Det Parallella domsavtalet innebär att Bryssel I-förordningens regler ska tillämpas av Danmark och övriga medlemsstater på rättsliga förfaranden i medlemsstat som inleds från och med den 1 juli också när svaranden har sitt hemvist i Danmark, eller när övriga förutsättningar är uppfyllda. Övergångsbestämmelserna inkluderar även erkännande och verkställighet av medlemsstatsdomar där förfarandet inletts före den 1 juli, under förutsättning att behörigheten grundats på Bryssel- eller Luganokonventionerna eller om domrättsreglernas innehåll överensstämde med någon av dessa eller en annan tillämplig konvention.
Enligt det Parallella delgivningsavtalet ska stämningsansökan och andra handlingar inför en medlemsstatsrättegång från och med den 1 juli delges i enlighet med regelverket i Delgivningsförordningen.
De Parallella avtalen innebär även att Danmark omfattas av EG-domstolens behörighet att lämna tolkningsavgöranden avseende Bryssel I-förordningen och Delgivningsförordningen och måste därför både följa och begära sådana avgöranden när detta är tillämpligt.
Tidigare gällde enbart 1968 års Brysselkonvention gentemot Danmark, eftersom Danmark har reserverat sig mot Avdelning IV i EG-fördraget där det civilrättsliga samarbetet regleras. Följaktligen hade EG ingen kompetens i förhållande till Danmark att lagstifta på den internationella privat- och processrättens område. Det är naturligtvis väldigt otillfredställande att en medlemsstat faller utanför det processrättsliga samarbetet. I synnerhet när detta ska garantera tillträde de facto till rättvisa på den inre marknaden genom harmonisering av två annars mycket kostsamma förfaranden: erkännande och verkställighet av utländska domar samt delgivning utomlands. Det är också anledningen till Kommissionens initiativ att förhandla fram det Parallella domsavtalet respektive det Parallella delgivningsavtalet.
Carolina Saf
Gästskribent Dagens Juridik
doktorand i internationell privat- och processrätt
Stockholms universitet
Foto: Jan Reinerstam
