Maria Abrahamsson korsade slutligen ”skräckbarriären” tidigt den 17 augusti 2001. Det hände i en direktsändning i P1 Morgon. Som relativt nyanställd på Svenska Dagbladets ledarsida skulle hon debattera polisens agerande vid kravallerna under EU-toppmötet i Göteborg ett par månader tidigare. Motståndare var SVT-profilen Janne Josefsson.
– Jag visste givetvis vem han var, och vilken terrier han kan vara. Och jag förstod att det bara fanns ett möjligt sätt att agera. Genom att vara lika dum mot honom som han var mot mig.
I efterhand upplevde Maria Abrahamsson att hon lyckades.
– Jag vann den debatten. Han var oförskämd mot mig, och jag var oförskämd tillbaka. Ingen kunde säga att han hade plattat till mig, snarare tvärtom. Det gav en viss mersmak. Om han hade mosat mig hade jag säkert haft svårare att resa mig upp.
Idag är Maria Abrahamsson en av Sveriges mest kända kriminalpolitiska opinionsbildare. Hon är ledarskribent på Svenska Dagbladet – och flitig debattör i radio och tv. Regelbundet medverkar hon till exempel i nyhetspanelen i SVT:s Gomorron Sverige.
När hon var yngre hade dock framträdanden av det slaget varit omöjliga.
– Än idag kan jag förbluffas över att jag vågar sticka ut hakan och bråka med folk. När jag var yngre fick jag närmast dödsångest när jag skulle tala inför en grupp.
Svårigheterna med att hålla föredrag höll i sig ända in på juristlinjen.
– För att undvika såna situationer lekte jag, som så många andra neurotiker, med tanken att man alltid kunde låtsas svimma.
Med tiden tränade hon bort obehagskänslorna.
– När jag väl började formulera mina åsikter, och när man tycker att de egna argumenten är väldigt bra, så är det också kul att få uttala dem, och sprida dem. Jag brukar tänka att har du fruktan för någonting så har du också lust att övervinna samma sak. Det gäller bara att ta sig förbiden där skräckbarriären.
Gick det verkligen så enkelt att bli av med blygseln?
– Enkelt var det inte, men man kan ju öva sig på att framträda. Förr hade SVT 24 flera studioprogram med paneldiskussioner, de är nedlagda nu. Jag vet en hel del som betraktade de programmen som ett slags övnings-TV. Det var inte så många som tittade, det spelade inte så stor roll om man gjorde bort sig. Och i Gomorron Sverige känns det som att man är med i en mysig familj. Vi sitter där i soffan och har ingen känsla av att det finns hundratusentals tittare.
Maria Abrahamssons ledareväcker ofta starka känslor. Inte minst när de behandlar genusforskning och statligt finansierade feministiska projekt.
– Jämställdhetspolitiken är ett av mina favoritämnen. I den debatten finns inslag av feministiskt förtryck. Jag ställer inte upp på att kvinnor ska betraktas som offer och att män är skurkar i alla läger.
2004 fick hon två hotfulla anonyma mail, skickade via regeringskansliets server. De hade skickats av en tjänsteman, som för övrigt senare åtalades a lurat staten på över 1,5 miljon kronor genom att bevilja sig själv bidrag till icke-existerande genusprojekt.
Får du ofta hatiska mail från läsare och TV-tittare?
– Som kvinna är man mer utsatt för negativa kommentarer. Men det handlar inte bara om griniga gubbar. Många kvinnor kan vara fruktansvärt elaka. Och de är så utseendefixerade.
Ur minnet citerar hon två färska läsarreaktioner:
– ”Du har så fula ögonbryn att jag håller på att skratta ihjäl mig varje gång jag ser dig” var det en som skrev. ”När ska du byta din knarkfrissa?”stod det i ett annat brev. Tyvärr är det sällan de går på mig för mina åsikters skull, sån kritik är lättare att svara på.
Efter närmare 90 universitetspoäng, i ämnen som presshistoria, sociologi och socialantropologi, beslutade sig Maria Abrahamsson för att överge journalistplanerna.
– Jag hade en förhoppning om att komma in på Journalisthögskolan via en fil kand men insåg att det projektet nog var omöjligt.
Därför framstod juristlinjen som ett alternativ.
– Jag såg likheter mellan journalistiken och juridiken, att man använder språket som verktyg.
1991 tog hon examen med ambitionen att bli polischef.
– För det krävdes att man hade suttit ting och trots att jag hade bra betyg så räckte de inte, om jag inte ville flytta till Norrland. Och det ville jag inte.
Det tidiga 90-talets lågkonjunktur slog hårt, även mot jurister. Maria Abrahamsson tog ett tillfälligt jobb i en juridisk bokhandel. Vid den tiden blev hon tipsad om att den nyblivna moderata justitieministern Gun Hellsvik sökte brevskrivare.
– Jag ringde upp och erbjöd mina tjänster. I februari 1992 började jag. Det var mer av en slump än av mörkblå övertygelse. Jag hade ingen politisk bakgrund. Gun Hellsvik tyckte att det räckte att jag hade allmänborgerliga värderingar. Det var ett kul sätt att komma in i den politiska miljön.
Du hade aldrig varit med i MUF?
– Inte alls. Det gjorde att jag togs emot med viss skepsis av de andra politiska tjänstemännen, många av dem hade trimmats ihop redan i ungdomsförbundet.
Efter hand växte ansvaret. Från att ha varit renodlad brevsvarare fick hon nu skriva utkast till Gun Hellsviks debattartiklar och tal.
– Det var spännande att upptäcka att juridik och politik hänger ihop. Att lagstiftningens innehåll är ett resultat av vilken politisk majoritet riksdagen har. Det blev en aha-upplevelse.
N
är den borgerliga regeringen förlorade valet 1994 bad Gun Hellsvik att Maria Abrahamsson skulle följa med till det moderata riksdagskansliet, som politisk sekreterare. Där jobbade hon för partiets 15 riksdagsledamöter i justitie-, konstitutions- och lagutskottet. Framför allt genom att ta fram arbetsunderlag, skriva motioner, interpellationer och artiklar. Möjligheterna att påverka var stora. Många av motionerna tog hon själv initiativet till.
– Nu var det få av dem som blev lagstiftning. Men några saker kan jag skriva på mitt eget konto. Jag tror att jag bidrog till att straffet för övergrepp i rättssak höjdes till åtta år och blev jämställt med mened. Och så fick jag ett antal ledamöter att skriva under en motion om att vallokalerna ska få hålla öppet ända till 21 när man röstar till EU-parlamentet, vid riksdagsvalen stänger de en timme tidigare.
Hur tänkte du där?
– EU-valet hålls på våren, då kvällarna är ljusare. Det var ett sätt att förebygga att folk skulle låta bli att rösta. Nu hinner fler hem från sommarstugan. Men röstdeltagandet är ju ändå väldigt lågt, så visst, man kan ifrågasätta hur mycket den extra timmen är värd.
Du jobbade med Gun Hellsvik under större delen av 90-talet. Hur var det?
– Både lätt och svårt. Och väldigt lärorikt. Hon visste vad hon ville, det är det långt ifrån alla politiker som gör. Hade hon då en annan åsikt så var det lite småsvårt att rubba henne i hennes föreställning. Då fick man ju ge sig.
Efter fem år på riksdagskansliet blev Maria Abrahamsson erbjuden en provanställning på Svenska Dagbladets ledarredaktion, en arbetsplats hon fortfarande är kvar på.
– Efter allt spökskrivande blev driften att skriva i eget namn allt starkare.
Med ledarskribentskrivandet kändes det som att cirkeln slöts. Jag fick möjlighet att förklara den många gånger träiga juridiken som många människor kanske inte förstår eller tar till sig, trots att den berör så många.
Jobbytet skedde inte utan svårigheter.
– Du blir skadad av att skriva riksdagssvenska. Det är fyrkantigt och byråkratiskt. Jag hade idéer och åsikter men som färsk ledarskribent fick jag kämpa hårt med att lätta upp språket, så att mina texter inte lät som inlagor.- Och som politiker måste man vara tvärsäker. Det behöver man inte som ledarskribent. Min första chef på Svenskan, Håkan Hagwall, sa: ”Du vet inte allt – och det är det inte heller någon som förväntar sig”.
Ledarsidan har beteckningen obundet moderat. Själv har Maria Abrahamsson lämnat partiet.
– Det är ett par år sedan, och hänger inte bara ihop med svårigheter att acceptera omläggningen till de nya moderaterna. Den samlade svenska borgerligheten sympatiserar jag däremot starkt med. Sidans funktion är att bilda opinion och driva utvecklingen framåt i borgerlig riktning, inte nödvändigtvis moderat.
Hur har du nytta av juridiken?
– Jag har kvar mitt intresse för, om inte all juridik, så i alla fall stora delar av den. Det är klart att det påverkar mig i mitt val av ämnen att bevaka och skriva om.
Som specialiserad på kriminalpolitik följer hon bland annat de medialt mest uppmärksammade rättegångarna.
– Nu senast har jag till exempel skrivit om tingsrättsdomarna i Kungsholmsmordet och om den senaste utvecklingen i styckmordsfallet. Naturligtvis har jag nytta av straffrätten i de här sammanhangen. Och när juridiken blir för avancerad för min del så har jag ett kontaktnät av experter som jag kan vända mig till.
Hon upplever att de politiska partierna åsiktsmässigt inom rättspolitiken ligger väldigt nära varandra.
– Ta integritetsfrågan där både socialdemokraterna och alliansregeringen vill ha mer övervakning, även när det inte finns misstanke om brott. Den enda vattendelaren är synen på livstidsstraffet. Vänstern, ett ambivalent socialdemokraterna och möjligen kristdemokraterna är för att livstidsbestämningen ska skrotas medan moderaterna än så länge håller benhårt emot.
Vad beror utvecklingen på?
– Kriminalpolitiken har blivit typisk mittenpolitik. De flesta människor tycker att det finns alldeles för få poliser utanför storstäderna, och partierna håller med. Det är inte längre en profilfråga för borgerligheten.
Ge exempel på bra rättspolitiker.
– Vänsterpartiets Alice Åström är duktig på att argumentera och har ett insiktsfullt sätt att angripa frågor, att jag sen tycker att hon hamnar fel åsiktsmässigt är en annan sak. Och Johan Pehrson, folkpartiets förre kriminalpolitiske talesman, var bra på att föra ut sitt budskap. Han var jämbördig med Thomas Bodström.
Vilka frågor engagerar era läsare mest?
– Fastighetsskatten och bidragsfusk. Kriminalpolitiken hör också dit, det är ju ett område som berör de flesta. Är man inte själv brottsoffer så känner man någon som är det.
Funderar du någonsin på att gå tillbaka till en mer traditionell juristroll?
– Nu när domarutbildningen ska öppnas för till och med ickejurister kanske man skulle leka med tanken. Men nej, det skulle kräva för mycket inläsning. Dessutom är jag en nolla på processrätt. Och i min ålder har man ganska hög tröskel för att sätta sig på skolbänken igen.
Publicerad i Legally yours nr 1/2008
