ANALYS/KRÖNIKA – av advokat Göran Rise, Málaga, Spanien
Företrädaransvaret enligt skatteförfarandelagen – SFL – har ifrågasatts under de senaste åren av bland annat Svenskt Näringsliv 2013 i en mycket ambitiös utredning. Frågan har också förtjänstfullt analyserats av Teresa Simon-Almendal i hennes bok, ”Företrädaransvar” (Nordstedts Juridik 2015).
I ett pågående mål mot min klient om ansvar som ställföreträdare i aktiebolag med mycket stora obetalda skatter har jag ställts inför frågan om inte grunden för ansvaret för annans skatt i realiteten är en anklagelse för brott i den mening som Europakonventionen avser med begreppet.
Är ställföreträdaransvaret en fråga om anklagelse för brott mot staten och är straffet betalning av skatten till målsäganden?
Är den nuvarande tillämpningen av det subjektiva rekvisitet uppsåt eller grov oaktsamhet för betalningsansvar förenligt med anklagelse för brott?
Är det överhuvudtaget möjligt att såsom rättspraxis utvecklats tillämpa det subjektiva rekvisitet i SFL som ett strikt ansvar?
Mina reflektioner kan i korthet sammanfattas så här:
När jag började som försvarare på 1970-talet fördes talan om ställföreträdaransvaret av åklagare i samband med att ansvar yrkades för skattebrott. Bestämmelsen om företrädaransvaret återfanns i uppbördsförordningen 77 a §. Målet handlades av allmän domstol.
För att påföljden – betalningsskyldighet – skulle inträda krävdes täckning av det subjektiva rekvisitet, uppsåt eller grov oaktsamhet, för att verkställda skatteavdrag inte hade inbetalts. Utvecklingen av det subjektiva rekvisitet har under resans gång ändrats, men är numera en återgång – i vart fall enligt gällande lagrum – till vad som ursprungligen krävdes av företrädaren: uppsåt eller grov oaktsamhet.
Vad som däremot är förändrat, sedan nuvarande bestämmelser infördes, är att prövning sker av den administrativa domstolen och att talan förs av Skatteverket. Ställföreträdaransvaret är en hybrid av brott och skadestånd.
Eftersom skadestånd enligt gällande rätt (NJA 2003 s 390 ) inte kan föras med grunden obetalda skatter återstår att företrädaransvaret måste stämplas och klassificeras som brott och att det i sak är en fråga om en anklagelse för brott när talan riktas mot en ställföreträdare.
Begreppet anklagelse för brott ska ges en självständig och allmängiltig tolkning vid tillämpning av Europakonventionen.
Europadomstolen har prövat lokutionen vad gäller till exempel skattetillägg som utgör påföljd för brott vilket i sin tur innebär att, när frågan om skattetillägg väcks, det är en fråga om anklagelse för brott. Svensk rätt har, som bekant, numera också fogat sig i denna bedömning oaktat att skattetillägget bestämdes av Skatteverket och kunde prövas av administrativ domstol.
En inte alltför yvig intellektuell analys – med beaktande av att den aktuella bestämmelsen från början hörde hemma i ett brottmål och med det för brottmål typiska subjektiva rekvisitet samt i viss analogi med synsättet på skattetillägget – skulle leda till att reglerna i SFL om företrädarens ansvar ska bedömas som anklagelse för brott.
Den svenska rättspraxis som är vägledande för bedömning av det subjektiva rekvisitet – i praktiken ett strikt ansvar – strider då mot tillämpning i ett brottmålsförfarande. Analysen stärks av de kriterier som Europadomstolen angivet för att företrädaransvaret ska inordnas under begreppet anklagelse för brott (se Engel m.fl. mot Nederländerna 1976 och övriga rättsfall under artikel 6:1 i Europakonventionen).
Innebörden av att ett förfarande om företrädaransvar ska därför ses som en anklagelse för brott och ska det straffrättsliga subjektiva rekvisitet prövas i den ordning som gäller i ett brottmål. Den nuvarande schablonmässiga prövningen innebär de facto ett strikt ansvar för brott (!) och strider mot de grundläggande rättsprinciper som gäller för fällande dom i ett brottmål.
Det måste dessutom anses som helt främmande i svensk rättstradition att det subjektiva rekvisitet i SFL kan ges en helt annan innebörd än i en brottmålsprocess såsom det nu regelmässigt görs av domstolen.
En tillämpning med grunden ansvar för brott innebär att höga krav ska ställas på Skatteverket för att domstolen ska kunna ställa utom allt rimligt tvivel att ställföreträdaren gjort sig skyldig till brott mot staten för att kunna utkräva ansvar.
Konsekvensen av att bevisbördan skärps för staten måste vägas mot den enskildes rätt att freda sig i en brottmålsprocess som inte bör handläggas i den administrativa ordningen utan vid allmän domstol. Skatten för den juridiska personen ska ha vunnit laga kraft för att inte tynga processen med en ny ”vända” i den allmänna domstolen i fråga om skatten fastställts i laga ordning.
Den nuvarande ordningen i SFL – att ställföreträdaren getts möjlighet att göra invändningar mot den fastställda skatten – saknar i verkligheten betydelse.
Den skatterättsliga bedömning som ska göras i den allmänna domstolen på det objektiva planet bör rimligen endast omfatta frågan om skattebeslutet som sådant kan läggas till grund för ett brottsansvar, vilket inte är fallet, för att nämna ett exempel, om skatten är grundad på genomsyn.
Någon omprövning av själva skattebeslutet eller domen ska inte äga rum i den allmänna domstolen.
Det är senkommet, men det är dags för de rättsvårdande myndigheterna att tillämpa det straffrättsliga subjektet uppsåt eller grov oaktsamhet i den aktuella lagstiftningen med den prövning som gäller i ett brottmål i avvaktan på en reform som överensstämmer med grunderna för anklagelse för brott i Europakonvention och med den rättspraxis som utvecklats i frågan.
Det behövs ingen lagändring för att anpassa prövningen med utgångspunkt från att det rör sig om anklagelse för brott och för att ställföreträdaren ska få en berättigad och en fullständig prövning av sitt straffansvar och inte bedömas efter ett subjektivt straffansvar grundat på strikt ansvar.
Möjligheten att exculpera sig enligt bestämmelserna saknar i detta sammanhang helt adekvans, då bevisbördan i målet för att det subjektiva rekvisitet är täckt ligger på åklagaren = Skatteverket.
Betydelsen av ställföreträdaransvarets rättsliga karaktär av anklagelse för brott har inflytande på band annat delgivning av ansökan, bevisbördan, ne bis in idem och inte minst om nuvarande praxis är förenlig med oskuldspresumtionen samt in dubio pro reo.
En helt annan sak är att den fiskala gräddfilen redan har surnat!
