Vaxholmsmålet har varit ett utav de hetaste arbetsrättsliga diskussionsämnena under de senaste åren. Målet har delat upp debattörerna i två olika läger: de som ifrågasätter den svenska modellen och dess enlighet med EG-fördraget och fria rörligheten och de som delar fackets syn på lika lön för lika arbete oavsett var arbetarnas kommer ifrån.
Vaxholmstvisten fick sin början under hösten 2004 i Vaxholm där en skola skulle byggas och där det lettiska företaget Laval un Partneri Ltd och Svenska Byggnadsarbetarförbundet inte lyckades att samsas om villkoren i ett kollektivavtal (hängavtal). Meningsskiljaktigheterna var starkast på frågan om lönenivån. Laval ville att lönen skulle uppgå till 109 kronor per timme medan Byggnads krävde 145 kronor i timmen som var den genomsnittliga lönenivån för tillfället.
Parterna kunde inte enas om avtalsvillkoren och Laval valde att inte skriva under. Laval tecknade i stället ett kollektivavtal med ett lettisk byggfack som förbjöd Laval att teckna avtal med annan facklig organisation i annat land.
Byggnads försatte därefter Lavals arbetsplatser i blockad. Senare påbörjade även Elektrikerförbundet sympatiåtgärder. Medlingsinstitutet misslyckades att hjälpa de oeniga parterna.
Laval stämde Byggnads för otillåten stridsåtgärd till Arbetsdomstolen. Laval ansåg att Byggnads blockad är otillåten och strider mot EG-fördraget och fri rörlighet. Efter huvudförhandlingar beslutade AD att inhämta ett förhandsavgörande från EG-domstolen. Huvudfrågan till EG-domstolen var om fackföreningar hade rätt att med stöd av fackliga stridsåtgärder försöka förmå en arbetsgivare från en annan medlemsstat inom EU att teckna kollektivavtal med samma villkor som gäller för värdlandets arbetstagare.
Idag (2007-05-23) kom generaladvokatens yttrande. Generaladvokaten hade haft att granska förhållandet mellan de svenska fackliga stridsåtgärderna och fri rörlighet enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster samt artikel 49 EG.
Generaladvokaten förklarar att i de fall där en medlemsstat saknar ett system för att förklara att kollektivavtal har allmän giltighet utgör EG-lagstiftning inte hinder för att fackliga organisationer genom stridsåtgärder, såsom blockad och sympatiåtgärder, försöker förmå ett tjänsteföretag från en annan medlemsstat att tillämpa en lönenivå som har fastställts i enlighet med ett kollektivavtal.
Generaladvokaten påpekar dock att stridsåtgärderna måste vara motiverade med hänsyn till allmänt intresse (såsom skyddet för arbetstagare och motarbetandet av social dumpning) Vidare måste stridsåtgärderna vara proportionerliga.
Vid bedömningen av om stridsåtgärderna är proportionerliga skall Arbetsdomstolen, enligt generaladvokatens förslag, bl. a. pröva huruvida arbets- och anställningsvillkoren är förenliga med artikel 3.10 i direktiv 96/71.
Arbetsdomstolen skall vidare pröva huruvida de övriga villkoren medför en verklig fördel genom att avsevärt bidra till de utstationerade arbetstagarnas sociala skydd. Detta skydd skall alltså inte vara identiskt med det skydd som arbetstagarna redan åtnjuter, utan vara väsentligt bättre.
EG-domstolen kommer små småningom att slutligt avgöra målet. Generaladvokatens yttrande är inte bindande för domstolen men oftast går domstolen på generaladvokatens linje.
