KOMMENTAR – av Claes Sandgren, professor emeritus i civilrätt, Stockholm Centre for Commercial Law, Stockholms universitet
De Adertons kris går så djupt att Nobelstiftelsen vägrar att ställa medel till förfogande för årets Nobelpris i litteratur. Förtroendet för dem är till och med så solkat att det är ovisst om de kommer att få möjlighet att dela ut priset ens år 2019.
Akademien söker nu på två vägar komma ur sin prekära situation. Den ena är att förnya sina led i form av nya ledamöter som skänker Akademien det förtroende och den legitimitet, som stiftelsen ställer som villkor för sina medelstillskott. Jag återkommer till det.
Den andra är att Akademien antagit en utförlig stadgekommentar med riktlinjer för Akademiens arbete. Dess legitimitet är dock något oklar. Det finns bara tio ledamöter som är aktiva och det framgår inte vem som beslutat kommentaren eller om det skett i enighet.
Man bör även hålla i minnet att det är förbehållet Monarken – eller möjligen regeringen – att ändra stadgarna, varför kommentaren måste vara förenlig med dessa.
Stadgekommentaren ska förstås mot bakgrund av att Akademien är ett privaträttsligt subjekt – icke en myndighet – och i den egenskapen fri att bestämma det mesta om sin verksamhet. Å andra sidan har den en offentligrättslig karaktär redan därför att den instiftades av Gustav III, som fastställde dess stadgar och ställde medel till förfogande och den får betydande offentligt stöd.
Detta ställer krav på öppenhet och opartiskhet, som bara delvis uppfylls av kommentaren.
Denna framhåller varje ledamots plikt att vara lojal mot Akademien. Det ålägger alla ledamöter att ta ansvar för verksamheten, förvaltningen av tillgångarna inbegripna. Detta förutsätter alla ledamöters medverkan i arbetet.
Antingen deltar de eller så lämnar de sina stolar. Danius och Espmark bör följaktligen överväga sin ställning. Är de med eller inte?
I sin ambition att sluta leden hamnar Akademien i en diskutabel syn på ledamöternas yttrandefrihet.
Enligt kommentaren ska en ledamot undvika att ”kritisera Akademien eller sina kolleger offentligt”, en föreskrift som är oförenlig med den syn på kritikrätt och meddelarfrihet som präglar dagens samhälle, låt vara att Akademien inte är underkastad offentlighetslagstiftningen. Det är en annan sak att kritiken ska framföras på ett respektfullt sätt.
Kommentaren öppnar dock en ventil för kritik så till vida som ledamöterna får ”till myndighet eller annat behörigt organ yppa något som kan misstänkas utgöra brott, på vilket fängelse kan följa, eller som kan anses utgöra annat allvarligt missförhållande …”. En sådan anmälan blir normalt offentlig.
Årsredovisningen ska vara fortsatt hemlig och Akademien åtnjuter en form av långtgående skattebefrielse, som bland annat betyder att den inte behöver lämna uppgift till Skatteverket om sina intäkter. Det finns alltså ingen insyn i Akademiens ekonomi, inklusive dess förmögenhet, och inte heller i ledamöternas och deras anhörigas tillgång till bostäder, arvoden, resor och andra förmåner.
Av kommentaren framgår vidare att det inte behövs att tolv ledamöter deltar för att inval ska kunna ske. Så har det alltid varit, eftersom kungen bestämmer: ”Vinner den föreslagne Thes Nådiga bifall, tå är han behörigen vald.”
Han har tidigare accepterat inval trots att färre ledamöter än tolv deltagit och han kan godkänna invalet oavsett hur många som deltagit. Kommentaren jämnar alltså marken för en restauration av Akademien genom inval av ledamöter.
Samma verkan har det att ledamotskapet inte är på livstid; en ledamot har rätt att lämna sin stol utan att det krävs ett godkännande av Akademien.
Kommentaren uttalar att uteslutning kan ske bara om en ledamot gjort sig skyldig till ”väsentlig misskötsel”, ett strängt krav alltså. Det är rimligt men förfarandet för uteslutning förvånar.
Bestämmelserna om jäv ska inte tillämpas i ärenden om uteslutning, varför en ledamot som kan bli föremål för en uteslutning får ”delta i ärendets beredning och i omröstningen”.
En sådan inställning kan gå för sig i en typiskt privaträttslig sammanslutning, såsom en båtklubb eller en förening för aktiesparare. Men Akademiens officiösa ställning och behov att återvinna sitt förtroende talar emot en sådan syn på jäv, en syn som kan uppfattas som ett förtäckt skydd för Frostenson, som kan komma att bli föremål för ett uteslutningsärende.
Även en märklig rätt till skiljeförfarande, betalt av Akademien, bäddar in den ledamot som hotas av uteslutning.
Så över till invalet av ledamöter. Redan står fyra stolar tomma. Och Allén, Engdahl och Englund, som alla tre misskött sekreterarämbetet bör avgå (föga troligt dock).
Om förundersökningen av Frostensons agerande leder till åtal, kan hon se sig tvungen att avgå eller komma att uteslutas, i vart fall om hon döms. Och ”naturlig avgång” lär leda till ytterligare ett par vakanser. Kanske kan hälften av stolarna nybesättas de kommande åren, även om det kan dröja innan De Aderton åter är aderton.
Det är välkommet att Akademien avser att sätta en jurist på stol nr 1, den stol som hade jurister oavbrutet under perioden 1901-2008. Två av dem var för övrigt riksmarskalkar, en tradition som bör fullföljas.
Men det varslar illa att Akademien avser att besätta tre av de lediga stolarna med litterär kompetens. Det är inte bristen på en sådan som störtat Akademien i fördärvet utan frånvaron av omdöme och integritet.
Den tillförordnade sekreteraren Olsson har själv betonat att kompetensen att utse en litteraturpristagare inte påverkats av krisen och dessutom öppnar kommentaren för en möjlighet att adjungera en person med särskild kompetens, exempelvis en litteraturvetare, att bevisat en akademisammankomst.
Det här talar för att rekryteringen återgår till ordningen, då ansedda ämbetsmän – i enlighet med Gustav III:s intentioner – kunde få plats vid bordet.
De Aderton har inte sedan 1947 haft en biskop i sina led (Andrӕ), inte en vitter ämbetsman sedan 1961 (Hammarskjöld) och ingen företrädare för de så kallade lärda verken, till exempel Riksantikvarieämbetet, sedan 1974 (Andersson).
I denna krets bör det finnas lämpliga personer, som saknar bindningar till Akademiens falanger.
Trots sina brister är kommentaren ett steg framåt och om De Aderton får ett rejält tillskott av ledamöter, skapas förutsättningar för en restauration av Akademien. Om det räcker för att den ska få återuppta utdelningen av Nobelpriset redan år 2019 är dock en öppen fråga.
Se även Veckans Juridik på samma tema:
”Kungens inblandning juridiskt tveksam” – och inte ens domstol kan ge svar om Svenska Akademien
