Kassettbandet var en del i ett målbildsträningsprogram, sammansatt av idrottspsykologen Lars-Eric Uneståhl.
Lars Arrhed berättar att han genom åren ofta har använt sig av sådana hjälpmedel.
– Det är så skönt att höra på den där rösten, slappna av, göra övningarna och tänka på framtiden.
Vid tidpunkten, mitten av 1990-talet, hade den strategin hjälpt Lars Arrhed till att bli en av den svenska teaterns mest lovande, yngre krafter. Några år tidigare hade han grundat xx konstnärliga teatern i Malmö och var nu chef för verksamheten.
En kort tid senare tycktes målbilden bli verklighet. Han erbjöds plötsligt att bli chef för Nasjonalteatret i Bergen, en av Norges två nationalscener. Teatern, som grundades på 1850-talet, är landets mest anrika.
– Jag hade aldrig hört talas om den tidigare. Men när jag rest dit såg jag att det i princip var samma teaterhus som jag sett i mina målbilder. Det var nästan skrämmande.
Han tackade ja till ett fyraårskontrakt. Förväntningarna på den 30-årige svenske teatermannen var stora. En lokaltidning i Bergen talade om honom som ”den nye Ingmar Bergman”.
I efterhand säger Lars Arrhed att lovorden skrämde honom.
– De var svåra att acceptera. Jag visste att jag inte var någon Ingmar Bergman. Var jag någonting så var det en superadministratör. I Malmö hade jag sett till att saker hände och att det blev mycket teater för pengarna.
Den första tiden arbetade han från Sverige. Han planerade repertoaren, lade upp budgetar, förhandlade om pjäsrättigheter. Hans första uppsättning som chef skulle bli ”Spelman på tahet” med den folkkäre norske skådespelaren Helge Jordahl i huvudrollen.
Hösten 1998 installerade sig Lars Arrhed bakom ”spökslottets” stora skrivbord.
Två månader senare kallades till ett extra styrelsemöte. Sedan han fick jobbet hade en ny styrelse tillträtt. Under det fyra timmar långa mötet diskuterade de framtiden med sin nyanställde teaterchef. Resultatet blev att Lars Arrhed lämnade jobbet, eftersom ”det inte fanns förutsättningar för fortsatt samarbete”.
– Om jag fick göra om det skulle jag gå varsammare fram, sa Lars Arrhed då till den norska tidningen Dagbladet
– Jobbet var för stort för mig, helt enkelt, säger han idag.
– Jag hade många tankar om hur man skulle driva teatern men var för oerfaren för att kunna hantera en konflikt. Jag var van att alla gjorde som jag sa. I Norge upptäckte jag att det inte fungerar så i en stor organisation.
Han ser paralleller till dåtida fenomen som ”den nya ekonomin” med gurustämplade unga företagsledare.
– Den attityden gick igen i hela samhället. Hos styrelserna, det gamla gardet, fanns en idé om att man skulle anställa en ung, galen, outbildad person för att gjuta liv i företaget. De tankarna sprack med IT-bubblan.
Och Lars Arrhed lämnade den norska nationalscenen. Med en krossad målbild. Och en längtan efter mer struktur.
På andra försöket antogs Lars Arrhed 1989 till Scenskolan i Malmö.
– Jag gjorde aldrig något medvetet val att teatern skulle bli mitt liv. Men jag kom in på skolan och sen gick det av bara farten.
Efter chefsjobbet i Bergen återvände Lars Arrhed till skådespeleriet. Han fick jobb på Stadsteatern i Göteborg där hans vän Jasenko Selimovic just blivit chef. Bland annat fick han spela den mest prestigefyllda rollen av alla, Hamlet.
– Det var speciellt, ett fullkomnande i min skådespelarkarriär. I den här uppsättningen var miljön förlagd till kriget på Balkan. Resultatet blev väldigt verkligt. När jag skulle hålla i dödskallen, till exempel, så var den täckt av lera när jag tog upp den ur graven.
Under en period återupptog han chefskarriären, på Angeredsteatern. Där satte han bland annat upp den egenskrivna pjäsen ”Comeback”.
– Hela tiden kände jag en liten klocka som ringde i bakhuvudet, ”klipp dig och skaffa ett jobb”. Jag började längta efter struktur i mitt liv. Högre lön och stabila förhållanden. Dessutom hade jag ett bildningskrav på mig själv. Jag hade varit budgetansvarig i flera år, det kändes inte bra att bara ha hemmasnickrade kunskaper. Jag hade en stark längtan efter att vidareutbilda mig.
Han sökte till juristlinjen. Den första tiden skedde studierna i hemlighet.
– Den enda som fick veta var min fru. Om det blev en flopp ville jag inte att någon skulle annan skulle känna till att jag pluggade. Men flera av kursarna kände igen mig. Några hade sett mig i ”Hamlet” när de varit på teater under gymnasiet.
Vad var ditt första intryck av juristlinjen?
– Att allting var så påkostat. Man fick en känsla av att någon hade tänkt efter. På scenskolan var det inte lika strukturerat och genomtänkt, där jobbar man mer med sig själv och med varandra.
Under en tenta i nationalekonomi fick Lars Arrhed en ”aha-upplevelse”. I en uppgift uppmanades studenterna att med hjälp av illustrationer förklara olika teoretiska exempel.
– Jag skulle rita ”prisoners dilemma”, visa hur det funkade. Men det var stod helt stilla i huvudet. Jag fastnade och lämnade frågan obesvarad. På väg ut ur salen såg jag hur de andra utan problem löste uppgiften.
– Tidigare hade jag sett mig själv som kreativ. Men nu började jag fundera. Jag var nog aldrig så lämpad för teaterlivet. Det tog mer kraft än vad det gav.
Sedan han blev klar med sin jur kand har han jobbat på advokatbyrån Lindahls kontor i Göteborg. En av hans klienter är Förläggareföreningen. Samtidigt har han inlett sin notarietjänstgöring vid tingsrätten i samma stad.
Dina erfarenheter är ovanliga. Hur kan du dra nytta av dem som jurist?
– Jag kan teaterbranshen. Juristvärlden blir ju mer och mer branschorienterad. Alla stora byråer, som Lindahl, har särskilda TIME-grupper. Jag har lätt för att prata med klienter från kultursektorn. De behöver inte lägga någon större tid på att förklara spelreglerna för mig.
Hans gamla kontakter har också kommit till användning.
Du har tidigare skrivit flera pjäser. Är det något du saknar?
– Nej. Jag får skriva varje dag i jobbet. Det räcker. Det är ungefär samma sak, det är lika viktigt med logik och strukturer i texterna.
Ser du fler likheter mellan juridiken och teatervärlden?
– Många. Jag kan identifiera mig med de som processar, till exempel. De påminner om skådespelare. Många är excentriska och teatraliska. Det finns fler paralleller. Till förhandlingarna klär alla upp sig. Det finns en påtaglig nervositet precis innan det ska börja. Och under själva processandet blir det ännu tydligare. Bara en sån sak som att ordföranden kallar sig själv för ”Rätten”. Tonen förändras, det blir ett annat allvar.
– Det juridiska tankegodset är samma som i retoriken. Två argument som står mot varandra. Man måste ha en förmåga att se saker från en bestämd position. Det kan ge en enrom tillfredsställelse.
Göteborgs stadsteater repeterar 1800-talstragedin ”Woyzeck”. På stora scenen har scenografen Alex Tarraguel Rubio rest två förfallna husfasader av miljonprogramsmodell.
Lars Arrhed, på tillfälligt besök, inspekterar dem nyfiket. Någon abstinens säger han sig inte känna.
– När jag pluggade var jag med i några föreställningar för att tjäna extra pengar. Då kändes skådespeleriet väldigt ovant. Det är ett helt annat arbetssätt, så många känslor. När jag kom ut från teatern hade jag helt tappat lokalsinnet. Jag hittade inte vart jag skulle.
– Skådespelare är ett yrke med egna spelregler som kräöver att man uteslutande håller på med det. Det går inte att blanda om man ska uppträda på den här nivån, med 900 personer i publiken.
Skådespelaren Johan Gry, för pjäsens skull klädd i futuristisk polisuniform och med vridet bockskägg, stegar fram för att hälsa på sin gamla kollega.
– Vad cool du ser ut, kommenterar Lars Arrhed kostymeringen.
Johan Gry skänker Arrheds slips och kostym en snabb blick:
– Detsamma, svarar han.
En scenarbetare ansluter:
– Är du tillbaka? Hur går studierna?
Lars Arrhed uppdaterar honom.
Scenarbetaren knyter näven i uppskattning och spänner blicken i den förre teaterchefen:
– Kämpe, förklarar han. Du är en kämpe.
Trots uppskattningen så längtar inte Lars Arrhed tillbaka till scenen. Nyligen erbjöds han att delta i tingsrättens årliga spex.
– Men då sa jag nej direkt. Jag har nog smusslat med min bakgrund fram till nu. Velat tona ned den.
Han har gjort ett undantag, för den egna byrån.
– Alla nyanställda gjorde en intern grej på en fest. Det var på temat Molières ”Hustruskolan” – ”Lindahlskolan”. Vi skrev den på alexandrin. Det kändes bra, som om två världar förenades.
Faktaruta
Namn Lars Arrhed
Ålder 40
Familj Fru. Två barn, 8 och 2,5 år. En 22-årig bonusdotter.
Favoritpjäs ”Tartuffe” av Molière.
Förebild som skådespelare Sir Laurence Olivier
Förebild som jurist: Det finns många man kan ha som förebild, men jag känner inte så många utanför Lindahl.
Bästa replik i Hamlet? ”Vet inte. Jag har glömt allihop”.
Ursprungligen publicerad i Legally yours 6/2006
