På morgonen den 21 december 2007 passerade jag en gräns mellan två medlemsstater i Europeiska Unionen. En tämligen vardaglig händelse om det inte varit för omständigheten att det ena landet tillhörde Schengen-samarbetet sedan tidigare medan det andra landet just tillträtt detta utvidgade samarbete inom Europa. Vi, de första gränsöverskridarna efter förändringen som i princip innebär att gränskontrollen tagits bort, togs emot av det nya Schengen-landet med pompa och ståt. En blåsorkester underhöll och barnen fick ballonger. Media i de nya Schengen-länderna var fyllda av positiva rubriker, artiklarna andades glädje och framtidstro. Många skribenter uttryckte en stolthet över att äntligen tillhöra väst, på riktigt. Kritiska röster fanns förvisso. Inte så få uttryckte en oro över risken för ökad brottslighet när utlänningar fritt kan komma in i landet. Men generellt kunde konstateras att det var en stor och i huvudsak positiv nyhet.
Svenska media å andra sidan, i den mån man rapporterade över huvud taget, syntes mera fokusera på det förstärkta gränsskyddet i de länder som numera utgör EUs yttre gräns och den strikta kontroll icke-EU-medborgare har att underkasta sig när de vill passera den gränsen. Självklart bör vi passa oss för att skapa en ”Fästning Europa” dit endast de redan rika och privilegierade har tillträde. Att bygga på de redan existerande skillnaderna mellan rika och fattiga kan bara öka spänningarna i världen utan att lösa några problem på sikt.
I Tyskland var statschefen ute och firade med folket och tv-kamerorna var självklart där för att odödliggöra ögonblicket.
Skillnaden i attityd är inte förvånande. I Sverige har vi haft förmånen att leva i fred så länge att såren läkt. De flesta av oss (dock långt ifrån alla) har inte själva erfarit hur det är att leva i en totalitär regim och/eller i ett land ockuperat av främmande stats militär. Men just det minnet lever kvar i Estland, Lettland, Litauen, Ungern, Polen, Malta, Tjeckien, Slovakien och Slovenien som nu tagits upp i Schengensamarbetet. Och i Tyskland vet alla vad en gräns kallad järnridån kan innebära av förtryck, mänskligt lidande och död. Så inte att undra på att de firade när den sista delen av muren föll, bildligt talat.
För någon tid sedan tog jag mig ut i skidspåret för första gången denna säsong. Vilken härlig känsla att sträcka ut i naturen även om det snöade ymnigt och glidet kunde ha varit bättre. I Strasbourg där jag bor finns inga skidspår men väl i bergen som omgärdar den dal där staden ligger. Man kan åka skidor i Vogeserna på den franska sidan och i Schwarzwald på den tyska. Vi väljer oftast den tyska sidan eftersom den är närmare och bättre organiserad. På morgonen kan sugna åkare logga in på hemsidan och med webkamerans hjälp själva avgöra hur snöläget och övriga förhållanden är. Ett elljusspår finns tillgängligt för alla som löser en biljett för 1,50 euro i en liten automat. Skriftliga instruktioner för betalning och annat man kan behöva inklusive hur man åker skidor (!) finns på tyska, franska och engelska. I skogen råder ordning och skidlöparna håller solidarisk till höger och hälsar artigt vid möte. Inget klampade av fotgängare i spåret här, inte! På den franska sidan är det lite mer osäkert. Finns det någon snö? Är det mycket folk? Är det spårat?
För oss skidåkare spelar det ingen roll om skidspåret ligger i Frankrike eller Tyskland. Vi märker knappt att vi passerar en nationsgräns om det inte vore för bilens navigationssystem, som med en mekaniskt klingande röst hälsar välkommen till det nya landet. Många människor i regionen passerar denna gräns varje dag, för att handla, arbeta eller roa sig. Strasbourg och Kehl ligger på var sin sida om Rehn endast 10 minuters bilfärd från respektive stadskärna. Tyskland eller Frankrike blir en fråga om kynne och lust. Vill vi ha ordning och reda eller föredrar vi att chansa och kanske satsa på en bra lunch istället? Vi är så vana vid att inte behöva tänka i termer av gränser och kontroller att vi inte reflekterar längre. Vi kan helt bekvämt låta våra idéer om nationella särdrag avgöra. Så har det inte alltid varit men idag har vi lyxen att odla våra fördomar om nationella särdrag. Vi ser det vi vill se, utan rädsla eller oro.
Enligt encyklopedin Wikipedia är en gräns en beteckning på något som skiljer två områden, konkreta eller abstrakta, från varandra. Ofta används gränser för att skilja på olika geografiska områden, men gränser kan definieras för i princip alla mätbara storheter. Så långt Wikipedia.
Man kan fundera på om Europa är ett geografiskt område (javisst) och en mätbar storhet (förmodligen) men går det att identifiera en europeisk identitet? Frågan är aktuell och relevant på många sätt till exempel i diskussionerna kring utvidgningen av Europeiska Unionen. Opinionsbildare och redaktörer lägger ut texten kring frågan om Turkiet med sin i huvudsak muslimska befolkning är europeiskt. Eller om Ryssland med sin helt egen definition av rättssäkerhet och mänskliga rättigheter är en del av Europa. För dig som är intresserad av frågan om Europas identitet finns mycket att läsa, inte minst i dagspressen.
Jag har just läst boken ”A People’s Histroy of the European Court of Human Rights” av Michael D. Goldhaber, som jag varmt vill rekommendera. (Fotnot: Rutgers University Press, 2007) Det är en spännande bok om mänskliga rättigheter och om några personers dramatiska livsöden. Men boken ger även ett utanförperspektiv på Europa och konstitutionella frågor. Författaren, som är amerikan, jämför Europadomstolen för Mänskliga Rättigheter med USAs högsta domstol och gör en del intressanta iakttagelser av hur dessa båda domstolar löst likartade frågor. Han resonerar även en del kring Europas identitet och konstaterar att de flesta européer betraktar sig i första hand som tyskar, svenskar eller fransmän och först i andra hand, möjligen, som européer. Varför känner vi oss inte som européer, frågar Goldhaber. Han har sökt svaret hos de personer han intervjuat för sin bok, många av dem framgångsrika klaganden i Europadomstolen. Han har inte fått något entydigt svar vilket knappast förvånar. Men han drar den intressanta slutsatsen att ett skäl till att den europeiska identiteten är så ytlig är att det inte finns några europeiska media. Tidningar och tv/radio intar i huvudsak ett nationellt perspektiv i sin rapportering. Fundera på den idén ett slag och du kommer förmodligen fram till att han har rätt. Visst rapporterar svenska tidningar och tv om vad som händer i Bryssel och Strasbourg (alltför sällan) men nästan uteslutande utifrån ett svenskt perspektiv. Blir det bättre eller sämre för oss i Sverige med ett nytt fördrag, med euro istället för krona, med en avreglering av apoteksmonopolet, med ett gränsöverskridande polisarbete och så vidare i all oändlighet. Sällan eller aldrig med utgångspunkten om det är bättre eller sämre för Europa, trots vår egen hårt arbetande Margot Wallström. Visst, det finns Financial Times, Time, Newsweek, Business Week och Wall Street Journal som alla har en imponerande Europabevakning men dessa tidningar läses av en upplyst elit, intresserad av ekonomi och andra samhällsfrågor. Men för att vi alla skall känna oss som européer behövs något helt annat. Schlagerfestivalen nämns av Goldhaber som exempel på ett kulturellt fenomen som möjligen får oss att känna oss som européer, åtminstone för några timmar. Eller idrottstävlingar där Europa tävlar mot USA i golf…
Massimo D’Azeglio, en italiensk nationalist som levde och verkade på 1800-talet lär ha sagt: ”Vi har skapat Italien – nu måste vi göra italienare.” Kanske gäller samma sak för Europa. Enligt Goldhabers analys måste nationella massmedia utvecklas för att detta skall ske. Men jag är inte säker på att européerna kommer att vänta på etablerade media. Kanske tar de saken i egna händer med hjälp av bloggar och andra fenomen som blivit möjliga genom ny teknik.
Strasbourg i januari 2008
Elisabet Fura-Sandström
