Såg du säsongens första Uppdrag Granskning? Intervjun med den yrkeskriminelle gängledaren, presidenten för Original Gangsters, Dano Acar. En 33-åring som suttit inlåst på svensk kriminalvårdsanstalt nästan halva livet men som nu jagas av Interpol och håller sig gömd utomlands.
Du vet den där ramsan… Alla vill bli älskade, i brist på kärlek fruktade, eller åtminstone hatade. Den kändes som om den passade in precis. Hans stenansikte bakom svarta glasögon. Beskrivningen av kriminalitet som en naturlig livsstil, ett kneg likaväl som något annat. Men samtidigt som en revansch; ett sätt att straffa det samhälle som straffat honom.
Och så berättelsen om en barndom som kunde få en sten att gråta. Pappa stack, mamma dog i cancer, syskonen fick klara sig själva. En storasyster som själv var ett barn som fick ta vuxenansvar. Det gick – förstås – snett tidigt. Skolkade från skolan. Kort tid av ung kärlek som gav hopp. Men utan skola inget jobb och så fortsatte nedåtspiralen. Och så gick han rakt in i fängelse och åkte dit igen, och igen, och igen. Ett tragiskt livsöde. En ännu ung man som kändes gammal. Ett liv som redan kändes som om det var över.
En gång under intervjun log han. Och det var det som fastnade hos mig. Reportern frågade om det fanns något som kunde ha förhindrat hans kriminella ”karriär”. Han berättade då om hur han själv och en av hans systrar en sommar, när han var kanske 12-13 år, fick komma till en familj i Småland på skollovet. Han beskrev att han först varit arg och tyckt att mamman och pappan var jobbiga. Att dom var stränga och ställde krav. Men sedan kom det! Efter ett tag började han gilla dom. Det hördes på hans röst att han hade känt att det fanns trygghet och kärlek där. Till och med ett uns av längtan; ”Hade jag fått stanna där så kanske…”
Det finns barn som mirakulöst nog klarar att ta sig igenom och vidare efter en sådan barndom som Dano Acar berättade om. Hans syskon som var med i programmet hade gjort det. Men det är orimligt att kräva det av ett barn. Jag kände ilska och skam över att det idag, i vårt land, talas om strängare straff och byggs större fängelser samtidigt som nya Dano Acar växer upp. Trots alla försök att reformera och förbättra påföljderna för unga brottslingar så handlar det i den allmänna diskussionen väldigt mycket om inlåsning. Betydligt mindre om att ge stöd och hopp, livslust och en rimlig möjlighet för varje ung människa att hitta en plats i samhället.
När jag studerade juridik på 1970-talet talades det fortfarande om preventionsteorier. Allmänpreventionen innebar att straff skulle utformas för att avskräcka andra från att ta efter det felaktiga beteendet. Individualpreventionen hängde ihop med behandlingstanken; rätt straff för rätt person för att bryta det felaktiga mönstret. Men sen utmönstrades preventionsteorierna och in kom straffvärdet. En moderniserad version av öga för öga och tand för tand. Brottet vägt och mätt och påföljd efter vikt och värde. Rättvist i teorin, men i praktiken?
Efter 30 år i domstol kan jag ibland känna stor ilska men tyvärr kanske oftare bara sorg över hur tafatta vi är och hur meningslöst det kan kännas att utdöma straff. Visst, i varje samhälle måste det finnas regler för den mänskliga samvaron. Och i ett rättssamhälle är det domstolarnas och därmed domarnas uppgift att upprätthålla dessa regler, i vissa lägen genom att utdöma påföljd för brott. Men det är tungt att döma sin nästa, och det gäller speciellt när han är mera ett barn än en vuxen.
För 30 år sedan, och till och med för 20 år sedan, fanns det ändå inte så sällan en strimma av hopp när jag träffade en ung människa som skulle dömas i en brottmålsförhandling. Den strimman bestod av en farbror med bilverkstad eller kanske en praktikplats på det lokala företaget där stölden skett. Processen i domstol kunde då bli en vändpunkt. Särskilt om pojken (för det var ytterst sällan flickor) var ung och hade haft turen att åka fast snabbt.
Idag finns det aldrig någon farbror eller någon praktikplats. Den unge utstrålar ofta en stor hopplöshet och när jag läser personutredningen känns den hopplösheten helt adekvat. Ofta har det gått utför länge vilket innebär inlåsning för den enskilde unge och krav på hårdare tag mot unga brottslingar i allmänhet.
Jag önskar att vi kunde rehabilitera preventionen, men i ny skepnad. Det vi skall förhindra är inte nya brott – utan brott av unga över huvud taget. Vi borde se till att inte något barn ges förutsättningar att hamna i kriminalitet. Preventiva metoder istället för att rusa efter och slå hårdare, och hårdare. Om vi prioriterar upp dagis, fritids, skola och ungdomsgårdar kommer vi att kunna prioritera ner de slutna avdelningarna. Satsa på föreningar och kultur för barn och på stöd till de föräldrar som har svårt att orka och klara av sin föräldraroll. Och vi som är vuxna måste se barnen och ta hand om alla barn som ett gemensamt ansvar.
Alla vill vi bli älskade. Jag kan inte lova att Dano Acar skulle ha varit bilmekaniker i Vetlanda idag om han hade fått stanna hos sina sommarföräldrar i Småland den där gången. Men han skulle ha haft en sportslig chans.
