Läste i somras att över en tredjedel av den nyligen framförhandlade EU-budgeten för kommande sjuårsperiod utgörs av transfereringar. Pengar som omfördelas internt inom Unionen. I klartext handlar det om 350 miljarder euro. Helt okontroversiellt, kan man tycka. Det är en logisk och försvarlig strategi att ta från de rika och ge till de fattiga. EU kan ju knappast fungera på sikt om de stora skillnaderna mellan medlemsstaterna vad avser ekonomiskt välstånd tillåts att bestå eller kanske till och med öka. Att de nya medlemmarna måste tillåtas att ”hinna ikapp” så fort det bara går ligger i allas intresse. Ett annat agerande skulle sannolikt leda till oönskade migrationer med sociala problem som följd.
Så långt hänger de flesta med. Men när denna så kallade ”cohesion policy” också leder pengar i den andra riktningen, tillbaka från Bryssel till de rika medlemsländerna som Frankrike, Storbritannien och Sverige blir det mer problematiskt. Även på svenska landsbygden kan man se skyltar med EU-flaggan som informerar att detta projekt delvis finansierats med EU-medel. Det handlar inte sällan om kulturprojekt som i och för sig är vällovliga och värdefulla. En glashytta renoveras och får nytt liv, en väderkvarn blir konstgalleri och så vidare. Det handlar alltid om en delfinansiering; EUs regelverk kräver att hemmaregeringen bidrar med merparten av de resurser projektet kräver. Regionala gränsöverskridande projekt får extra förmånliga villkor, vilket av vissa konspiratoriskt lagda EU-skeptiker tas till intäkt för att EU-projektets verkliga syfte är att radera ut nationalstaten, inget annat.
På frågan varför kulturprojekt i ”det gamla Europa” skall finansieras över EUs budget så kan man få svaret att det är ett viktigt sätt – kanske till och med enda sättet – EU kan göras synligt och konkret för medborgarna i denna del av Unionen. Budskapet är att Bryssel inte bara står för en stor byråkratisk apparat som utfärdar detaljregler om ditt och datt utan att det även kommer positiva saker därifrån. Glashyttan hade kanske aldrig renoverats om det inte varit för EU! Men då glömmer vi bort att EUs budget utgörs av skattemedel från européerna själva. Vi blir alltså lurade att tro att vi får ett mervärde när vi i själva verket stått för notan själva.
Mitt svenska hjärta klappade lite extra när jag förstod att Sverige tillsammans med Nederländerna och Storbritannien i budgetförhandlingarna föreslagit att de rika länderna skulle finansiera sina egna regionala projekt, utan inblandning av Bryssel. Tyvärr utan att vinna något gehör från de övriga kring förhandlingsbordet. Istället blev resultatet att ytterligare medel skall betalas till de rika medlemsländerna i program för att öka sysselsättningen och det mellanstatliga samarbetet, bland annat. Man tar sig för pannan och undrar varför reaktionerna inte blivit mer ljudliga. Kanske är det jag som missat något.
Vill vi verkligen bli lurade eller orkar vi inte reagera längre? Det är som om ett högt pris inte leder till krav på hög kvalitet. Har vi helt enkelt blivit så avtrubbade efter många år som lojala och solidariska skattebetalare eller är vi så övertygade om att våra folkvalda och tjänstemännen som arbetar för dem vet vårt bästa så att vi inte orkar informera oss längre om vad våra pengar används till? Lite sund misstro skulle inte skada här, tycker jag. Varför inte använda några av alla dessa miljoner till projekt som syftar till att göra medborgarna medvetna om sina rättigheter istället, inklusive rätten att veta vad skattepengarna går till? Översätt domar från Europadomstolen till svenska, ge ut handböcker om hur man ställer krav på sina lokala beslutsfattare och hur man går tillväga när man inte får några besked inom rimlig tid från myndigheter som på medborgarnas uppdrag har att förvalta det gemensamma bästa.
Menar vi allvar med att alla är lika inför lagen, vilket är en av de bärande idéerna bakom europakonventionen, är det ett rimligt krav att var och en får besked om sina rättigheter på ett språk hon kan förstå och hur man bär sig åt för att få rätt.
