Professor Peter Wahlgren framför under den braskande rubriken ”Ärkebiskopen måste avgå!” vad som huvudsakligen utför ett försvar för Ärkebiskopen av Canterburys inlägg i frågan om religionens ställning i rättsbildningen.
Professorn ser inlägget som ett sätt att vara öppen i vad många kallar ett mångkulturellt samhälle och ser uppenbarligen kritiken mot Ärkebiskopen som en del i någon sorts brist på respekt för oliktänkande. Vi som är kritiska ser det i stället så att Ärkebiskopen söker surfa på den våg som religiösa invandrare skapat för att återta en ställning för religionen som normgivare i samhället som det tagit oss årtusenden att för första gången befria oss från.
I Sverige hade vi enligt historiska källor efter en för individens rättigheter förödande asatro. Den efterträddes av en kristendom som i sin praktiserande normgivning ytterligt lite tagit ledning från Jesus lära. Allas lika värde har varit lika med alla lydiga troendes lika värde och andra individers värde har under huvuddelen av årtusendets kristendom här varit lika med noll. Kärleken till nästan och förlåtelsen för synder har inte heller omfattat andra än rättrogna. Normerna, livsåskådningen har baserats på och försvarats med egendomliga uppfattningar om gudars vilja som självutnämnda eller rättare av varandra utnämnda präster uttolkat. Det gemensamma för den så uttolkade normbildningen är att den vid varje tid berättigat den världsliga makten så länge denna inte motsatt sig religionens normbildande ställning,
Först genom vetenskapens hårda fakta har vi fått en barriär mot religionens inflytande i samhället. När bevisligen religionens världsbild var fel, så rämnade dess uttolkares auktoritet och människan blev äntligen myndig.
Liberalismen och socialismen har sedan kunnat skapa en hållbar ideoloisk grund för den moderna socialstaten som är det närmaste människan någonsin kommit att garantera individen lagliga medel mot samhällsmakten – något helt nytt och annat än vad religionen frivilligt bestått med någonstans där den i historien eller nutiden fått avgöra.
Särskilt i de individen närmaste livsfrågorna som kärlek och familj har religionen varit hänsynslös mot individens egna val. Tvärtom har man ständigt tvingat på individen oerhört negativa konsekvenser även för handlingar eller underlåtenheter som inte skadar någon och en ständig skuldbörda att underkasta sig de makthavandes vilja. Ofta har den till och med gått så långt att den förbjuder glädje och utsmycknader av de mest enkla slag.
Det finns därför ingen anledning att göra vare sig Ärkebiskopen av Canterbury eller andra religiösa företrädare delaktiga i samhällsprocessen. För att begränsa förtryck av individen är det tvärtom viktigt att skarpt fördöma varje sådan tendens. Det har varit en tusenårig kamp för människan att marginalisera dessa krafter mot alltifrån Asatro till Jehovas vittnen och den kampen är viktig att slutföra, så att makt aldrig mer kan grundas på en överhets bedrägliga utnyttjande av obildades vidskepelse mot bedrägliga löften om evigt liv.
Reaktionerna mot Ärkebiskopens försök att genom att med nya grupper som alibi stärka religionen i samhällsbyggnaden förtjänar därför all kritik. Det är den kritiken som gör att vi i västra Europa har ett oförlikneligt fritt och socialt sekulärt samhällssystem, där människor kan leva tillsammans oavsett klass eller etniskt ursprung och friare än någon annanstans eller i någon annan tid gestalta sina liv. Därför är det viktigt att slå ner på varje sådant försök att återvända till medeltiden med hot mot den som beskriver verkligheten och pläderar för den fria människans rättigheter.
Ulf Lundman, advokat och rättsfilosof
Läs Peter Wahlgrens krönika här
