Här i Frankrike har vi nyligen haft både president- och parlamentsval. Rättsfrågorna har fått en relativt undanskymd plats i debatterna om landets identitet och framtid. Förutom ungdomsbrottslighet, straffskalor och polisernas antal och arbetsuppgifter så saknades rättsväsendets frågor på den politiska agendan.
Avsaknaden av saklig debatt och analys borde oroa, i Frankrike såväl som i Sverige. Det är definitivt inte en fråga enbart för jurister och andra experter utan för alla människor. Vi behöver alla skydd av våra rättigheter någon gång i livet och vi kan alla hamna i en situation där vi behöver kunna lita på att rättsvårdande myndigheter agerar på ett oberoende och professionellt sätt. Ingen av oss kan säkert veta när, var eller hur det kommer att ske. Kanske är det därför frågorna känns så abstrakta för de flesta av oss. Det är ungefär som med pensionen; särskilt när man är ung och frisk så vill man inte ägna tid åt en sådan sak. Det ordnar sig säkert. Vi bor ju i en rättsstat och vi betalar skatt, så något skydd har vi väl när den dagen kommer!
Politik är att prioritera. Allt kostar och det gäller att hitta den rätta balansen mellan olika viktiga områden. Kostnad måste vägas mot nytta, olika gruppers intressen och önskemål måste vägas mot varandra. Men det är inget nollsummespel. Dåliga ledare kan åstadkomma stor skada och lidande, det har historien lärt oss. Så har till exempel stora summor pengar satsats på förstörelsevapen och kapprustning. Till nytta för vem?
Men höga kostnader behöver inte vara likvärdigt med dyrt. Det beror på vad man får. Ett problem när man diskuterar kostnaden för rättsväsendet är att det är svårt att göra en uppskattning av vad ”orättvisa” kostar ett samhälle. Det finns mig veterligen ingen post i budgeten för ”denial of justice”. Var skulle den ligga, i så fall? Skulle den redovisas som en skuldpost på ett konto i Domstolsverkets budget under Justitiedepartements ansvar? Eller skulle den sättas upp som en kostnad i social- och sjukförsäkringen, eller som en post i skolans budget eller på något annat ställe? Kanske det rentav handlar om en icke mätbar storhet. (En udda detalj i sammanhanget är att Europarådets budget, där kostnaden för Europadomstolen ingår med cirka 50 miljoner euro, ligger i Utrikesdepartementet medan konsekvensen av en fällande dom i Europadomstolen oftast blir kännbar i de verksamheter, läs i domstolarna, som Justitiedepartementet ansvarar för.)
I regeringsarbetet tar budgetförhandlingarna en central plats. Varken i Frankrike eller i Sverige kan man finna någon självklar påtryckargrupp som talar för den rättssökande allmänheten. Visst gör Advokatsamfundet med sin generalsekreterare Anne Ramberg i spetsen en stor insats i den rättspolitiska debatten och mer punktvis intresseorganisationer som grupperar villaägare, cyklister, småbarnsföräldrar, brottsoffer, jägare eller fågelskådare för att nu nämna några exempel. Men i de skarpa budgetförhandlingar som föregår den slutliga budgeten är det svårt att tänka sig att någon står upp och talar för den som inte får sin talan prövad inom rimlig tid.
Vad är kostnaden för att ett brottsoffer inte får se gärningsmannen ställas till ansvar eller, som ett minimikrav, se att polis, åklagare och andra ansvariga gjort sitt yttersta för att saken utreds?
Vad är kostnaden för att en privatperson får vänta i många år på att få ett skadestånd utdömt till följd av att hennes motpart brutit ett avtal?
Den politiska retoriken måste någon gång landa i verkligheten. Det är bra att sätta fokus på att våldet mot kvinnor måste upphöra eller att ungdomsbrottslingar måste få straff anpassade till sin speciella situation men det får inte ske på bekostnad av annan rättskipning. Tvistemålen måste få ta den plats de förtjänar. Varje annan ordning skulle strida mot rättsstatliga principer och få allvarliga konsekvenser, särskilt på lång sikt, förutom att den skulle strida mot Sveriges internationella åtaganden.
Domarna i våra domstolar gör en solid arbetsinsats. Fler och fler arbetsuppgifter av alltmer skiftande slag läggs på dem. Nya ärendeområden, ny lagstiftning, internationalisering med krav på kunskap om internationell praxis, ökade krav på öppenhet från media och allmänhet, fortbildning, utbildning och arbetsledning av personal. Allt detta medför att nya och ökade krav ställs på domarna utan att motsvarande ökade resurser alltid ställs till deras förfogande.
Min slutsats blir att rättvisan måste få kosta. Den är inte dyr. Men vi måste anstränga oss att förstå och tydliggöra vad alternativkostnaden kunde bli.
