Ett svenskt aktiebolag väckte talan vid Umeå tingsrätt och yrkade att ett försäkringsföretag med säte på Isle of man skulle förpliktas att utge drygt 48 000 kronor till aktiebolaget. Försäkringsföretaget invände att domstolen saknade rätt att ta upp tvisten. Frågan i Högsta domstolen är om det föreligger svensk domsrätt.
HD konstaterar inledningsvis att några allmänna bestämmelser om svensk domsrätt i förmögenhetsrättsliga tvister inte finns i nationell svensk lagstiftning. Däremot Bryssel I- förordningen tillämplig i förhållande till övriga EG-länder och Luganokonventionen som också gäller som lag här i landet.
Försäkringsföretaget har hemvist på Isle of Man och bedriver sin verksamhet där. På Isle of Man gäller ingen av de två nämnda konventionerna vilket innebär att frågan om svensk domsrätt ska avgöras med tillämpning av nationella svenska regler.
Då det inte finns någon särskild lagstiftning som är tillämplig på tvisten i det aktuella fallet får man avgöra om svensk domsrätt föreligger med analogisk tillämpning av forumreglerna i 10 kap rättegångsbalken. HD anser dock inte att det finns något stöd för att anse att svensk domsrätt föreligger i målet .
Det svenska aktiebolaget har i målet åberopat bestämmelsen i artikel 9.1.b i Bryssel I- förordningen enligt vilken talan mot en försäkringsgivare inte endast får väckas i svarandens hemviststat utan också, om talan väcks av försäkringstagaren i en annan medlemsstat, där käranden har sin hemvist. Aktiebolaget åberopar också artikel 10 i Bryssel I- förordningen enligt vilken talan omt en försäkringsgivare beträffande en ansvarsförsäkring får väckas också vid domstolen i den ort där skadan inträffade.
HD uttalar att behörighetsreglerna i Bryssel I -förordningen kan utgöra ett viktigt underlag vid bedömningen av om svensk domsrätt anses föreligga även i situationer där dessa regler inte är direkt tillämpliga. Huvudregeln enligt förordningen är dock att talan ska väckas där svaranden har sin hemvist. Undantagen i förordningen ska enligt HD tolkas restriktivt, vilket även gäller behörighetsreglerna vid försäkringstvister.
Vidare är den aktuella försäkringen i målet inte någon sådan ansvarsförsäkring som avses i 10 artikeln i Bryssel I förordningen. HD är också mycket tveksam till om det svenska aktiebolaget kan anses vara försäkringstagare i den mening som avses i artikel 9.1. b. Bryssel I- förordningen.
HD påpekar också att förordningen innehåller bestämmelser om erkännande och verkställighet av domar och att behörighetsreglernas utformning sammanhänger med förpliktelserna på det senare området. Därför är det enligt HD ”uteslutet att utan stöd i svensk lagstiftning generellt tillerkänna svensk domstol samma behörighet i försäkringstvister som enligt Bryssel I-förordningen helt oberoende av vad försäkringsavtalet gäller, vem som är försäkringstagare eller försäkrad eller var försäkringsgivaren har hemvist eller bedriver sin verksamhet.” Svensk domsrätt föreligger därför inte.
Härmed saknas anledning att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt. Hovrättens beslut i frågan ska stå fast.
