En kvinna som var stamkund hos en spelbutik hade inte alltid pengar att spela för varpå butiksinnehavaren lagt ut pengar för henne.
När butiksinnehavaren ville ha tillbaka sina pengar, skulden uppgick då till 85 000 kronor, menade kvinnan att hon betalat tillbaka pengarna alternativt att fordran inte kunde drivas in eftersom det handlade om en så kallad spelskuld.
Tingsrätten ansåg att det inte var frågan om någon spelskuld eftersom butiksinnehavaren inte tagit emot pengar för egen räkning utan agerat som ombud för de statliga spelbolagen. Att han inte haft rätt att låta kvinnan spela på krita kan möjligen vara en fråga mellan butiksinnehavaren och spelbolagen om behörigheten att fortsätta som ombud.
Att kvinnan hade en spelskuld framgick av ett skuldebrev som hon skrivit på. Att det är hennes egen namnteckning framgick dock inte säkert men enligt SKL (Statens Kriminaltekniska Laboratorium) fanns det en del som tydde på att namnteckningen var hennes.
Tingsrätten fann med hänsyn till vittnesmål att det var sannolikt att hon skrivit på skuldebrevet. Och att hon därför skulle betala tillbaka pengarna.
Kvinnan överklagade domen till hovrätten. Hovrätten ser dock ingen anledning till att ändra tingsrätten dom och fastställer därför domen.
