Jag har varit anställd på universitet i över tjugo år. Nu har jag arbetat på advokatfirman Vinge i ett år. Det är mycket som är likt men mer som är olikt. Den mest påtagliga skillnaden är hur arbetsgivarna mäter mina arbetsinsatser.
På advokatbyrån får jag varje månad ett utdrag av vilket det framgår hur mycket pengar jag dragit in till byrån. Med ett enkelt överslag kan jag då bedöma om jag ”går ihop”, dvs. om de intäkter jag genererat täcker mina lönekostnader. På advokatbyrån kan jag enkelt se om den tid jag lagt ner är ineffektiv – alltså om jag lagt ner mycket tid på sådant som inte genererar intäkter. Nästan dagligen får jag feedback från mer erfarna kolleger på vad jag gjort som är bra respektive dåligt; rak kommunikation som är skoningslös och rättvis (nästan alltid).
På universitetet finns det schabloner. Man skall som professor årligen under ett visst antal timmar och med en viss fördelning undervisa, forska, handleda doktorander, ägna sig åt administration samt sprida information till allmänheten. Varje år sker en uppföljning som i stort sett bygger på att jag själv redogör för hur många timmar jag ägnat åt respektive verksamhet. Det finns inget tidrapporteringssystem och därför måste arbetsgivaren lita till mina uppgifter om vad jag har ägnat mig åt. Det finns inget egentligt kvalitetsutvärderingssystem och arbetsgivaren har endast dimmiga föreställningar om i vad mån min forskning och undervisning varit av god kvalitet. Universitetet ger alltså de anställda stort förtroende.
Sammanfattningsvis: På advokatbyrån är uppföljningen exakt och sker med täta intervaller. På universitetet är den summarisk och sker endast en gång årligen. Vilket är bäst?
Det är naturligtvis individuellt vilket system man trivs bäst i. Själv föredrar jag advokatbyråns. Instinktivt trodde jag att det skulle vara svårt att trivas med att hela tiden bli utvärderad och bedömd. Men faktum är mätandet skapar harmoni.
Det förtroende som universitetet ger innebär ett stort ansvar men också en stor osäkerhet. Jag får aldrig ett kvitto på om universitetet får valuta för mig. Jag kan aldrig känna mig säker på om jag motsvarar förväntningarna dels eftersom förväntningarna inte är preciserade, dels eftersom jag inte får någon skarp feedback på mina prestationer. Jag kan inte veta om jag borde jobba mer eller om jag kan dra ner lite på takten. Jag kan inte heller veta om jag borde omfördela min tid mellan de olika arbetsuppgifterna eller ändra arbetssätt.
På advokatbyrån är det fantastiskt tillfredsställande att få bekräftat att jag bidrar positivt till advokatbyråns vinst. Det är också bra att få veta om man inte lever upp till förväntningarna, så att man kan fråga sina kolleger hur man bör agera för att förbättra sig. I och med att rapporteringen sker med så täta intervaller kan jag kvickt ändra inriktning om jag märker att jag är på väg åt fel håll.
På universitetet kan det ta tiotals år innan man får sådan feedback att man inser att det är läge att ändra arbetssätt. De flesta får nog aldrig sådan feedback under ett helt arbetsliv.
Jag har hört personer beskriva advokatvärlden som hård, omänsklig och cynisk. Jag anser tvärtom att det är mer humant att kontinuerligt och transparent ge de anställda information om hur de presterar, än att under en försåtlig täckmantel av förtroende i praktiken hindra folk från att utveckla sin inneboende potential.
Det är humant att låta de anställda tidigt i arbetslivet kunna bedöma om de bör ägna sig åt annan verksamhet. På advokatbyrån hymlar man inte med vad det är som i första hand mäts; förmågan att bidra till byråns lönsamhet (naturligtvis i kombination med krav på god kvalitet och kollegialitet). På universitetet tror jag inte ens att man har klart för sig vad det är man önskar få ut av personalen. För att skapa arbetstagare med gott självförtroende och arbetstrivsel är det viktigt att arbetsgivaren kommunicerar vad han förväntar sig och om man lever upp till förväntningarna. Först då har man en rimlig möjlighet att bedöma om man trivs med arbetet och om man är villig att anpassa sig till kraven.
Under det gångna året på advokatfirman Vinge har jag för första gången i mitt ganska långa arbetsliv kunnat känna trygghet i vad som förväntas av mig och fått känna glädjen i att leva upp till förväntningarna. Det kanske inte håller i sig. Om jag inte vill, kan eller orkar anpassa mig till förväntningarna så mår både jag och Vinge bäst av att jag slutar och ägnar mig åt något annat. Det är inte cyniskt och omänskligt. Det är humant och bygger upp starkt självförtroende på sikt. Det är väldigt roligt att vara verksam på en arbetsplats där kollegerna har grundmurat och befogat gott självförtroende.
På universiteten finns det alltför många personer som i onödan har dåligt självförtroende. Det tror jag delvis beror på att det saknas effektiva utvärderingsmetoder. Häri ligger en potential till stor förbättring för många statsanställda jurister.
