Aktiebolagslagens bestämmelser om tvångsinlösen ger den som har mer än 90 procent av aktierna i ett aktiebolag rätt och skyldighet att lösa in resten av aktierna. Tvångsinlösen är ett främmande inslag i aktiebolagslagen som i övrigt är en marknadsekonomisk reglering. De traditionella motiven för tvångsinlösen är att institutet ger möjlighet för majoritetsägare att organisera sitt ägande rationellt samt att det utgör ett skydd för minoritetsägare. Gustaf Sjöbergs ekonomiska analys försöker renodla de samhällsekonomiska motiven för en tvångsinlösenrätt.
Tvångsinlösen kan bli aktuellt i tre typfall. Vid offentliga uppköpserbjudande, när en aktieägare äger mer än 90 procent av aktierna i ett bolag och tvångsinlösen fungerar också som minoritetsskydd på det viset att institutet erbjuder en möjlighet för minoritetsägarna att komma ur sitt ägande.
Tvångsinlösen ska enbart tillämpas i det första fallet anser Gustaf Sjöberg. Om tvångsinlösen begränsas till att vara en rätt för den som genom offentligt bud nått över 90 procent av aktierna i ett bolag är sannolikheten störst för att de samhällsekonomiska målen med institutet nås och dessutom är de konstitutionella betänkligheterna minst, menar han.
Sjöberg menar också att tvångsinlösen inte alls bör gälla för slutna bolag. Med slutna bolag menas bolag vars aktier inte är föremål för någon omfattande omsättning och vars förhållandevis få aktieägare även är inblandade i driften. Ofta har ägarna investerat större delen av sina pengar och även sitt känslomässiga engagemang i bolaget. Av dessa skäl finns det inte förutsättningar att en statlig tvångsåtgärd kan bidra till relationen. Eftersom tvångsinlösen har påtagliga brister som minoritetsskydd bör institutet inte behållas i den minoritetsskyddande arsenalen.
