Varje år faller cirka 33 kvinnor offer för dödligt våld. Omkring hälften, det vill säga 17 av dessa kvinnor, dödas av sin make, sambo, fästman eller pojkvän. Den nivån har varit stabil sedan början av 1990-talet, men jämfört med 1970-talet har det dödliga våldet minskat med mellan 20 och 30 procent.
Det är mycket vanligt att gärningsmännen redan före det aktuella brottstilfället har hotat och misshandlat kvinnan. I nära hälften av fallen finns uppgifter om tidigare hot och i 40 procent av fallen finns uppgifter om tidigare våld.
Det är vanligt att mannen har haft ett stort kontrollbehov och när han inte längre kan kontrollera kvinnan, dödar han henne. I nästan 60 procent av fallen är motivet svartsjuka och problem i samband med separationer. Vidare var det i omkring hälften av fallen känt att gärningsmannen hotat och misshandlat kvinnan redan före mordet. Det vanligaste vapnet är en kniv, och offret mördas oftast i bostaden.
Närmare 60 procent av gärningsmännen har tidigare varit straffade, främst för olaga hot, våldsbrott, stöldbrott och trafikbrott. Många har också en låg social status genom exempelvis arbetslöshet eller missbruk.
De allra flesta av gärningsmännen lider av psykisk sjukdom eller andra psykiatriska problem. De vanligaste diagnoserna är personlighetsstörningar och psykossjukdomar. Omkring 30 procent av männen begår självmord, eller gör självmordsförsök, i samband med brottet.
Allt fler fall av dödligt våld mot kvinnor i nära relationer rubriceras som mord och allt fler döms till livstidsstraff. I början av 1990-talet rubricerades närmare 7 av 10 fall som mord, jämfört med 9 av 10 fall i början av 2000-talet.
– För att minska det grova våldet mot kvinnor behöver samarbetet mellan olika instanser i samhället utvecklas. En sådan insats kan vara utökade behandlingsinsatser för män som misshandlar kvinnor, säger Mikael Rying vid Brå i en kommentar.
