Undersökningen som ligger till grund för avhandlingen har utförts inom Landstinget Sörmland och visar tydligt på att det idag råder en stor brist på kunskap om konventionen om barnets rättigheter och hur denna ska tillämpas.
– En dialog, där diskussioner förs om konventionen och barnets rättigheter, måste inledas för att sprida kunskap och förståelse för hur vi ska gå tillväga för att tillgodose barnens rättigheter i Sverige, säger Elizabeth Englundh.
I avhandlingen framkommer att det är vid de platser där ett stort engagemang finns som man också aktivt arbetar med frågan om barnets rättigheter. I dessa grupper framstår det som en självklarhet att barn ska ha det bra och att konventionen ska efterlevas.
– Personer som arbetar med barn menar att de redan efterlever konventionen just eftersom de arbetar med barn. Dessvärre får detta till följd att organisationer sällan arbetar med frågorna om barnets rättigheter och inte heller antar den utmaning det innebär att genomföra dessa, säger Englundh.
Problem uppstår först många gånger då arbetet och konventionen ska beskrivas samt då arbetet ska genomföras. Undersökningen visar nämligen att beslut rörande barn sällan är grundade på en prövning av barnets bästa i främsta rummet.
– Jag har sedan 1995 arbetat med dessa frågor och har hittills idag inte träffat på ett enda fall där en prövning av barnets bästa, och hur tungt detta ska väga, har genomförts, säger hon.
I undersökningen redogörs för flera olika synsätt på konventionen som råder. Vissa upplever konventionen som en möjlighet, vilket bland annat motiveras av det stora intresse som dessa har för barnen. Andra intar en mer byråkratisk hållning och menar att de inte kommer att göra något åt frågan förrän den efterfrågas högre upp i organisationen. En annan grupp menar att konventionen över huvud taget inte har någon inverkan på deras arbete eftersom de inte arbetar med barn.
– Det ska inte heller stickas under stolen att en hel del arbete i motstånd till implementering av och lärande om konventionen faktiskt förekommer, säger Elizabeth Englundh. Förvaltningscheferna kan genom att hålla frågan från agendan sägas utöva ett passivt motstånd medan verksamhetscheferna snarare utövar ett aktivt motstånd då de väljer att inte ta itu med konventionsarbetet. Detta torde motiveras av att de då tvingas visa upp vilket arbete som de hittills genomfört rörande konventionen, resonerar hon.
För att nå ända fram i arbetet med att implementera konventionen, och för att tilldela ett barn de rättigheter som det ska tillförsäkras i enlighet med denna, krävs en tydlighet från regeringens sida.
– Regeringen måste ställa högre krav på alla organisationer som kan tänkas komma i kontakt med barn i sin verksamhet. Då staten är otydlig i sina insatser tenderar detta att på det regionala planet minska insatserna, trots att det är på denna nivå som effekten av arbetet syns allra mest.
Text: Åsa Persson
Foto: Sten Öhman
