New Orleans, Louisiana.
Natten till lördagen den 27 augusti 2005 lämnade orkanen Katrina Floridas kust. Ovädret hade hittills kostat 11 människor livet. Väl ute på Mexikanska golfen tycktes dock det värsta vara över. Meteorologerna klassade ner ovädret till ”tropisk storm”. Riktningen spåddes mot nordväst. Men Ernest Svenson såg ingen anledning att evakuera. Att leva i New Orleans innebär att man vänjer sig vid orkanvarningar. Dessutom skulle hans dotter just till att fira sin 16-årsdag.
– Det verkade som om folk inte tog varningarna på allvar. Tidigare har jag evakuerat i Houston. I vanliga fall är det en resa på sex timmar, men när alla andra evakuerar samtidigt så tar det dubbelt så lång tid. Och när stormen sedan väl har gått förbi så får man lika lång resa hem igen, konstaterar han.
Det följande dygnet tilltog dock Katrina dramatiskt i styrka, uppgraderades först till orkan av den tredje kategorin. Snart även till den kraftigast tänkbara femte kategorin. Det innebär att medelvindhastigheten uppgår till hela 250 kilometer i timmen. Under några timmar var Katrina den våldsammaste storm som någonsin uppmätts i Mexikanska golfen. Orkanens centrum uppskattades nu till Mississippideltat, precis sydost om New Orleans. Meteorologinstitutet National Weather Service varnade för ”en potentiell katastrof”.
Då hade Ernest Svenson redan hunnit ångra beslutet att stanna.
– Men då var det för sent. Vi kunde inte komma säkra ut på vägarna.
Familjen barrikaderade sig bakom stormskydd och igenbommade fönster.
Stora delar av New Orleans ligger under havsnivån. Katrinas höga vindhastighet och låga lufttryck innebar en dramatisk höjning av havsytan så när orkanen nådde land bröts de livsviktiga skyddsvallarna. Uppskattningsvis 80 procent av landarealen dränktes i upp till sex meter djupt vatten.
I Ernest Svensons bostadsområde var följderna betydligt lindrigare.
– Framåt eftermiddagen tyckte vi att det hade lugnat ner sig. Visst, strömmen var borta och vi såg misstänkta plundrare åka runt på motorcykel här utanför. Huset hade fått lindrigare vind- och vattenskador. Ingenting vi såg tydde på att vallarna skulle ha brustit.
Totalt gav 53 skyddsvallar vika. Inspektioner i efterhand har visat att de var felkonstruerade och dåligt underhållna. Blott några kvarter från Ernest Svensons hem blev förödelsen snart uppenbar.
De följande dagarna förvärrades situationen kontinuerligt. TV-bilder från de här dagarna visar desperata människor simmande bland flytande döda kroppar i de översvämmade kvarteren.
En majoritet av New Orleans befolkning hade flytt från sina hem. Flera stora bostadsområden så gott som tömdes på invånare. Många kom aldrig tillbaka utan blev tvingade att starta om i andra delar av landet.
I mars 2007 var befolkningen 255 000, hälften så stor som före stormen.
Svenskättlingen Ernest Svenson kom lindrigt undan katastrofen. Men för honom blev den ändå ett skäl till uppbrott. Efter nästan 19 år på den stora New Orleans-byrån Gordon Arata McCollam Duplantis & Eagan bestämde han sig för att sluta.
– Katrina var en sådan extrem upplevelse. I skuggan av en sådan händelse förändras ens liv. Så var det för alla jag känner. Själv började jag fundera över mitt liv, kring möjliga förändringar. Jag är bofast här, min ex-fru och mina barn bor här. I annat fall hade jag nog flyttat.
Ernest Svenson valde att starta eget, med kontor i den egna bostaden.
– Tankarna hade jag haft i flera år. Men efter Katrina så kändes de definitivt mer uppnåeliga. Och det var ett bra steg för mig.
Han är bland annat inriktad på franchising. Bland klienterna finns restaurangkedjan Ruth´s Chris Steak House och snabbmatskedjan Popeyes.
– För mig var det ett framgångsrikt initiativ att starta eget. Men många advokater har fått ge upp, framför allt de med enmansbyråer.
New Orleans rättssystem har länge ansetts som ett av de minst utvecklade i hela USA. Alla åtalades rätt till försvar garanteras i de flesta stater genom ett system med public defenders, jurister som är hel- eller deltidsanställda för att fungera som ombud i rättegångar. Ett år före Katrina genomförde National Association of Criminal Defense Lawyers en studie där New Orleans myndighet för offentliga försvarare, public defenders, underkändes på nio och en halv av sammanlagt tio punkter.
Tidigare hade Justitiedepartementet, American Bar Association och flera andra institutioner dömt ut systemet i liknande ordalag.
Dane Ciolino är professor i straffrätt vid Loyola-universitet. Bekymrad redogör han för situationen:
– Myndigheten var underfinansierad, personalen var överbelastad. Nu håller vi på att bygga upp en ny organisation.
Verksamheten finansieras genom böter och andra avgifter. När staden tömdes på befolkning blev inkomsterna från till exempel parkeringsböter betydligt mindre än tidigare.
– Systemet har flera svagheter. Man skulle kunna hävda att det innebär att juristerna inte får betalt om deras klienter inte erkänner sig skyldiga. Jag tror verkligen inte att den attityden existerar, att de skulle be sina klienter att förklara sig skyldiga bara så att de själva ska få lön. Men incitamentet finns där. Det ser inte bra ut och man har inlett en översyn.
Varför använder ni den här typen av finansiering?
– Ingen politiker vill stå framför sina väljare och säga att de skänkt deras skattepengar till brottslingar. Därför.
Det lokala fängelset Orleans Parish Prison, OPP, var i samband med orkanen landets nionde största. I genomsnitt var 6000 fångar inspärrade här. När fängelset svämmade över fanns ingen färdig plan för hur dessa skulle evakueras. Efter stormen försvann därför tusentals människor i systemet. Ingen visste vilka som förflyttats vart. Det rörde sig både om häktade och dömda.
En annan försvårande omständighet var att en stor mängd bevisning förstördes i samband med vattenskador i domstolens förvaringsrum.
Rättegångshandlingar fanns i elektroniskt format, men dessa var inte tillgängliga under de första månaderna.
– Många människor som inte ens blivit dömda fick tillbringa över ett år i fängelse innan de kunde träffa en advokat. Det rörde sig om allvarliga brott till de som misstänktes för relativt lindriga brott och aldrig varit straffade tidigare. De föll genom springorna, helt enkelt. Och inte kunde de vända sig till någon domstol heller, alla var ju stängda, konstaterar Dane Ciolino.
Nu har de akuta problemen lösts, säger han. Men fortfarande råder kaos.
– Här i New Orelans har det fungerat så att domaren har tilldelats en offentlig försvarare som hanterar alla dennes mål. Det vanliga är ju annars att det är den åtalade som blir tilldelad ett ombud. Detta är grunden i problemet.
– Men de flesta domare här är nöjda med den nuvarande lösningen. De verkar tycka att processerna går smidigare på det här sättet.
Även civilrättsligt fick Katrina omfattande följder.
– Där märks det mest i den ökande ärendemängden. Stämningar mot den federala regeringen, mot försäkringsbolagen. Och mot ingenjörskårerna för att skyddsvallarna inte var tillräckligt underhållna.
En stor del av försäkringsmålen hanteras ytterst av storbyråer från New York och Washington, men lokala aktörer får också del i uppdragen.
Brian Privor förberedde sina argument väl. Till sist gav cheferna med sig. Under sex månader fick han ledigt från jobbet som biträdande jurist på 1 300-mannabyrån Morgan Lewis Washingtonkontor. Istället praktiserade han som offentlig försvarare i New Orleans. Han bytte ekonomisk brottslighet i näringslivets högsta sfärer mot den kafkalika juridiska byråkratin efter Katrina.
– På en så stor byrå som min är det svårt att få rättegångsvana. De flesta klienter gör upp innan målet har nått så långt. Delägarna höll med mig om att det här halvåret kunde vara ett bra sätt för mig att få sådan rutin. För egen del var det även ett sätt att försöka hjälpa till, säger Brian Privor.
Han blickar ut över Mississippi. Det skarpa solljuset reflekteras i vattenytan. Det här är hans sista dag i New Orleans. Praktikperioden har varit värdefull. Intrycken är många.
– När jag kom hit i november fanns det praktiskt taget ingen försvarar-myndighet. De var bara fyra personer, före stormen var de fler än 50.
Han säger att ”lönerna alltid har varit så låga att man knappt kan kalla det för lön”. Under det gamla systemet så kunde dock försvararna jobba deltid och komplettera med privata klienter som betalade bättre. Problemet var att de då tenderade att lägga mer tid på dessa klienter. Därför avskaffades deltidsjobben med följden att många slutade på grund av den låga ersättningen.
– Och då lönen är så låg är det svårt att locka folk. I princip finns det två kategorier, idealister och de som inte är tillräckligt begåvade eller erfarna för att få andra jobb. Min uppfattning är definitivt att idealisterna kraftigt dominerar, trots att cyniker och skeptiker brukar hävda annat.
Brian Privor har nästan bara jobbat med brott som ägde rum före Katrina. Han har många exempel på människor som fastnade i systemet:
– En spansktalande man som var här tillfälligt för att jobba anhölls efter ett slagsmål. Brottsrubriceringen var lindrig Men han skickades från fängelse till fängelse utan möjlighet att kommunicera med väktarna. Han satt inne 15 månader utan tillgång till advokat.
Ett annan klient hade dömts till ”Drug Court” efter ett tidigare brott. Han skulle regelbundet infinna sig i rättssalen för att intyga att han höll sig drogfri.
– När orkanen kom så tvingades han lämna sitt hem. Han flyttade till Houston. Därför var det svårt för honom att inställa sig i rätten. Men det gjorde ingenting, den var ju stängd ändå. Inte heller hade han någon att ringa för att meddela sin nya adress, allt var stängt. Under det följande året så öppnade domstolen på nytt. Drug Court-verksamheten drogs sakta igång. Det gjordes försök att skicka kallelser till honom. Men dessa visste han inte om på grund av flytten.
När mannen sedan flyttade tillbaka till New Orleans blev han snabbt anhållen för att ha
uteblivit från domstolsbesöken. Domaren hade utfärdat en häktningsorder men fick aldrig veta att mannen hade anhållits.
– I stället skickades min klient runt i systemet i fyra månader. Då tilldelades jag målet. Till sist fick jag honom fri, summerar Brian Privor.
Kedjade, med handbojor och brandgula overaller förs de tre fångarna in i rättssalen ”Earl J Amedee”. Över brösten står texten ”OPP Inmate”. Vaksamt inspekterar de församlingen. I jurybåset sitter en kvinnlig fånge som förstrött tvinnar en hårlock. En handfull åklagare konfererar inbördes. Någon av dem bläddrar i New Orleans Times-Picayune. Någon försvarare har ännu inte anslutit.
I domarstolen sitter Arthur Hunter lutad över en förteckning med dagens ärenden. Det senaste året har han gjort en rad utspel för att påverka det havererade rättssystemet.
Förra sommaren hotade han med att släppa hundratals fångar som inte fått försvarshjälp efter ett år. I sexton av fallen har han genomfört hoten, under starka protester från åklagarmyndigheten.
Han har beordrat guvernören till rättssalen för att förklara varför public defender-myndigheten inte får mer resurser.
”Lagstiftarna har låtit detta rättsliga helvete existera, ruttna och till slut koka över” motiverade han.
Ordern har hittills inte givit önskat resultat. Dock viss lokal uppmärksamhet.
Arthur Hunter lyfter för en sekund blicken. ”Ni kan ta av er kavajerna” uppmanar han de församlade åklagarna. Efter viss tvekan lyder en rödlätt man i 50-årsåldern. Övriga behåller sina på.
De tre kedjade fångarna visar sig vara misstänkta för marijuanainnehav. Ingen av dem har fått någon offentlig försvarare tilldelad. Arthur Hunter väljer att skjuta deras förhandlingar på framtiden.
På kontoret tycks luftkonditioneringen maximalt uppskruvad. Väggarna är fyllda av diplom och hedersbetygelser. Tidigare var Arthur Hunter polis stationerad i de mest brottsbelastade områdena. Juridik pluggade han på fritiden. 1996 blev han en av de 13 ytterst självständiga domarna vid New Orleans Criminal Court. Hans hus gick förlorat med Katrina. Numera pendlar han från Louisianas huvudstad Baton Rouge.
Sedan i våras har han på eget initiativ börjat lägga ut försvarsuppdrag på fristående advokater. Men han har inga illusioner om att detta är lösningen:
– Ingenting tyder på att Louisianas lagstiftande församling vill betala privata försvarare när de inte vill betala de offentliga.
– Situationen här handlar inte längre om brott mot medborgerliga rättigheter. Nu handlar det om brott mot mänskliga rättigheter. Jag hoppas att vi ska lyckas bygga ett rättssystem där alla delar fungerar. Men som domare skapar jag inga lagar. Jag kan bara följa dem.
Arthur Hunter gör en kortare konstpaus:
– Och konstitutionen garanterar alla medborgare rätten till en advokat.
”Do you know what it means, to miss
Det avvaktande banjospelet anas redan utanför Preservation Hall. Varje kväll klockan åtta uppträder husbandet Preservation Hall Jazz Band. Så har det varit ända sedan starten 1961. Månaderna efter Katrina innebar emellertid ett undantag, flera av de åldriga musikerna fick sina hem förstörda och tvingades flytta från staden.
Jazzen sägs ha skapats i stadsdelen French Quarter runt förra sekelskiftet. Sedan dess så är det intensiva musik- och nattlivet New Orleans kanske allra mest utmärkande drag. Men i förödelsen efter Katrina oroades många över att epoken kunde vara slut. Nöjeslivet hotades när turisterna avvaktade och invånarna flyttade.
Nu råder större optimism. De världsetablerade jazmusikerna Branford Marsalis och Harry Connick Jr har till exempel initierat välgörenhetsprojektet Musicians Village, ett nybyggt område främst riktat till olika musikkollektiv. Filmstjärneparet Brad Pitt och Angelina Jolie har uttryckt snarlika ambitioner.
Barer och nattklubbar har åter börjat öppna över hela French Quarter. Anrika Bourbon Street exploderar av kommersiella erbjudanden. Sprit, T-shirts, askkoppar med karikatyrer av Louis Armstrong. Souvenirbutikerna varvas med strippklubbar. En skyltar med att där finns ”1000 beautiful girls – and three ugly ones”
– Free admission, försöker en lågmäld inkastare.
En kille med baseballkeps marknadsför andra varor:
– You know, I got some of that good green, anförtror han.
När intresset uteblir rycker han på axlarna:
– Just telling ya.
Turisterna tycks dock ha hittat tillbaka till New Orleans. Krogutbudet är ytterligare ett tecken. I början av maj öppnade stadens 802:a restaurang. Då blev antalet lika stort som innan skyddsvallarna spräcktes – trots att invånarna nu är hälften så många. Den förändrade demografin är en förklaring. De välbeställda bor kvar. Det var framför allt enklare bostadsområden som drabbades av översvämningarna.
Ernest Svenson guidar oss runt:
– Det här området har aldrig varit ”prime real estate”, bedömer han i höjd med domstolsbyggnaden.
– Det är mycket brott här och fängelset finns precis i närheten.
Tvärs över gatan ligger ”Steve´s Bail Bonds” och ”Brad´s Bail Bonds” granne med två ytterligare borgenärsfirmor. Samtliga är öppna. ”Café Verdict” verkar dock ha stått övergivet under lång tid
Lakeview och Lower Ninth Ward var två av de stadsdelar som drabbades värst. Kvarter på kvarter på kvarter av vita småhus. Övergivna, igenbommade och nergångna. Många är nedklottrade. På dörrarna finns spraypaintade kors och siffror som “0” eller “1”. Ibland är siffran högre än så.
– När nationalgardespatrullerna sökte genom husen efter människor att försöka rädda så behövde de kommunicera med varandra. Genom att spraya tecken visade de att husen var genomsökta, vid vilket datum och vilken patrull som ansvarat för kontrollen. Siffran visar hur många döda kroppar de hittade därinne.
På väg in mot centrum skymtar det 20 våningar höga Charity Hospital. En närmare inspektion visar att det är helt öde
– Möjligen beror det på global uppvärmning, säger Dane Ciolino.
2006 beskriver han som ett mellanår.
– Men den här säsongen förutspås bli aktiv. Ännu vet vi inte vad som väntar.
Reportaget är ursprungligen publicerat i Legally yours 3/2007
