Detta mångsyssleri har näst intill upphört, åtminstone på de större affärsadvokatbyråerna, de med de mest prestigefyllda klienterna och de största uppdragen. Idag är nästan alla affärsadvokater – i alla fall efter några år i yrket – specialiserade. Exempelvis är det, enligt min erfarenhet, numera mycket ovanligt att en och samma jurist sysslar med både det som har kommit att kallas transaktionsjuridik och med processande. (Det finns förstås undantag, som exempelvis Claes Zettermarck på White Case, kanske landets mest framstående affärsadvokat, men många är de inte.)
Man kan naturligtvis ha olika åsikter om det önskvärda i den här utvecklingen. Med risk för att bli stämplad som romantiker och bakåtsträvare får jag erkänna att jag för egen del tyckte det var roligare när man kunde syssla med lite allt möjligt. Samtidigt är jag den förste att medge att specialiseringen har lett till större kompetens. Det säger sig självt att den som dag ut och dag in förhandlar företagsöverlåtelseavtal – för att ta ett exempel – blir bättre på det än den som gör det en gång om året. I själva verket är det väl så – för att uttrycka sig lite provocerande – att det numera är näst intill oansvarigt mot klienten att vara mångsysslare, när de advokater man möter vid förhandlingsbordet eller i rättssalen är specialister.
Än så länge har den här specialiseringen väsentligen ägt rum inom de stora affärsadvokatbyråerna: X har dumpat processandet och sysslar med transaktionsjuridiken; Y har gjort tvärtom. X är numera verksam i firmans M&A-grupp (eller dess aktiemarknadsgrupp eller banking and finance-grupp) och Y i dess tvistelösningsgrupp.
Frågan är dock om vi inte snart är framme vid nästa skede i utvecklingen – när transaktionsjuristerna och processjuristerna delar på sig även organisatoriskt.
Jag tänker så här. De stora affärsadvokatbyråerna tjänar sina största pengar på transaktionsjuridiken. Det är framför allt där man kan sysselsätta den ständigt växande skaran unga biträdande jurister, med due diligence-arbete och annat sådant. Det innebär förstås att byråerna försöker undvika ärenden som hotar möjligheten att ta den typen av uppdrag. De klientkonfliktsituationer som riskerar att uppstå om någon jurist vid firman tar ett uppdrag att företräda någon i en tvist eller – än värre ur det här perspektivet – att vara skiljeman (när ju båda parter blir utkonfliktade), blir ett problem.
I längden blir det förstås en svårhanterlig situation för den processjurist som inte tycker sig kunna – eller rentav inte tillåts – ta intressanta uppdrag. Det gäller inte minst uppdragen som skiljeman, som – förutom att vara stimulerande i sig – ofta är en förutsättning för att man på allvar skall betraktas som en kandidat till de tyngre ombudsuppdragen.
Jag tror därför att vi – åtminstone på lite sikt – kommer att få se en renodling, där de stora affärsadvokatbyråerna tar steget fullt ut och blir rena transaktionsbyråer (dock förstås med de specialister inom konkurrensrätt, arbetsrätt m.m. som behövs för att understödja kärnverksamheten), medan processjuristerna går sin egen väg och i stället samlas i egna (långt mindre) byråer, kanske med relativt nära – men inte klientkonfliktskapande – band till en eller flera transaktionsbyråer.
