Den tilltalade har gjort sig skyldig till fem grova bedrägerier avseende sammanlagt ett belopp på cirka två och en halv miljon kronor. Han har tidigare dömts för likartad brottslighet och den aktuella brottsligheten har begåtts när han avvikit från avtjänande av fängelsestraffet för den tidigare brottsligheten. Handlandet har varit systematiskt men hovrätten anser till skillnad från tingsrätten att brottsligheten inte varit särskilt förslagen.
Hovrätten hänvisar till praxis från Högsta domstolen som i NJA 2000 s. 612 uttalat att det vid gradindelade brott är vanligt att strafftidens längd i de flesta fall ligger relativt nära straffminimum medan den övre delen av straffskalan utnyttjas mer sällan. Enligt hovrätten hänger det samman med att den övre delen av straffskala normalt inte är avsedd för mer ordinär brottslighet av det aktuella slaget utan för exceptionella fall som i praktiken inträffar mer sällan. Hovrätten konstaterar att det inte är vanligt att i rättspraxis finna avgöranden angående grova förmögenhetsbrott där strafftiden har bestämts till längre än ett eller ett par år.
I ljuset av den uppfattning om straffmätning som Högsta domstolen har gett uttryck för i sina vägledande avgöranden kan hovrätten inte finna att brottsligheten har ett straffmätningsvärde som uppgår till fem år eller ens i närheten därav. Hovrätten bestämmer fängelsestraffets längd till tre år.
Källa: Blendow Lexnova
