samlag krävs att den sexuella handlingen i det enskilda fallet anses medföra en likvärdig integritetskränkning för offret.
Den heteronormativa våldtäktsbestämmelsen har i rättstillämpningen medfört att genomträngande av fingrar i en kvinnas underliv, men inte onanerande av en mans penis, ansetts vara sådan integritetskränkning som aktualiseras i våldtäktsbestämmelsen.
Den negativa särbehandlingen av mannen illustreras bland annat genom en jämförelse av NJA 2008 s. 482 I och II. Omständigheterna i de båda fallen är likartade – förutom att offret i det ena fallet är en kvinna och i det andra fallet är en man.
I det ena fallet (I) hade gärningspersonen fört in sina fingrar i underlivet på en sovande kvinna. I det andra fallet (II) hade gärningspersonen onanerat åt en sovande man.
Högsta domstolen fann att den sexuella gärningen i (I), men inte i (II), var att bedöma som jämförlig med samlag.
Trots de närmast identiska omständigheterna var gärningarna i (I) och (II) alltså att anse som olika grader av integritetskränkningar.
Våldtäktsbestämmelsens heteronormativa utformning tenderar på så sätt att – trots bestämmelsens formellt likabehandlande utformning – positivt särbehandla kvinnliga våldtäktsoffer. Det synes råda en diskrepans mellan vad som är att anse som integritetskränkning avseende sexuella handlingar gentemot manliga respektive kvinnliga offer.
En heteronormativ utformning av våldtäktsbestämmelsen riskerar på så sätt att indirekt signalera att det kvinnliga könet är mer skyddsvärt än det manliga. Detta riskerar att medföra att män, i mindre mån än kvinnor, identifierar sig som offer för våldtäkt.
En orsak till varför män tenderar att avstå från att anmäla sexualbrott kan vara samhällets syn på maskulinitet. Att som man bli våldtagen tenderar att uppfattas som något omanligt, och i hög grad skamfullt.
En konsekvens av den rådande samhällsuppfattningen av mannen är att denne förväntas vara stark och kunna försvara sig. Den finns en risk att mannens – generellt sett – fysiskt starka kropp skapar misstro mot att han blivit utsatt för sexuellt tvång. Denna misstro kan verka negativt för mannen i bevisfrågor.
Om mannen inte varit stark nog att försvara sig tenderar manligheten att ytterligare ifrågasättas. Detta ifrågasättande av mannens oförmåga att försvara sig tenderar att bli påvisbar trots att det är vanligt att brottsoffer vid sådana skräck- och ångestfyllda händelser paralyseras och blir fysiskt oförmögna att försvara sig.
Trots ångest och rädsla är det inte ovanligt att mannen ger sexuell respons på den sexuella gärningen. Det är exempelvis inte ovanligt att det manliga offret under en sexuellt påtvingad akt blir hård, och även får ejakulering.
Att som man få sexuell respons på en sexuell handling riskerar att av den utsatte tolkas som ett känslomässigt erkännande, vilket i sin tur riskerar att mannen ifrågasätter om han ens har blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp.
Sexuell respons från offrets sida riskerar på så sätt att användas som tecken på samtycke i rätten. Bilden av ett manligt våldtäktsoffer blir svårförenlig med bilden av att mannen är den överordnande i samhället. Den manliga dominansen tenderar på så sätt att skapa fördomar som i sin tur kan medföra bevissvårigheter vid brottsutredningar.
Stödinsatser för manliga offer är närmast obefintliga, vilket är ytterligare en konsekvens av de existerande fördomar som råder kring den manliga stereotypen. Stödinsatser för kvinnliga offer för sexualbrott har däremot blivit en uppmärksammad politisk fråga, vilket medfört att hjälporganisationer till stöd för kvinnor till antalet blivit stort.
Syftet med denna text är inte att ifrågasätta kvinnors behov av stöd. Dock ifrågasätts varför kvinnor får samhällets stöd i betydligt högre grad än män.
Det finns ett behov av att vidta åtgärder för att synliggöra mannens roll som potentiellt sexualbrottsoffer. Rättsläget avseende vilka handlingar som är att klassa som sexualbrott bör bli mer klarlagt och förutsägbart.
Ökad förutsebarhet torde ge offret en bekräftelse på att denne utsatts för ett sexuellt övergrepp, exempelvis våldtäkt, vilket i sin tur kan öka anmälningsbenägenheten. Eventuellt tvivel från den utsatte huruvida denne har blivit utsatt för sexuellt tvång riskerar att medföra att personen ifråga undviker att anmäla brottet.
Utformningen av våldtäktsbestämmelsen aktualiserar en svår gränsdragning mellan likabehandling och positiv särbehandling. För att alla ska kunna stå lika inför lagen måste lagen vara materiellt rättvis. Verkligheten är behäftad med för djupgående biologiska och fysiska skillnader mellan kön för att kunna motivera att den formella likheten i våldtäktsbestämmelsen ska anses vara materiellt likabehandlande.
I rättstillämpningen måste hänsyn tas till kontexten för att kunna skapa en mer jämställd rättstillämpning.
Den rådande samhällsuppfattningen om mannen som stark och sexuellt aktiv tenderar att medföra att mannens manlighet ifrågasätts då sexuella handlingar företagits mot dennes vilja. Tanken på ett manligt sexualbrottsoffer blir på så sätt ett tabubelagt fenomen. Synen på mannens dominans måste motverkas för att det ska kunna skapas en allmän samhällsuppfattning att mannen är ett potentiellt offer för sexualbrott.
Ett effektivt sätt att nå ut till allmänheten vore att vidta åtgärder inom media. Synliggörande av mannen som offer för sexualbrott, exempelvis genom kampanjer, torde öka medvetenheten i samhället om mannens utsatthet. Det råder idag en social stigmatisering och misstro mot manliga sexualbrottsoffer, vilket riskerar att negativt påverka viljan att söka hjälp och stöd eller att anmäla brottet.
Arbetet mot diskrimineringen bör dock inte enbart avse förändringar i lagstiftning, utan också i det praktiska arbetet. Avsaknaden av hjälporganisationer som riktar sig till manliga sexualbrottsoffer leder till brister i dels bemötande av dessa brottsoffer, dels specifik kompetens om denna grupps utsatthet. Bilden av den stereotypa mannen som stark tenderar således att verka till det manliga offrets nackdel när det kommer till samhällets uppmärksammade behov av stödinsatser.
Troligen behövs samhälleliga insatser för att det ska råda en social acceptans för män att söka hjälp.
Det bör i högre grad skapas organisationer dit även män som blivit offer för sexualbrott är välkomna. Mannens undanskymda roll som offer för sexualbrott är ett problem som hämmar jämställdheten. Stödinsatser som uteslutande belyser kvinnors offerroll tenderar att, på ett indirekt sätt, diskriminera män som blivit offer för sexualbrott.
Feministisk forskning har på ett betydelsefullt sätt bidragit till synliggörandet av det sexuella våldet mot kvinnor. Feministiska rörelser har på så sätt även bidragit till ett synliggörande av behovet av stödinsatser för kvinnliga sexualbrottsoffer.
Män som är offer för sexualbrott är dock en grupp som eftersatts av både forskare och allmänheten. En orsak till detta kan vara att det finns ett stort mörkertal av sexualbrott som förövats mot ett manligt offer.
En konsekvens av kvinnans uppmärksammade offerroll vid sexualbrott tenderar att framställa det manliga sexualbrottsoffret som mindre skyddsvärd. Mannen tenderar på så sätt att indirekt särbehandlas på ett negativt sätt.
För att motverka det rådande förtrycket mot manliga sexualbrottsoffer krävs att särskilt den radikalfeministiska våldsteorin, som grundar sig på könsmaktsordningen, ifrågasätts. Dagens framväxt av radikala feministiska rörelser medför att mannens upprättelse som sexualbrottsoffer har hamnat i skuggan av den positiva särbehandlingen som sker för kvinnor.
För en materiell likabehandling krävs att samhället lyfter ögonen och uppmärksammar den förbisedda offerroll som män har vid sexualbrott. Jag hoppas på en framtid där jämlikhetsidealet verkar för en rättvis rättstillämpning för båda könen.
