”Varför blir jag sur när du är sur?”

Det som rubriken frågar om är väl en upplevelse som många har varit med om, men hur kan såväl negativa som positiva känslor förmedlas så snabbt? Hur kan vi överhuvudtaget förstå vad andra människor tänker eller vad de kommer att göra? Hur kan vi känna sympati för eller visa empati för andra?
Varför har vi så ofta en tendens att imitera andras beteende? Varför gäspar vi t.ex. när andra gäspar? Det kallas resonansföreteelser – den enes beteende så att säga ger eko hos den andre. Det är en viktig påverkansfaktor och betydelsefull i samband med både föräldraskap och ledarskap. Ett första svar innebär att informationen förmedlas via kroppsspråket (främst ansiktsmimiken) och ett andra att det måste finnas något ytterligare eftersom reaktionen eller resonansen sker så snabbt och så intuitivt.

Människor föds sociala och spädbarn börjar tidigt i livet att imitera ansiktsuttryck hos vuxna i deras omgivning. Om de vuxna plutar med munnen, räcker ut tungan eller ler så reagerar barnet på ett liknande sätt. Det omvända är också fallet! Det skapar ett samspel och en lek mellan barn och vuxen som i sin tur skapar en stabil relation – hos den vuxne ett ansvar för barnet och hos barnet en anknytning till den vuxne.

Det är inte enbart en människas mimik som överförs utan även känslor, som då förmedlas med hjälp av kroppsspråket, framför allt ansikte och händer. Den nervmässiga grunden för detta kan dagens hjärnforskning ge svar på med hjälp av det som kallas spegelneuron eller spegelnervceller. Det var den italienske fysiologen Giacoma Rizzolatti som i början av 1990-talet menade att det finns en speciell sorts nervceller i hjärnan som utgör ”speglar” genom att de reagerar både när man själv gör något och när vi ser att andra gör något.

Ett beteende som man ser hos andra aktiverar spegelneuronen i ens egen hjärna; det är samma rörelseceller som skulle ha aktiverats om man själv hade stått för beteendet. Inte bara beteendet utan också att någon beskriver en handling kan utlösa resonansen. Det är på så sätt som böcker och filmer kan engagera oss och det är därför som vi har en tendens att sparka med fötterna när vi tittar på fotboll.

När vi förnimmer eller upplever en annan människas känslouttryck så reagerar således samma nervceller hos oss som hos den andre gav upphov till uttrycket. Vi får en bild av hur den andre känner sig – en omedelbar och intuitiv förståelse av den andres känslor såsom sorg, förtvivlan, smärta, glädje, förtjusning, förälskelse.

På så sätt är spegelneuron grunden för imitation och medkänsla; framför allt när det gäller känslor är de viktiga vid en förklaring av hur människor så snabbt uppfattar känslolägen och sinnesstämningar hos andra. När en annan människa är förtvivlad, arg eller glad, tenderar jag att få samma upplevelse (trots att jag inte behöver veta orsaken bakom den andras känsla). Även fysisk smärta kan på så sätt överföras, vilket är en viktig grund till att vi kan undvika att skada andra och, återigen, kan visa medkänsla.

Det är inte bara beteenden och känslor som spegelneuron reagerar på. Det resonansmönster som t.ex. en vän eller partner framkallar omvandlas genom upprepning till en fast bild, en inre representation av den andre. Det blir som att ha ytterligare en person inom sig, en person som man kan ha en inre dialog med och som kan spegla ens självbild och självvärde. I bilden av den andre finns därmed en uppfattning och värdering av vårt eget själv. Sociologen Gert Nilsson har uttryckt det på följande sätt: ”Att se är att bliva sedd.”

Helt uppenbart har dessa speglingar och dessa inre dialoger betydelser för hur vi fäster oss vid andra i vänskap och kärlek. I parrelationer där kärleken tagit slut saknas det ofta speglande beteenden – det finns inte längre samma delade uppmärksamhet, dvs. det som den ene är intresserad av väcker inget gensvar hos den andra. Och det är något som i hög grad kan tillämpas på relationerna på en arbetsplats.