I rapporten har ett flertal relevanta yrkesgrupper som till exempel socialtjänsten, polisen, kommunala förvaltningar och politiker, intervjuats beträffande hur det primärpreventiva arbetet bedrivs kring mäns våld mot kvinnor i nära relationer men också vilka lämpliga åtgärder de anser bör vidtas i arbetet.
– Skälet till att undersökningen har genomförts är att klarlägga varför denna fråga, i jämförelse med andra folkhälsoproblem, får ett så knapphändigt utrymme i det förebyggande arbetet och i folkhälsoarbetet överhuvudtaget. Rapporten syftar i första hand till att utforska vilka tankar, föreställningar och erfarenheter som viktiga aktörer har inom området, säger Hensing.
Ett viktigt steg i det primärpreventiva arbetet är att i första hand bryta den tystnad och skam som råder inom fältet och rapporten syftar således delvis till att utgöra en bra utgångspunkt för samtal och dialog.
Rapporten pekar på att anställda vid myndigheter som i olika sammanhang möter utsatta människor har rollen som nyckelpersoner i det förebyggande arbetet.
– Dessa nyckelpersoner uttrycker sig dock ha en okunskap och en osäkerhet inför ansvaret, säger Hensing.
I de fall där åtgärder vidtas riktas de normalt mot skolan. Flera internationella studier har dock visat att åtgärder med syftet att minska mäns våld mot kvinnor i nära relationer som vidtas i skolor har kortvariga effekter.
– Vi menar att det primärpreventiva arbetet när det gäller våld i nära relationer måste nå vuxna via arbetsplatser, media, hälso- och sjukvården, politiken, ideella organisationer och så vidare, säger hon.
– Vi hoppas att rapporten hoppas kan bidra till att framhålla hur relevanta aktörer tänker i frågan samt att sätta fingret på centrala områden där insatser behöver genomföras. Vi hoppas också att rapporten skall bidra till att ge andra aktörer begrepp och kanske en och annan ”AHA-upplevelse”.
Även en tydlig lagstiftning som reglerar frågan är av betydelse. I detta avseende är Sverige väl utvecklat med sin kvinnofridslagstiftningen. Som ett led i det primärpreventiva arbetet är det dock av stor betydelse att kvinnofridsbrott också sanktioneras i enlighet med gällande lagstiftning.
– Det primärpreventiva arbetets största brist är framförallt att det knappast pågår överhuvudtaget, säger Hensing.
I studien identifierades begreppet ”spridning av ansvar”, vilket snarast innebär att ansvar inte tas utan att frågan hänskjuts vidare. – Deltagarna i intervjun konstaterade att, ”jovisst vi har ett ansvar men det finns andra som har ett större sådant”, fortsätter hon. I rapporten omnämns detta fenomen vid ”frisbee-fenomenet”, vilket innebär att frågan inte vill landa på någons bord utan ständigt skickas vidare.
Vid sidan av att tystnaden måste brytas i frågan är det således av avgörande betydelse för att nå utveckling och resultat avseende det primärpreventiva arbetet mot våld i nära relationer att aktörer på området går från ord till handling.
Text: Åsa Persson
