Internet har lett till en explosionsartad utveckling av barnpornografin dvs. dokumenterade sexuella övergrepp på barn. Mellan åren 1997 och 2007 har antalet sidor med barnpornografi på Internet ökat med 1500 %, enligt vicepresident i EU-kommissionen Franco Frattini. Barnpornografikonsumenter efterfrågar i ökande takt allt grövre material med övergrepp på allt yngre barn. Bara i Sverige finns 5000 sajter på Rikskriminalpolisens spärrlista, som ligger till grund för den blockering av kommersiella barnpornografiska hemsidor, som verkställs av de större svenska Internetleverantörerna.
ECPAT Sverige välkomnar därför förslaget om en skärpt lagstiftning mot barnpornografi. Många av förslagen överensstämmer med de förändringar ECPAT Sverige förespråkat under en längre tid, för att sätta barnets rätt till skydd mot sexuell exploatering i första rummet i enlighet med FN:s Barnkonvention. Det är dock beklagligt att utredaren inte i alla avseenden använt möjligheten att sätta barnets rätt till absolut skydd mot sexuell exploatering främst.
En skärpt lagstiftning mot barnpornografi måste ta sikte på att barnpornografin utgör del av den organiserade globala brottsligheten, som tjänar abnorma summor på den kommersiella sexuella exploateringen av barn. FN uppskattar att handeln med människor, som den tredje mest lönsamma kriminella verksamheten, efter vapen och narkotika. För att svensk barnpornografilagstiftning ska bli ett användbart redskap är det viktigt att samtliga perspektiv belyses, inte minst de bakomliggande drivkrafterna. Grundorsaken till att barnpornografin existerar är att barnpornografikonsumenter, däribland svenska, efterfrågar bilder på sexuella övergrepp på barn. I samma stund som barnpornografi efterfrågas säljs barn i Östeuropa eller i Asien till människohandlare för produktion av nya övergreppsfilmer i realtid eller dokumenterade former. När svenska barnpornografikonsumenter önskar yngre barn och grövre övergrepp, tjänar detta som direktiv för producenterna. Det rör sig om en global handel med internationella drivkrafter. Vuxna skapar en efterfrågan där barn är det hett eftertraktade utbudet, och den organiserade brottsligheten profiterar på att vara mellanhand. Barns kroppar kan mycket lönsamt användas för flera syften – som varor i den globala människohandeln, att tjäna turister i barnsexturism och att skildras våldtagna i dokumenterade övergrepp, som säljs dyrbart till Svensson över Internet. Barnpornografi kan således inte enbart betraktas som en enskild människas harmlösa fantasier, en argumentation som tyvärr förekommer än idag.
Det är också viktigt att i detta sammanhang belysa konsekvenserna av konsumtionen av barnpornografi. I den nyligen redovisade barnpornografiutredningens underlag påvisas återigen den tydliga kopplingen mellan barnpornografibrottet och förövarens egna sexuella övergrepp mot barn. Barnpornografiutredningens undersökning visar att i cirka hälften av domarna (åren 2001-2005, 156 av 303 st) har den dömde begått någon annan brottslighet än barnpornografibrott. Av dessa (156 st) är 71 % (dvs 110 st) dömda för sexualbrott mot barn. Med andra ord; i samtliga (303) domar dömdes drygt en tredjedel av de dömda för annat sexualbrott mot barn. I drygt en tredjedel av de 110 domarna, var det begångna sexualbrottet riktat mot samma barn som utsattes för barnpornografibrottet. Två tredjedelar av domarna riktar sig alltså mot ett annat barn än det som utsattes för barnpornografibrottet. Det är således uppenbart att det föreligger en risk för att en person som begår barnpornografibrott också kan begå egna övergrepp mot andra barn.
Mot bakgrund av de starka kopplingarna till grov organiserad brottslighet är det i enlighet med alla tänkbara internationella åtaganden och beslut, både önskvärt och nödvändigt att åtgärda all hantering och involvering i sådan brottslighet med högsta prioritering och kraftfullt juridiskt sanktionera brotten så att de markerar brottets allvarliga karaktär. Kopplingen till egna sexualbrott mot barn visar att man inte kan se brottet som en egen företeelse. Att utredningen inte finner någon anledning att förändra straffskalan vad gäller någon form av barnpornografibrott är mycket anmärkningsvärt.
Gradindelningen och påföljder
I ovannämna undersökning framkommer att innehav av barnpornografiska bilder, då det rör sig om ett ’mindre’ antal bilder, bedöms av domstolarna vara ringa barnpornografibrott. I cirka en fjärdedel av de brott som bedömdes som ringa, bestod innehavet av fler än 100 eller 200 bilder. På ringa barnpornografibrott följer dagsböter. Barnpornografibrott av normalgraden är i majoriteten av fall innehavsbrott av enbart bilder eller bilder och filmsekvenser, men i utredningen framkommer att i 36 % av normalgradsbrotten hade också någon annan typ av brott förekommit såsom spridning, överlåtelse, skildring av barn i pornografisk bild. Som brott av normalgrad bedömdes även ett innehav bestående av 140 000 bilder. På barnpornografibrott av normalgraden följer som utredningen visat (i 64% av fallen), vanligtvis villkorlig dom jämte dagsböter.
Vad gäller grovt barnpornografibrott (i samma undersökning) har i nästan samtliga fall (89 %) den grova formen motiverats av att den tilltalade befattat sig med bilder där barn utsätts för särskilt hänsynslös behandling. Exempelvis har bilderna avsett ett mindre barn som utsätts för penetreringar av olika slag, att barnet varit bundet eller på annat sätt berövats rörelsefriheten eller att barnet utsatts för grovt våld / sexuellt övergrepp. I majoriteten av de grova fallen bedöms påföljden till fängelse. Endast i ett av de grova barnpornografibrotten överlämnades den dömda till rättspsykiatrisk vård, och i två andra fall blev påföljden skyddstillsyn i förening med särskild behandlingsplan. Således har domstolarna i tre fall beslutat om en påföljd som inkluderar någon form av vård för den dömde (inte inkluderat vårdmöjligheter på sluten anstalt). Av de 16 fall där man dömt till fängelse, dömdes majoriteten till minimistraffet sex månader. Endast i fem fall överskred man minimistraffet och dömde i ett fall som högst till ett år och tio månaders fängelse.
Högsta Domstolen har i två avgöranden från 2003 och 2002 tagit ställning i frågan om vilken påföljd som grovt respektive normalt barnpornografibrott bör föranleda. Högsta Domstolen uttalade att påföljd för grovt barnpornografibrott bör generellt sett vara fängelse. För brott av normalgraden ansåg majoriteten i HD inte att fängelse skulle följa, men två skiljaktiga domare menade att fängelse borde följa på brott av normalgraden. Som en konsekvens av Högsta Domstolens uttalande har många brott av normalgraden i ökande utsträckning sanktionerats med villkorlig dom och dagsböter, och en minskande andel sanktionerats med fängelse. Denna utveckling är givetvis mycket olycklig. Det är därför anmärkningsvärt att barnpornografiutredningen inte tar tillfället i akt och föreslår en förändring av denna praxis, en hållning som inte ens enade Högsta Domstolens ledamöter.
Ur ett barnrättsperspektiv och för att kunna motverka brottet effektivt, behövs en skärpning vad gäller påföljderna som döms ut för samtliga former av barnpornografibrottet. För alla förfaranden med och hantering av barnpornografi, ringa eller normalgrad, bör påföljden fängelse följa. Man bör ta bort formen ringa barnpornografibrott. Varje bild på ett barn i pornografisk framställning är en kränkning. Varje förfarande med en sådan bild bör därför sanktioneras med en frihetsberövande form. För att gärningsmännen ska ha en möjlighet att förändra sitt beteende, och för att förebygga kommande brott, bör man i samtliga fall av barnpornografibrott utdöma om inte frihetsberövande (inom vilken förövare kan få vård), så åtminstone en påföljd i förening med någon form av vårdföreskrift. Det torde knappast behöva sägas att dagsböter är en olämplig påföljd.
För den grova formen av brottet bör minimistraffet höjas och maximistraffet likaså. Att utdöma påföljder i enlighet med dagens praxis för inte minst de grova formerna av barnpornografi är oförenligt med både FN-instrument och EU:s rambeslut.
Enligt Barnkonventionens fakultativa protokoll om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi skall varje konventionsstat belägga sådana brott med lämpliga straff som beaktar deras allvarliga beskaffenhet. Att sanktionera drivkraften bakom barnpornografi med dagsböter för de allra flesta formerna av brotten kan omöjligen låta sig förenas med detta åtagande. Enligt EU:s antagna rambeslut om bekämpande av sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi (2003) bör vissa allvarliga former av barnpornografibrottet beläggas med straffrättsliga påföljder med ett längsta frihetsberövande om minst 5 till 10 år. Även om det svenska maxstraffet är höjt till 6 år för att efterleva rambeslutet, kommer domstolarna aldrig i närheten av straffskalans övre del.
Det talas ofta om att domstolarna måste använda den övre delen av straffskalan när det gäller våldsbrott, men varför omfattar inte den diskussionen barnpornografi? Man undrar vilken karaktär av grova barnpornografibrott som domstolarna väntar på och sparar den övre delen av straffskalan till. Det fanns stora skäl till att förvänta sig bra mycket mer av en barnpornografiutredning som vill skärpa lagstiftningen. Genom domstolarnas bedömning av brottets svårhetsgrad och val av påföljder bagatelliserar den dömande makten barnpornografibrottet. Ett brott mot barn av denna karaktär är ett brott mot alla de grundprinciper som den svenska rättsstaten vilar på. När ska de svenska domstolarna markera detta genom att utdöma strängare och mer ändamålsenliga straff? Det är anmärkningsvärt att en utredning som påstår sig ha barnet i fokus inte kraftfullt tar avstånd från det förhållningssättet och föreslår straffskärpningar.
Kvalificerat tittande och resurser
ECPAT välkomnar utredningens förslag om att sk. kvalificerat tittande på barnpornografi på Internet, ska kriminaliseras. Kvalificerat tittande utgörs enligt förslaget av en person som mot betalning, enligt en uppgjord plan, vid upprepade tillfällen, i stor omfattning eller på annat liknande sätt skaffar sig tillgång till en barnpornografisk bild. I förslaget som det ser ut idag, exkluderas tyvärr tittande på enstaka bild som inte sker mot betalning. Även sådant tillfälligt tittande bör kriminaliseras för att man ska få ett konsekvent och heltäckande förbud. Varje enskilt tittande bör vara kriminaliserat för att signalera att allt tittande på barnpornografi är olagligt. Det är dags för en nolltolerans av all hantering av barnpornografiskt material!
Avgörande i sammanhanget är att polisen ges tillräckligt med resurser för att kunna ta denna fråga på allvar. Ofta finns hundratusentals bilder, det förekommer t.o.m. miljontals bilder hos en enda individ, av vilka polisen väljer ut att granska och analysera kanske endast ett fåtal. Det har också hänt att domstolarna inte orkat titta på hela underlaget av barnpornografiska bilder. Polisen hinner alltså inte granska alla bilderna och kanske viktigaste och allvarligaste av allt, barnen på bilderna identifieras inte.
Mer att önska
Det finns fler områden där utredningen inte presenterar åtgärder som sätter barnet i bästa i fokus. Barnpornografibrottet är ett brott i första hand mot barnet som är utsatt, varför det hör hemma i kapitel 6 om sexualbrott. Utredningen innehåller inget förslag om att flytta brottet från 16:e kapitlet om brott mot allmän ordning. Återigen bekräftas synen på barnpornografi som skiljt från offret på övergreppsbilderna. Att se brottet som ett brott mot allmän ordning är en förlegad syn där barnets integritet inte sätts i första rummet. Oavsett om barnet är identifierat eller inte så har barnet rätt till att inte kränkas. Varje hantering av en sådan bild innebär en kränkning av ett barns rätt enligt Barnkonventionen till integritet, hälsa och liv. Den svenska strafflagstiftningen måste med kraft markera vad brottet handlar om. Det handlar om en fundamental samhällsattityd; denna värsta form av brott mot barn måste markeras och sanktioneras med kraft. Sexuell exploatering av barn är enligt internationella normer de allra värsta formerna av kränkning av barnets rättigheter. Lagstiftningen påverkar attityder och det är viktigt att brottet finns i rätt kapitel i Brottsbalken där det hör hemma. ECPAT Sverige saknar vidare ett ändringsförslag i undantaget om försvarlig gärning. De föreslagna ansvarsfrihetsgrunderna som utredningen föreslår, kan försvaga skyddet för barn som är mellan 15 och 18 år. Det finns alltså fortfarande mer att önska.
Sverige har gjort ett åtagande att följa Barnkonventionen och dess principer om barnets absoluta skydd mot kommersiell sexuell exploatering. Detta åtagande måste genomsyra utformandet av det nya straffstadgandet. Med de liggande förslagen verkar möjligheten att bekämpa efterfrågan genom en effektiv brottssanktionering, utebli.
Thomas Bodström, ordförande ECPAT Sverige
Sandra Atler, jurist ECPAT Sverige
