I gryningen den 2 mars 2000 tog en kvinna farväl av sin man. Han var på väg till sitt arbete i grannbyn. De fem barnen sov och allt var som vanligt denna tidiga morgon.
Vid tiotiden samma dag hörde hon skottlossning. Hon blev orolig och sprang ut för att titta. Hon såg hur ett antal militärfordon besköts. Vid ettiden när skottlossningen upphört vågade hon sig ut på nytt. Hon fick höra att ryska soldater hade hamnat i ett bakhåll som antogs vara arrangerat av fientliga styrkor. Snart stod det klart att det rörde sig om ett förfärligt misstag; de stridande tillhörde alla samma sida. Över 20 soldater miste livet och ett trettiotal skadades i incidenten. En ”rensningsoperation” inleddes redan samma dag i grannbyn, varifrån attacken hade kommit.
Hennes man kom inte hem den kvällen. Hon har inte sett honom sedan dess.
Rykten spreds snabbt i den lilla byn. Över femtio personer hade gripits för förhör av den ryska militären. En bybo berättade för henne att han sett hennes man gripas av soldater. Mannen verkade ha ont, han hade förmodligen blivit slagen.
Några dagar senare, den 4 mars, fick hon höra att hennes man hade varit på väg hem då han stoppats av soldater. Han skulle ha varit vittne till hur soldaterna misshandlat och dödat två civila. När han försökt att stoppa dem hade han gripits. Soldaterna hade slagit honom, sparkat honom då han låg på marken, trätt en säck över hans huvud, slängt in honom i en bil och kört iväg.
Förgäves letade hon efter sin mans namn i listor över de gripna. I ett mardrömslikt sökande efter sanningen vände hon sig till myndighet efter myndighet, civila såväl som militära. Hon skrev flera dussintal brev, hon gick till fots 35 kilometer till distriktsåklagaren för att muntligen klaga på att ingen utredning gjorts. Vad hade hänt hennes man? Så, den 7 mars, fick hon veta att hennes man skulle friges klockan 11 samma dag. Hon begav sig till angiven plats, väntade till klockan 5 på eftermiddagen. Förgäves.
I juni fick hon besked av åklagaren att en utredning om misstänkt kidnappning inletts och att hennes man anhållits den 2 mars och tagits till en militärbas. Någon gång under detta förtvivlade sökande tvingades hon inse att hennes man sannolikt inte längre levde. Hon började leta efter hans kropp på platser där hon visste att andra offer för oroligheterna begravts. Hon såg inte mindre än 400 kroppar utan att finna sin mans.
Så en eftermiddag i augusti 2000 när hon är på väg hem blir hon stoppad av en maskerad man i militär uniform. Han säger att om hon vill veta vem som ligger bakom hennes mans försvinnande så skulle hon ta med sig 5000 rubel och komma tillbaka nästa dag. Hon gör det och får titta på en video där hon ser sin man bli sparkad och förolämpad av en rysk soldat. Datumet på videon visar 2 mars 2000. Hon får några stillbilder och en skiss över den plats där kvarlevorna av hennes man skall finnas. Mannen upplyser henne om att en videokopia finns hos åklagaren. Om hon vill ha videon så måste hon betala ytterligare 1000 USD. På något sätt lyckas hon skrapa ihop pengarna och köpa den 3 minuter långa videon. Senare får hon bekräftat av åklagaren att en kopia av videon ”antagligen” fanns i akten. Trots detta hände ingenting i utredningen som bollades mellan olika åklagarkontor. Den 28 juni 2001 förklaras hennes man som ”saknad” av domstol. Den 8 december får hon tillsammans med en utredningsman och en expert besöka den plats där hennes man senast sågs i livet. Vissa intressanta spår (kläder, kulor) återfinns och en utgrävning påbörjas men avbryts då man behöver en kamera för att dokumentera fynden. Hon tar bussen hem. Nästa dag får hon höra att utredningsmannen och experten aldrig kom fram till åklagarkammaren. Deras bil sprängdes i bitar på vägen dit och båda män omkom. Hon blev kallad till åklagaren och konfronterades där med två män, Mikhail och Zukhari, som anklagade henne för att ha varit involverad i sprängattentatet som dödat utredaren och experten. Hon upplyses om att hon bör sluta leta efter sin man om hon vill fortsätta leva och om hon är rädd om sina barn. Hon upplever hoten som reella och avstår från alla kontakter med rättsväsendet under en tid.
Den 15 augusti 2003, mer än tre år efter den där morgonen, skriver åklagaren till henne att utredningen lagts ner i brist på bevis. Det är dock klarlagt att hennes man hamnat i skottlossningen den 2 mars 2000 i närheten av grannbyn, att han blivit skadad och att han förts bort i en bil av okända män. Flera gånger blir hon illa bemött av åklagarens personal som kallar henne för ”mördare”.
Medan hon fortsätter att uppvakta myndigheterna mellan 2004 till 2006 blir hennes hälsa allt sämre. Hon lider av hjärtproblem och har drabbats av en stroke.
—————————–
Europadomstolen för mänskliga rättigheter fann att Ryssland brutit mot artikel 2 (rätt till liv), artikel 5 (rätt till frihet och säkerhet) artikel 13 (rätt till ett effektivt rättsmedel) och artikel 38 (prövning av målet och förlikning, i detta sammanhang svarandestatens skyldighet att lojalt medverka i Domstolens utredning) och dömde ut ett skadestånd på 50 000 euro.
—————————–
Detta hände i Pobedinskoye, Grozny, Tjetjenien i det 21 århundradet (not). För många av oss som lever i Sverige idag är krig och förtryck något abstrakt. Något vi ser på bio eller läser om i tidningen eller i historieböckerna i skolan. För Asmart Boysayeva och hennes fem barn är det i högsta grad konkret. Det kan inget skadestånd i världen ändra på.
Vi är många som har mycket att vara tacksamma för och aktivt värna. Det sköra, grundläggande och långt ifrån självklara tillstånd vi kallar fred, till exempel.
Strasbourg i oktober 2007
Elisabet Fura-Sandström
————————
Not. Händelseförloppet är fritt återgivet från Europadomstolens dom Baysayeva mot Ryssland, given den 5 april 2007, nr 74237/01.
