I förra veckan dömde en enad Svea hovrätt de två så kallade Stureplansprofilerna till fyra års fängelse för grov våldtäkt. Offret, en 19-årig kvinna, uppfattades av hovrätten som helt trovärdig, varför hennes berättelse jämte stödbevisning i form av dokumenterade skador och ett inspelat SOS-samtal i direkt anslutning till övergreppet låg till grund för den fällande domen. Uppspelningen av SOS-samtalet åberopades som bevisning av åklagaren först i hovrätten. Målet avgjordes i enlighet med den sedan 1 april 2005 reviderade sexualbrottslagen.
Sedan Stockholms tingsrätt ogillat samma mål tidigare i våras har sexualbrottens handläggning debatterats i stort sett överallt – i dags- och kvällstidningar, i tv-soffor, på internet i allt från bloggar till chatrum, vid kaffebordet på arbetsplatser, genom demonstrationer på offentliga platser m.m. Och det alla naturligtvis vill ha svar på är vad som i allmänhet skall krävas för att en åtalad gärningsman skall kunna fällas i den här typen av mål. Frågan är långt ifrån enkel att besvara, vilket i många medier skapat en frustration mellan inte bara allmänhet och jurister, utan även internt mellan jurister, där försvararsidan liksom åklagarsidan debatterat för sin respektive uppfattning utifrån sina praktiska arbetssituationer. Vissa jurister hävdar dessutom å ena sidan att det är under all kritik att oskyldiga döms medan andra hävdar att det är oacceptabelt att skyldiga går fria. Den juridiska debatten är med andra ord uppdelad i två läger, vilka båda tenderar att dra längre och längre ifrån varandra. Hur har det blivit så här? Och hur skall polis, åklagare, advokater och domstolar förhålla sig i sitt vardagsarbete till den sexualbrottsdebatt som nu rasar?
Det finns säkert flera nyanserade svar på denna fråga, men en sak är säker – det är framförallt en fråga om att vidmakthålla allmänhetens förtroende för den rättsskipande processen. Det är nämligen oerhört svårt att förklara för allmänheten att vad som kan uppfattas som rättvist ute i samhället inte alltid får genomslagskraft i rättssalen. Jurister brukar själva beskriva detta fenomen i ordalag som att ”rättskipning inte är detsamma som rättvisa” utan snarare ett utslag av vad som bevisats i varje enskilt fall. Den springande punkten är således bevisningen. Och rättens bevisvärderingsregel är enkel. För att en person skall fällas till ansvar för ett brott krävs att det är ställt utom allt rimligt tvivel att just den personen har begått den aktuella gärning. Det skall i stort sett vara uteslutet att någon annan än den misstänkte begått gärningen. Det är åklagaren som har bevisbördan för att styrka brott. Försvaret å andra sidan skall inom ramen för processen göra domstolen uppmärksam på eventuella tveksamheter i åklagarens bevisföring. Kan det konstateras att det finns luckor i den av åklagaren åberopade bevisningen skall domstolen hellre fria än fälla. För verksamma jurister inom rättsskipningen är nämnda bevisregler helt klara spelregler för vardagsarbetet, men för allmänheten kan samma regler uppfattas som orättvisa – särskilt i det enskilda fallet. Det är således mycket frustrerande att upptäcka hur dessa för jurister odiskutabla bevisvärderingsprinciper till viss del bidrar till att undergräva allmänhetens förtroende för rättsväsendet.
Hur skall vi då gå till väga för att vidmakthålla allmänhetens förtroende för rättskipningen? Låt oss stanna kvar i den nu aktuella sexualbrottsdebatten. Det som alla, både allmänhet och jurister, verkar vara eniga om är att det är bevisningen i det enskilda fallet som skall utgöra grundstenen i rättens bedömning av ett fall. Hur byggs då denna bevisning upp?
Vem har det initiala ansvaret för att bevisningen skall bli så bra som möjligt i det enskilda fallet?
Jo, dessvärre är det den person som kanske precis varit med om det värsta som någonsin har hänt henne, dvs. offret/målsäganden. Vad offret berättar är det absolut viktigaste i processen eftersom det just är denna berättelse som styr formuleringen av åklagarens skuldyrkande avseende gärningsmannen. Alla andra omständigheter vid sidan av målsägandens berättelse, vilka förhoppningsvis talar i samma riktning som det offret berättar, utgör s.k. stödbevisning. Stödbevisningen kan således uppfattas som minst lika viktig som offrets berättelse, men det är fortfarande offrets egna trovärdighet som utgör grunden för hela åtalet. Att lägga den initiala makten över den kommande rättskipningen på offret kan naturligtvis uppfattas som oerhört betungande, särskilt mot bakgrund av vad offret varit med om. Men det finns inget annat sätt. Vikten av att omgående ta kontakt med polis kan därför inte nog understrykas. Att få sina skador, både skador härrörande från själva övergreppet men även eventuella avvärjningsskador, dokumenterade av medicinskt skolad personal liksom säkring av biologiska spår såsom DNA härrörande från t.ex. gärningsmannens kroppsvätskor är oerhört väsentligt. Vi behöver inte gå särskilt långt tillbaka i tiden för att konstatera att en väsentlig bevisförbättring har skett i skenet av möjligheten att säkra biologiska spår. Innan DNA-tekniken började tillämpas var det i många fall inte ens möjligt att bevisa att ett samlag ägt rum mellan den utpekade gärningsmannen och offret, särskilt i de fall där det inte fanns några skador dokumenterade. Avsaknaden av möjlighet att säkra biologiska spår ledde till att många målsäganden inte ville medverka i förundersökningen eftersom de uppfattade sig som helt utlämnade. Allt som fanns att vidgå var ju målsägandens berättelse. Användningen av DNA-tekniken i våldtäktsärenden har således inneburit en väsentlig förbättring i antal ärenden där målsäganden medverkar och där lagföring sker. Ett undantag är dock de fall där målsäganden kanske lever tillsammans med gärningsmannen och har blivit utsatt för övergrepp under en längre tid. I sistnämnda fall kvarstår dessvärre problemet med brist på stödbevisning i de allra flesta fallen.
Åklagarmyndigheten, framförallt genom Åklagarcentrum i Göteborg, arbetar kontinuerligt med att internutbilda sina anställda avseende bl.a. hur åklagare kan förbättra sitt förundersökningsledarskap i sexualbrott. Rent generellt kan dock sägas att ju tidigare en anmälan når åklagaren, desto tidigare i processen kan åklagaren t.ex. skapa sig en bild över ärendet och eventuellt göra en framställan till domstolen om att ett målsägandebiträde skall förordnas som stöd till offret. Stödet från ett målsägandebiträde kan inte bara leda till snabbare och bättre förhör med offret utan det torde även finnas bättre förutsättningar att genomföra s.k. videoförhör med målsäganden. I detta sammanhang bör även framhållas att offrets berättelse även kan föranleda att en brottsplatsundersökning vidtas för att säkra biologiska spår m.m. Målsägandens initiala medverkan är således A och O.
Men det kan även finnas anledning att ändra perspektivet en aning – från målsäganden till en utpekad och misstänkt gärningsman. Att säkra spår på målsägandens kropp framstår kanske som helt naturligt, men hur förhåller det sig med gärningsmannen och gärningsmannens kropp? Kanske kan det finnas anledning att även så snabbt som möjligt kroppsbesiktiga en utpekad gärningsman för att eftersöka eventuella avvärjningsskador eller DNA-spår härrörande från offret. Att t.ex. kamma en utpekad gärningsmans könshår har visat sig framgångsrikt ur sistnämnda perspektiv. Att korsvis hitta biologiska spår härrörande från både gärningsman och offer på respektive persons kropp är en mycket intressant aspekt. Målsägandens initiala agerande kan således även här radikalt förändra förutsättningarna för lagföring av ett enskilt övergrepp, särskilt genom åklagarens möjligheter att besluta om tvångsmedel avseende en misstänkt gärningsman.
Så frågan är om inte det senaste halvårets debatter i Stureplansmålet faktiskt lett fram till något positivt – nämligen att allmänheten fått en inblick i hur svårbevisade sexualbrotten faktiskt är för åklagaren i det enskilda fallet. För oavsett hur orättvis eller rättvis en domstols bevisvärdering uppfattas, sett ur allmänhetens perspektiv, så finns det en viss skillnad mellan rättsläget när tingsrätten respektive hovrätten dömde i Stureplansmålet – nämligen SOS-samtalet. Den 19-åriga kvinnans samtal till larmcentralen åberopades av åklagaren som ytterligare bevisning i hovrätten och detta samtals innehåll kunde på sitt spontana och icke-tillrättalagda vis direkt ”ta med” hovrätten till en 19-årig kvinnas desperata samtal från Östermalms torg sent en natt tidigare i år. Mot bakgrund av Stureplansmålet är således frågan om inte debatterna faktiskt lett fram till en handlingsregel för personer, som om det vill sig riktigt illa hamnar i en likartad situation som den nyss nämnda 19-åringen, en så kallad Stureplansregel.
Stureplansregeln – en enkel handlingsregel som kan förena den enskildes och rättskipningens intresse i det initiala skedet av en förundersökning i ett sexualbrottsärende. Om Du har blivit offer för en våldtäkt ta Dig snabbt efter övergreppet till en plats som Du upplever som säker. Stanna där. Ring SOS. Låt därefter förundersökningen ha sin gång, men begär att få stöd av ett målsägandebiträde så snart som möjligt.
Du förtjänar inte att gå igenom de första kritiska timmarna och dagarna ensam.
