Vi som ägnar oss att processa i kommersiella tvister uppträder i typfallet inför skiljenämnder. Någon gång då och då händer det dock att även sådana tvister avgörs av domstol, framför allt i fall där det inte finns något avtal i botten (och därmed heller ingen skiljeklausul).
Det som slår en är de stora skillnaderna mellan de två tvistelösningsformerna.
Först tidsaspekten. Skiljeförfarandena är det i regel en väldig sprutt på. Ofta är tvisten slutligt avgjord inom ett år efter påkallelsen. I domstol, däremot, går det nästan alltid segt, t.o.m. väldigt segt. Man får vara glad om tingsrättsdomen meddelas inom tre år från stämningsansökan (i alla fall i Stockholm). Och sedan ligger målet i åtminstone ytterligare ett år i hovrätten. Inte sällan tar det ännu längre tid.
Till detta finns förstås många förklaringar. Men jag tror att en grundförklaring är resursbristen. Domarna är helt enkelt alldeles för få och har alldeles för mycket att göra. Och inte blir det bättre av att regering och riksdag nu – vilket i och för sig är välbehövligt – har gett ökade resurser till tidigare led i rättskedjan, alltså polis och åklagare. Det leder till fler brottmål, fler häktningar etc. Jag vet inte exakt hur regelverket ser ut men jag föreställer mig att sådana mål i princip alltid går före de kommersiella tvistemålen, som ju ”bara” handlar om pengar. Så i fortsättningen – i takt med att dessa förstärkningar får genomslag – kommer det väl att ta ännu längre tid att föra fram ett vanligt fordrings- eller ersättningsmål till dom, oavsett hur många miljoner det är som står på spel.
Jag får en känsla av att regeringen inte förstår – eller i vart fall inte bryr sig om – att domstolarna är på väg att hamna i vanrykte som tvistelösningsinstans på det kommersiella området. Om man läser i den senaste statsbudgeten talas det vackert om hur viktigt det är att mål avgörs i rimlig tid, men det verkar mest vara snack och väldigt lite verkstad. Såvitt jag förstår finns det från regeringens sida ingen ambition att tillföra domstolsväsendet de resurser som skulle behövas för att domstolarna ens hjälpligt skulle kunna hantera de kommersiella tvisterna. Det är förvånande att en borgerlig regering tillåter detta fortsatta förfall.
Sedan sakkunskapen. Skiljenämnden sätts samman – med inflytande från parterna (i praktiken parternas advokater) – i det enskilda fallet, bl.a. utifrån vilken slags materia det är som skall prövas. Om man har en tvist som gäller t.ex. värdepappersrättsliga frågor kan man som skiljeman utse en advokat med stor erfarenhet av den typen av frågor. Man kan – kort och gott – välja skiljemän som är hemtama inte bara med tillämpliga regler utan också med den kommersiella miljö i vilken tvisten har uppkommit. Det ökar förstås möjligheten för att man skall få bästa möjliga kvalitet i prövningen av tvistefrågan.
I domstol, däremot, får man den man får. I regel är det fortfarande goda jurister som sitter på domartjänsterna (låt vara att man har skäl att oroa sig för framtiden även på den punkten med tanke på hur usla domarlönerna är jämfört med de löner som betalas på de större affärsjuridiska byråerna). Däremot är domarna sällan väl förtrogna med den typ av frågor som kommer upp i de lite mera avancerade kommersiella tvisterna. Och framför allt är de typiskt sett helt obekanta med den kommersiella miljö där tvisterna uppstått. För att ta ett exempel: För ett tag sedan var jag ombud i en tvist som gällde s.k. aktielån (blankning). Den domare som ledde den muntliga förberedelsen (det blev aldrig någon huvudförhandling) var nog en god jurist i och för sig, men det framgick med all önskvärd tydlighet att hon var helt utan kännedom om den aktuella kommersiella miljön och de regelverk som gäller där. Det blir ju lite udda – om man säger så – när alla som uppträder i rättssalen är väl förtrogna med materien utom just den person som skall bestämma utgången
Ytterst beror nog även dessa brister till stor del på för lite resurser. Domarna tvingas vara sådana mångsysslare att de helt enkelt aldrig blir bekanta med det slags frågor och den kommersiella miljö som dyker upp i den typ av tvister vi talar om. Och när de väl får några sådana tvister på sitt bord har de alltför lite tid att ordentligt sätta sig in i frågorna.
Det har därför – sammanfattningsvis – blivit hög tid för regeringen att följa upp satsningen på andra delar av rättsväsendet med rejäla resursförstärkningar till domstolarna.
