När en förstör för alla andra…

Att ändra på en ingången överenskommelse kan vara en omständlig procedur. Internationella konventioner brukar kräva att alla parter är överens. Europakonventionen för mänskliga rättigheter är inget undantag så när det stod klart för alla med inblick i systemet att Europadomstolen behövde reformeras för att inte kollapsa under trycket av allt fler ansökningar (för närvarande en balans på cirka 90 000 mål) så satte det mödosamma arbetet med att producera ett ändringsförslag igång. De 46 stater (eller snarare deras representanter) som numera ingår i samarbetet positionerade sig och kavlade upp ärmarna. Åratal av skrivande, förhandlande, nya skrivningar och nya möten för att jämka ihop allas viljor till ett slutdokument resulterade i att tilläggsprotokoll nr 14 kunde antas i Strasbourg våren 2004. Därefter följde en ratificeringsprocess såsom föreskrivs i artikel 18 i protokollet och när detta skrivs i mars 2007 har vi äntligen nått resans mål så att de nödvändiga, men långt ifrån tillräckliga, reformerna kan sjösättas av Domstolen så att medborgarna och alla övriga som vistas inom Europarådets område kan åtnjuta ett verkligt och effektivt skydd av sina rättigheter även i fortsättningen.

Så borde det vara, men så är det inte. Tyvärr. Det ryska parlamentet, Duman, gav inte förslaget sitt stöd när det lades fram av president Putin i slutet av december förra året. Någon enstämmig förklaring av denna oväntade utveckling har inte lämnats men spekulationerna är många. Faktum kvarstår; samtliga övriga stater har ratificerat protokollet som skulle reformera Domstolen, vars framtid nu är osäker på grund av Dumans agerande. Situationen är allvarlig men skall inte överdramatiseras.

Det är svårt att beskriva de reformer som tilläggsprotokoll 14 föreskriver i termer av revolution eller nyordning. Många hade gärna sett mer långtgående förändringar som till exempel att renodla Domstolens roll till en mer konstitutionell sådan men när 46 viljor skall jämkas samman till ett förslag måste det bli fråga om ett givande och tagande. Ryssland, som är en av de stora finansiärerna i Europarådets budget vari Domstolens verksamhet ingår, deltog aktivt i förhandlingsarbetet hela vägen fram till det färdiga förslaget. Det har sagts att idén att vissa avvisningsbeslut skall kunna fattas av en ensamdomare (istället för som nu av tre domare) skulle strida mot rysk rättskultur. Eller att det vore fel att förlänga domarnas mandatperiod från nuvarande 6 år till 9 år. Må så vara. Men man frågar sig varför dessa invändningar inte kommit tidigare.

Efter att Protokollet antagits förklarade representanter för den ryska staten vid upprepade tillfällen att Ryssland inte skulle bli det sista landet att ratificera protokollet och att ratificeringen skulle ske under den period som Ryssland presiderade Rådet. Trots dessa löften har ordförandeklubban överlämnats till nästa stat (San Marino) och samtliga 45 övriga medlemsstater har ratificerat. Ryssland är ensamt kvar därför att Duman sagt nej. Den folkvalda Duman har naturligtvis rätt att fatta vilka beslut den vill, men det är ovanligt för att inte säga mycket ovanligt att Duman går rakt emot presidentens uttryckliga önskan. Så vad händer nu?

Om den ryska ratificeringen uteblir får man börja om på nytt. Domstolen kan inte fortsätta att bygga på balanserna som nu sker med bevarad trovärdighet. Till slut blir skyddet för de mänskliga rättigheterna ett tomt skal utan värde när den som upplever sig kränkt måste vänta åratal på att få sin sak prövad. Alla de stater som satsat tid och pengar på att få igenom reformeringen av Domstolen måste nu sätta press på Ryssland att följa upp sina vackra deklarationer i handling. Något annat alternativ finns knappast. För det är väl ingen som på allvar kan mena att Ryssland inte skulle tåla kritik av Domstolen för överträdelser begångna av ryska militär i Tjetjenien eller att mänskliga rättigheter väger lättare än olja och gas?