En och annan läsare minns kanske hur jag strax före jul rundade av en krönika, som handlade om hur aktiv Torgny Håstad varit som justitieråd, med orden att Stefan Lindskog måhända skulle skriva ett och annat han också när han vid årsskiftet inträdde i Högsta domstolen.
Det gör han!
Under sitt första kvartal som justitieråd har Lindskog deltagit i tre avgöranden som på HD:s hemsida redovisas under rubriken tvistemål. I samtliga dessa har han författat egna s.k. tillägg, dvs. texter som visar hur Lindskog ser på frågor som aktualiserats i målet. (I ett av fallen, där han var referent, har han skrivit både ett eget tillägg och en skiljaktig mening såvitt avser en viss fråga.)
Jag vet inte om denna febrila aktivitet är unik, men jag skulle nästan tro det. En snabb genombläddring av några årgångar av NJA från de senaste decennierna ger vid handen följande när det gäller mängden särskilda tillägg:
2006: 5 (varav Torgny Håstad stod för 4)
1996: 4
1986: 4
Och inte verkar tilläggen ha varit särdeles vanliga tidigare heller. I Juridikens källmaterial – föregångaren till dagens Finna rätt – skriver justitierådet Welamson (i en text från 1970-talet) att de särskilda tilläggen var ”relativt sparsamt förekommande”.
Denna sparsamhet med orden verkar inte vara något för Lindskog, som alltså under ett kvartal på egen hand fyllt nästan hela den historiska årskvoten av särskilda tillägg. Än så länge under 2008 är han också ensam om att författa tillägg.
I samtliga tre fall inleds Lindskogs utläggningar med orden att det som följer är något han ”tillägger för egen del”. Den formuleringen kan jämföras med att det bara står ”XX tillade”; så hette det i två av de fem tilläggen 2006, ett av de fyra tilläggen 1996 och två av de fyra tilläggen 1986.
Enligt den förre HD-ordföranden Anders Knutsson, som skrivit en uppsats om bruket av särskilda tillägg i Högsta domstolen, är användningen av uttrycket för egen del ”normalt en anvisning om att yttrandet inte skall uppfattas som ett uttryck för allas åsikt”. Om uttrycket saknas – om det alltså bara står att ledamoten si och så ”tillade” – har läsaren enligt Knutsson nog däremot ”rätt att utgå från att åtminstone ingen bestämt har tagit avstånd från innehållet” i tillägget.
Om Knutssons observationer – gjorda under tidigt 1990-tal – alltjämt är giltiga får vi genom Lindskogs hittillsvarande tillägg inte veta mycket mer än hur han själv ser på de frågor som tas upp i tillägget. I så fall är väl deras värde begränsat för den som försöker bedöma hur HD skulle se på ett visst ännu ej avgjort spörsmål. Men det betyder förstås inte att tilläggen är utan värde för oss praktiker. I tilläggen går det hitta argumentationslinjer som man kan använda i den egna processföringen, argumentationslinjer som i vart fall rimligen inte kan avfärdas som helt hopplösa när de tecknats ned av ett justitieråd.
Och oavsett nyttan är tilläggen – som på sedvanligt Lindskog-sätt är spänstigt och pregnant skrivna – stimulerande läsning för oss aningen nördiga figurer som då och då sitter på tåget eller i tunnelbanan med ett litet gult häfte i handen istället för Sportbladet…
