När jag läste juridik i Lund för länge, länge sedan tillhölls jag att inte ”kvälja dom” (= inte klandra av domstol meddelad dom), särskilt inte en dom som kom från Högsta domstolen. Klander borde förekomma, lärdes det ut, bara i vetenskapliga sammanhang och då med iakttagande av saklighet, stringens och sans. På den tiden var jag en väluppfostrad juris studerande, som inte hade andra ambitioner i yrkeslivet än att nogsamt följa givna förhållningsregler. Jag trodde då att det var bäst förenligt med karriären.
Högsta domstolen meddelade den 10 december 2007 en frikännande dom ( B 4554-06) rörande grovt bedrägeri, som jag har svårt att låta bli att klandra. Jag känner mig inte längre bunden av några förhållningsregler gällande det olämpliga i att i icke vetenskapligt sammanhang klandra en dom. Och jag har karriären bakom mig.
Målet rörde en man som vid hela 25 tillfällen under tiden den 3 januari 1997 till den 2 augusti 1999 lurat till sig socialbidrag på sammanlagt 115 980 kronor genom att oriktigt intyga att han inte haft någon inkomst. Både tingsrätten och hovrätten dömde mannen för grovt bedrägeri. I Högsta domstolen aktualiserades det om det verkligen kunde vara riktigt att döma honom för grovt brott och om inte varje fall av ansökan med oriktiga uppgifter borde bedömas som ett brott. Denna fråga var av stor praktisk betydelse. Preskription hade nämligen inträtt för vanligt bedrägeri. Och, finner Högsta domstolen, sedda var för sig kan ingen av gärningarna betecknas som grov. Och det sammanlagda beloppet är inte tillräckligt högt för att döma för grovt bedrägeri.
Det är lätt att sympatisera med riksåklagaren som för sin del ansåg att mannen skulle dömas för grovt bedrägeri med hänsyn till bl.a. de begränsade kontrollmöjligheterna inom bidragssystemet och till gärningsmannens systematiska missbruk av detta system.
I den allmänna samhällsdebatten är frågan het om vad det innebär att våra socialförsäkringssystem utnyttjas på felaktiga grunder. Bara de som är i behov av stöd och berättigade till dem ska komma i åtnjutande av bidrag. Om många människor på felaktiga grunder systematiskt skor sig på bidragssystemen, riskerar dessa att falla ihop.
När jag kommer till en passus i Högsta domstolens domskäl i mål B 4554-06 känns det för mig väl formaljuridiskt och mindre verklighetsförankrat. Jag läser: ”DM (den tilltalade, min anm) har under mer än två och ett halvt års tid använt sig av systemet för socialbidrag på ett otillåtet sätt. Gärningarna utgör en serie av likartade brott. Det finns emellertid inte något stöd för slutsatsen att han redan från början har handlat enligt en brottsplan eller i övrigt någon grund för att de inledande gärningarna skulle ha kunnat ses som delar av ett systematiskt brottsligt förfarande.”
Jag läser om och om igen och jag häpnar. För andra än för berörda ledamöter i Högsta domstolen tror jag att det är uppenbart att fråga är om en brottsplan, som är lika enkel som effektiv. Den går nämligen ut på att fylla i ansökningshandlingar med oriktiga uppgifter i syfte att lura till sig pengar genom att utnyttja socialbidragssystemet på andra behövandes bekostnad. Och detta har satts i system. Från första stund till sista. I allt fall enligt min icke formaljuridiska eller vetenskapliga bedömning.
Sven-Erik Alhem
